Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Det finns ingen cykelkultur i Stockholm”

CYKELVÄRSTINGAR – DEL 1. Vilka cyklister är värst? Medelålders män i lycra eller orutinerade kvinnor som kör sakta? På debattforum, insändarsidor och i sociala medier är debatten het. Vi följde med två cykelpoliser i Stockholm för att höra vad de tycker.

Män i lycra som far fram på racercyklar (Memils) eller medelålders kvinnor som utan uppsikt trampar fram på cykelbanorna (Mekits) – vilka är värst? I några artiklar skildrar Insidan livet på två hjul.

På kort tid sveper tusentals cyklister förbi. De kommer på superlätta racercyklar, damcyklar med korg och rostiga gamla hojar som sett bättre tider. Många – men inte alla – bär hjälm.

Platsen är Skeppsbron i Stockholm. Från Slussen väller tusentals cyklister ned. Med hjälp av cykelpoliserna Fredrik Hellgren och Krister Drakeklint ska vi kontrollera hur de som far fram på två hjul sköter sig.

 

Allt fler cyklar och allt fler bryter mot reglerna, oavsett hur de är klädda. De skriker och hojtar på varandra.

 

De två poliserna tycker att spelplanen på Stockholms gator har ändrats under de senaste fem åren. I dag är det många fler cyklister ute och bilarna har fått maka på sig lite, samtidigt har det blivit fler fotgängare.

– Det gör att det blir hetsigt mellan cyklister och bilister, mellan cyklister och cyklister och mellan cyklister och dem som går. Ofta uppstår bråk och konflikter, säger Krister Drakeklint.

Kollegan Fredrik Hellgren menar att bristande trafikvett är ett växande problem. Vi kan ta cykelpendlarna som ett exempel, säger han.

– De kör fort i förorten där det finns breda cykelbanor och cyklisterna inte tvingas samsas på en liten yta. Men så fortsätter de i samma fart när de kommer in i stan. Som här på Skeppsbron, säger Fredrik Hellgren.

Han tycker att det verkar som om den här gruppen cyklister inte bryr sig särskilt mycket om att det finns andra trafikanter. Och ofta blir det som en tävlan att ta sig fram så fort som möjligt, menar han.

– Och då är rödljus inte något att bry sig om.

Foto: Hilda Arneback

För fyra år sedan fick Fredrik Hellgren och Krister Drakeklint idén att poliser som patrullerar på cykel kanske skulle skapa lite mer lugn i trafiken. Foto: Hilda Arneback.

I samma sekund kör en ung kvinna med ett litet barn i cykelsitsen mot rött. Sekunden senare korsar hon bilvägen mot alla gällande regler.

– Det finns ingen cykelkultur i Stockholm. Många skapar sina egna regler och cyklar lite hur som helst, säger Krister Drakeklint.

Läs mer: För små ytor i trafiken skapar bråk och irritation

Där kör en cyklist på en racercykel ut i gatan, sveper förbi alla andra cyklister och kastar sig sedan in på cykelbanan precis framför en äldre dam som ilsket och kanske lite rädd ropar till. Den snabbåkande cyklisten vänder sig om och pekar finger.

Året runt cyklar jag till mitt arbete i Stockholms centrum. Men varje vår, när människor som inte cyklar annars kommer fram och stör den ömsesidiga respekten, har jag lust att kasta in handduken.

 

När våren nalkas blommar blåsippor och tussilago. Och cyklar plockas fram ur garaget eller får nya sommardäck – och så kommer den obligatoriska kritiken mot cyklister som kör för fort, struntar i rödljus och trafikregler.

På DN Åsikt, vårt nya debattforum på nätet, diskuterades nyligen vilka cyklister som utgör den största faran i trafiken. Är det medelålders män i lycra på racerhojar eller medelålders kvinnor på damcyklar?

Debatten tog fart sedan Niklas Thelning skrivit att han efter att som cyklist ”tampats med naturens krafter” under vinterhalvåret möter ännu värre fiender när våren och solvärmen kommer. Han kallade dem för ”mekits”.

Det handlar enligt honom om orutinerade cyklister, företrädesvis medelålders kvinnor. De är ”klädda i tyg” och cyklar utan närvaro, uppsikt, kontroll eller hänsyn – vilket medför stor fara för medtrafikanter.

Vad säger cykelpoliserna Krister och Fredrik om debatten? Ligger det något i den? Eller handlar det bara om kverulans och ogrundat tyckande?

– Jag håller nog med båda sidor, svarar Fredrik Hellgren. Allt fler cyklar och allt fler bryter mot reglerna, oavsett hur de är klädda. De skriker och hojtar på varandra, beter sig allmänt illa.

Krister Drakeklint instämmer. Både han och Fredrik cykelpendlar till sin arbetsplats på Söder i Stockholm. För fyra år sedan började de prata om att poliser som patrullerar på cykel kanske skulle skapa lite mer lugn i trafiken.

Foto: Hilda Arneback

Foto: Hilda Arneback.

De fick gehör för sin idé och utbildade sig sedan i holländska Amsterdam, där ett system med särskilda cykelpoliser visat sig fungera alldeles utmärkt.

– Det är ett helt annat cykeltempo i Holland. I Amsterdam sker i dag till exempel över hälften av alla persontransporter med cykel. Där tar cyklisterna hänsyn till varandra, det är tryggare och mindre riskfyllt.

I dag arbetar ett trettiotal cykelpoliser på Södermalm och Norrmalm i Stockholm. De kan utföra de flesta uppgifter som kollegorna i bil kan utföra – utom att omhänderta folk och föra dem till häktet. Deras cyklar är specialdesignade.

Foto: Hilda Arneback

Foto: Hilda Arneback.

Krister och Fredrik hjälper oss med att kommentera cyklisternas beteende under morgontimmen på Skeppsbron. Sedan tänker de fortsätta att patrullera på två hjul fram till lunch.

– Ni ser att de flesta använder hjälm och det skyddar verkligen, säger Fredrik Hellgren. Men om beteendet är tokigt inträffar olyckor. Det är ett litet gatuutrymme som ska delas av många. Brister koncentrationen ett ögonblick kan det snabbt gå illa. Där spelar farten så klart in.

Krister skakar på huvudet och undrar hur de ”fartdårar” tänker som kör i full fart på till exempel Skeppsbron på en racerhoj som kanske kostat hundra tusen kronor.

– Vi skulle aldrig tillåta att en snabb sportbil vrålar fram i högsta fart här, men den här gruppen cyklister tycker det är helt okej att fara fram som blådårar. Jag förstår det inte.

Fredrik säger att om det är femtio kilometer i timmen i hastighetsbegränsning på en gata håller de flesta bilister den farten – eller kör något fortare. Få kör extremt snabbt och lika få kryper fram.

– Men cyklister kan köra både fort och sakta på samma cykelbana och det leder till konflikter och problem, konstaterar Fredrik.

 

Vi skulle aldrig tillåta att en snabb sportbil vrålar fram i högsta fart här, men den här gruppen cyklister tycker det är helt okej att fara fram som blådårar.

 

Han ber Krister berätta om en hastighetskontroll de gjorde i Götgatsbacken på andra sidan Slussen. Det är ett så kallat gångfartsområde, vilket innebär att ingen får köra fortare än vad en fortgängare kan gå – eller sju kilometer i timmen.

– Hur fort körde han som vi stoppade, var det 28 kilometer i timmen? undrar Fredrik.

– Nej, svarar Krister. Han klockades för 34 kilometer i timmen. Det är som om en bilist kört i 200 kilometer i timmen på en 50-väg. Jag behöver inte säga mer.

Foto: Hilda Arneback

Den värsta morgonrusningen har lagt sig. Fortfarande kommer cyklister i en strid ström nedför backen mot Skeppsbron.

Innan Krister och Fredrik ger sig av frågar vi om de själva brutit mot några cykelregler. De tittar på varandra och skakar på huvudet.

– Det går att cykla fort utan att köra mot rött och fara fram som en vettvilling, svarar Krister. Jag följer reglerna.

– Som cykelpolis skulle jag inte vara trovärdig om någon såg mig korsa en heldragen linje eller cykla vårdslöst, svarar Fredrik.

Efter att vi lämnat dem krokar tre cyklister i varandra. En ung kvinna utan hjälm på en enkel cykel, en kvinna med hjälm på en racerhoj, och en medelålders kvinna på en vanlig damcykel med korg längst fram.

De lyckas hålla balansen, men tittar irriterat på varandra. Det kunde ha gått illa.

Fotnot: ”Mekits” står för medelålders kvinnor (eller orutinerade cyklister) i tyg. ”Memils” betyder medelålders män i lycra.

 

Cykelns utformning och vad den symboliserar utlöser ett visst beteende.