Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Insidan

”Det handlade mycket om vilja, jag kom på att jag ville tro”

När Linnea Jacobsson, 21, träffar nya människor får hon ganska ofta höra ”det trodde jag inte” när hon berättar att hon är troende. ”Folk frågar också ’hur’ kristen jag är, som om de ser någon slags skala framför sig”, berättar hon.
När Linnea Jacobsson, 21, träffar nya människor får hon ganska ofta höra ”det trodde jag inte” när hon berättar att hon är troende. ”Folk frågar också ’hur’ kristen jag är, som om de ser någon slags skala framför sig”, berättar hon. Foto: Beatrice Lundgren
Som ung tonåring var Linnea Jacobsson icke-troende och politiskt engagerad på vänsterkanten. Men under konfirmations­undervisningen hände något. I dag är Linnea, 21, både troende och politiskt aktiv. Tron är hennes politiska inspiration, säger hon.

Linnea växte upp i en familj utan någon koppling till tro eller kyrka. Redan som 14-åring engagerade hon sig i Ung vänster. Hon ville arbeta mot förtryck och orättvisor i samhället.

– En dag kom några från Missionskyrkan till skolan och pratade om konfirmationsundervisning. Jag kände mig kritisk men anmälde mig ändå, jag ville få tillfälle att diskutera religion och livsfrågor, berättar Linnea.

Exakt vad det var som fick Linnea att själv bli troende är svårt att sätta fingret på, säger hon. Det var ingenting dramatiskt som hände, där fanns ingen ”aha-upplevelse”, inget speciellt ögonblick.

– Men jag kom bland annat på att jag haft många fördomar om kristendom och troende. Jag hade trott att det handlade om något konservativt, strängt och bakåtsträvande. Och så kom jag dit och träffade aktiva, öppna människor som ville förändra. Som var engagerade i omvärlden och som talade om livsfrågor, inte om ytliga saker som skönhetstips och prylar.

Tron, den kom lite successivt, säger Linnea.

– Det finns en bild av hur man blir kristen, att det nästan är magiskt, att man får en uppenbarelse. Men för mig tror jag att det handlade mycket om vilja. Vi diskuterade identitet och självbild, och jag kom på att jag faktiskt ville tro. Jag såg troende människor, och att det var något bra.

Men räcker det med vilja? Kanske finns det personer som vill tro men som inte kan göra det?

– Ja, så kan det förstås vara. För mig kan det ha handlat om att släppa fram något också, en längtan efter att tro som kan ha funnits tidigare, säger Linnea.

Att bli troende betydde många saker i hennes liv, berättar hon. Det var som att få en helt ny identitet.

– Jag kommer ihåg på religionsundervisningen i skolan, när läraren frågade om det fanns någon som var troende i klassen. Jag och en till räckte upp handen. Man kan få för sig att allt blir lätt, att allt löser sig bara man tror. Men så är det inte. Att tro är inte att ha en hobby, man är troende hela tiden, tjugofyra timmar om dygnet. Det kan bli ett ständigt försvarande.

Linneas kompisar hade inga problem med att hon blev aktivt kristen. Men som troende möter man ändå ett ständigt ifrågasättande, menar Linnea.

– Majoriteten i skolan var ju inte troende, och de hade uppfattningen att det var något som prackats på mig. Som jag upplevde det var det tvärtom, hela samhället hade snarare prackat på mig en sekulär bild av världen.

Linnea har just kommit hem till Sverige efter ett och ett halvt år i Betlehem, där hon arbetat som volontär på en skola för barn med läs- och skrivsvårigheter. Hon var också engagerad i ett befrielseteologiskt centrum där hon bland annat ledde ungdomsgrupper.

– Jag har många vänner i området där, både israeler och palestinier. När det gäller tro är det en väldig skillnad jämfört med i Sverige. Där är det inget konstigt att tron är en del av ens identitet, och alla ­diskuterar både tro och politik hela tiden.

Linnea rör sig mycket utanför kristna sammanhang och när hon träffar nya människor i Sverige får hon ganska ofta höra ”det trodde jag inte” när hon berättar att hon är troende.

– Folk kanske utgår ifrån att man ska vara mer annorlunda, på något vis, eller tror att man ska prata om det hela tiden. Många frågar också ”hur” kristen jag är, som om de ser någon slags skala framför sig.

Vad, eller vem, är då Gud för ­dig?

– För det första tror jag att Gud alltid kommer att vara mer än vad jag kan sätta ord på. Orden är för begränsande. Jag skulle kunna säga vilka positiva adjektiv som helst, men framför allt tror jag att Gud är kärlek. För mig liknar Gud inte en person, och är framför allt ingen ”han” eller ”hon”, Gud är inte könsbestämd.

Linnea berättar om ett tillfälle på Västbanken, där palestinska kvinnor skulle plantera olivträd fast Israel inte tillät det. När de beväpnade, unga israeliska soldaterna kom reste sig de äldre kvinnorna och började sjunga och dansa.

– Då tänkte jag ”det här är heligt”. I kontrast till stora kyrkor och katedraler. Det var ett fredligt motstånd från Gud, kände jag, fast kvinnorna inte var kristna – för mig är det ändå samma Gud.

Vilken kontakt känner du att du själv har med Gud?

– Jag har absolut en upplevelse av att jag kan prata med Gud i bön, och bli hörd. Samtidigt känner jag att Gud hör och ser mig hela tiden, det är som ett ständigt samtal som pågår.

Linnea funderar mycket över det så kallade teodicéproblemet – om nu Gud är allsmäktig, hur kan världen då se ut som den gör, med allt mänskligt lidande och ondska?

–  Det är svårt, jag tänker ofta på det. Men vi människor har ändå en fri vilja, vi kan välja. Jag tror att det är vår uppgift som människor, min också, att hjälpa andra och att Gud ger oss kraften.

Linnea är aktiv i Missionskyrkan och i en ekumenisk organisation, och även vice ordförande i Ung kristen vänster, en socialdemokratisk organisation för unga kristna.

– Mitt politiska engagemang är grundat i min tro, säger hon. Jag har valt det parti som ligger närmast mig, men min främsta lojalitet finns i min tro, det är den som inspirerar och motiverar mig.

Jesus var inte partipolitisk, men ändå absolut politisk, menar Linnea.

– Han hängde med folk från samhällets botten, han vände sig emot månglarna, tog parti för de svaga och hade ett tydligt icke-våldsbudskap. För mig stod Jesus till vänster, fast det är förstås mer komplext än så.

Linneas tro är vägledande för henne när hon exempelvis diskuterar fördelnings- och asylpolitik, säger hon.

Den är som en inre kompass, men det är inte alltid enkelt.

– Jag tvivlar aldrig på att Gud finns, men jag brottas med andra saker, som hur man omsätter sin tro i handling.

Från kristen synpunkt är vi exempelvis inte här på jorden för att döma varandra, utan för att älska varandra, säger Linnea. Men alla, både kristna och andra, får kämpa med den frågan ibland, hon också. Den som dömer andra har hamnat snett, samtidigt bör kristna vara tydliga med att vissa saker är okränkbara, som människolivet och alla människors lika värde:

– Kristendomen får inte hamna i facket ”snäll”. Man måste aktivt stå upp för vad man tror på, kritisera krig och våld, eller politiker som för en hemsk asylpolitik. Vi kristna har inte någon ensamrätt på vetskapen om vad som är rätt och fel. Men för mig är det i tron som tryggheten finns när det gäller mina grundläggande värderingar.

Ålder: 21. Bakgrund: Uppvuxen i

Ålder: 21.
Bakgrund: Uppvuxen i Botkyrka sydväst om Stockholm med föräldrar och två bröder. Har nyligen kommit hem från Betlehem, där hon varit volontär på en skola och arbetat för ett befrielseteologiskt centrum genom organisationen "Equmenia" (Metodistkyrkans, Baptistkyrkans och missionskyrkans ungdomsförbund).
Familj: Mamma, pappa, bröder och pojkvän.
Bor: Har just flyttat till Malmö.
Gör: Läser statsvetenskap i Lund.
Ser fram emot: Att åka tillbaka till Betlehem (”det känns som om det är mitt hem”) i slutet av mars för att leda en kurs för svenska ungdomar.