Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

”Det behövs att någon visar oss en ny stig”

”Mitt utanförskap gör att jag alltid har haft ett stort behov av att ’prestera’ i den vanliga skalan”, säger ekonomiprofessorn Micael Dahlén. I maj kommer hans roman om hur det är att vara annorlunda.
”Mitt utanförskap gör att jag alltid har haft ett stort behov av att ’prestera’ i den vanliga skalan”, säger ekonomiprofessorn Micael Dahlén. I maj kommer hans roman om hur det är att vara annorlunda. Foto: Hannes Holmström

Även om det kan kännas litet motigt för den enskilda individen att bryta sig loss från strömmen, är det nödvändigt att det finns männis­kor som vågar trampa upp nya ­stigar. Det menar ekonomiprofessorn Micael Dahlén som har skrivit en roman om att vara annorlunda.

Micael Dahlén har många gånger sagt att det känns som om han lever på en annan planet. Han har också sagt att han någon gång skulle vilja skriva en självbiografi med titeln ”Life on Mars”, efter David Bowies låt med samma namn. Nu har han skrivit en roman som kommer ut inom kort och gett den titeln ”Livet på Mars”. Huvudpersonen Marty Andersson längtar ”hem” – till en normalitet, eller till sitt ”riktiga” hem, som är planeten Mars.

Så jag frågar hur självbiografisk hans roman egentligen är.

– Det finns nog en del av mig i huvudkaraktären, till exempel min hjärna som aldrig vill ta paus och som försvinner iväg i alla möjliga märkliga riktningar, säger han.

Vi träffas på ett kafé mitt i Stockhoms city, bara ett stenkast från Handelshögskolan där han för tillfället är tjänstledig från jobbet som professor i ekonomi. Här brukar han sitta vid de stora fönstren ut mot gatan och skriva. Han tycker om att titta på folk som passerar utanför utan att själv behöva känna sig iakttagen.

– Egentligen är jag ambivalent till att skriva på kaféer eftersom jag är folkskygg. Men på det här stället trivs jag, säger han och tackar nej till kaffe eftersom det skulle göra honom ”speedad”.

Precis som sin huvudperson har Micael Dahlén sagt att han upplever en alienation som gör att han ofta försöker kompensera genom att vara vad han kallar ”übernormal”.

– Mitt utanförskap gör att jag alltid har haft ett stort behov av att ”prestera” i den vanliga skalan, till exempel genom att skaffa mig högsta betyg i skolan. För att bevisa att jag kan vara som vem som helst.

– Ibland känner jag att det skulle vara så skönt att bara kunna gå in på en fest, så där som vissa kan göra, utan att behöva tänka på hur jag ska göra hela tiden, att allt bara fungerar för mig som för alla andra.

Hur känns det för dig på fester, menar du?

– Jag får verkligen jobba hårt för att smälta in. Det är därför jag ser ut som jag gör, säger han och pekar på sitt långa hår och håller fram sina svartmålade naglar.

– Det är ett sätt för mig att ta en initial smäll, skicka signaler till omgivningen att de ska vara beredda på att det är udda när jag öppnar munnen.

Boken beskriver han som ”en ­galen skröna om det svåra, för­underliga och festliga i att vara människa”. Jag ber honom att precisera.

– Att människor gör så mycket konstiga saker. Till exempel den här konversationen som vi för du och jag.

Hur då?

– Om vi skulle gå till mitt kontor på Handelshögskolan kanske vi skulle prata hela tiden på vägen dit. Så när vi kliver in i hissen pratar vi plötsligt inte längre. Varför pratar inte människor när de åker hiss?

Eftersom han är professor i ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm har han haft anledning att fundera på hur gynnsamt det är för individen och samhället att det finns individer som följer strömmen – och de som avviker.

– Det behövs att någon visar oss en ny stig, som resten av populationen också kan följa. Det är vad vi kallar evolution. Som när vi till exempel har gått från skivförsäljning till ”streamad” musik, säger han.

I det korta loppet kan det få negativa konsekvenser för den individ som leder in på den nya stigen, ­eftersom han eller hon bryter mot en norm och riskerar utstötning.

– Men i det långa loppet är det bra för branschen, ekonomin och mänskligheten, säger Micael Dahlén.

Så om man ska tänka egoistiskt, eller råda sina barn vad de ska satsa på, ska man alltså säga att de ska försöka gå i samma riktning som alla andra?

– Ja, och det är därför som det är så många där ute som aldrig realiserar sin fulla potential. De lever inte de liv som de är ämnade för, säger Micael Dahlén.

Det kan också vara svårt för den enskilde att veta om den avviker på ett ”kreativt” sätt eller bara har gått vilse.

– Det vet man inte förrän efteråt. Men om allt skulle skita sig med det som finns här och nu, är det avgörande att det har funnits andra som har färdats åt andra hållet.

– Som professor på Handels brinner jag för att få studenter att våga springa i riktningar som de inte hade kunnat föreställa sig, genom att kultivera sina intressen och särarter. Att ta sig ut ur den ”anstalt” som strömlinjeformar människor.

– Jag är stolt över att flera av de ­företag, från Spotify och SoundCloud till Klarna och Acne, som håller på att förändra industrin och sättet att se på saker och ting, har startats av studenter som jag har haft.

Den största delen av Micael Dahléns inkomst kommer från föreläsningar. När han står på scenen känner han sig lugn med att köra sitt race eftersom någon har bjudit in honom för att prata, tryggt förvissad om att publiken har ett intresse av honom som den han är.

– Samma sak om jag går på en fest och någon som vet vem jag är kommer fram till mig först. Det värsta som finns är de gånger jag måste jobba för att få en anknytning till andra. Låter det konstigt?

Redan i första klass brukade ­läraren sätta honom i ett annat, tomt klassrum för att han störde undervisningen med sina frågor.

– Jag höll inte på med samma ­saker som resten av klassen. Jag hade litet svårt att sakta ned och tankarna gick i litet olika riktningar.

Det var i slutet av sjuttiotalet, är det inte enklare att avvika från strömmen i dag?

– Det är lättare för mig, jag får ju ideligen inbjudningar från rektorer att prata om de här sakerna på skolor. Men det är fortfarande inte ”lätt”.

Det finns en annan medvetenhet om vilka fördelar det finns med att låta människor odla sin särart i dag än det fanns när han växte upp på sjuttio- och åttiotalen, menar ­Micael Dahlén. Det finns till och med utbildningar som fokuserar på hur man ska utveckla sin särart för att nå framgång.

Du säger ofta att det är absurt att du är professor.

– Ja, visst undrar man?

Nej, men berätta gärna: Hur gick det till när du blev det?

–  Jag har alltid haft en massa projekt. Nu har jag, trots att jag är tjänstledig, tretton projekt, bara inom forskning, säger han efter att ha räknat dem på sina fingrar. Att jag har så många projekt på gång leder till att jag får ut mer än om jag bara gjorde ett i taget. Jag har fått mycket gjort. Det är så jag funkar.

Tror du att folk kommer att ifråga­sätta att du är professor när de läser den här intervjun?

– En del kommer nog att säga att världen är galen när till och med ”den där” kan bli professor, säger han och skrattar. Andra kanske tänker att om han kan, varför skulle inte mina barn kunna? Av samma anledning brukar jag visa bilder på mitt stökiga skrivbord. För att det ska kännas litet lättare för andra när de tittar på sina egna stökiga skrivbord.

Fakta.

Micael Dahlén, 40 år, är professor i ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och känd för sin okonventionella stil.

Just nu är han tjänstledig, ”för att omfamna min nyfikenhet och vara en ’yes-man’”.

2009 framröstades han som ­näringslivets populäraste föredragshållare och samma år utsågs han till årets supertalang inom området forskning.

Han har utkommit med sex böcker. De senast är ”Nextopia” (2008) som handlar om att vi lever för morgondagen och reportageboken ”Monster” som handlar om världskända mördare.

”Livet på mars” utkommer i maj och är en roman som handlar om en avvikare som längtar hem men också bort.

Avvikelse han är mest stolt över: ”Att jag som liten hade ganska bra mörkerseende.”

Och minst stolt över: ”Att det är så mycket upp och ned med min energi och mitt humör. Det påverkar fler än mig.”