Insidan

”Det krävs mer än muskler för god vård av tvångsintagna unga”

Kim Silow Kallenberg, etnolog.
Kim Silow Kallenberg, etnolog. Foto: Anna Hartwig

Män som jobbar med tvångsvård av unga kan tycka att det räcker med att vara stor och stark. Kvinnor däremot känner att de måste vara välutbildade, visar ny forskning.

Kvinnor som jobbar på hem där unga pojkar är tvångsintagna har ofta en högskolexamen. Den manliga personalen däremot anser att det räcker med fysisk styrka och att ha upplevt ett eget utanförskap.

Den bilden tecknar etnologen Kim Silow Kallenberg i en ny doktorsavhandling vid Södertörns högskola. I den studerar hon personalen vid ett ungdomshem för pojkar i Mellansverige.

– Maskulinitet och muskelstyrka tillmäts en stor betydelse för att kunna göra ett bra jobb. Manliga behandlingsassistenter betraktas därför som professionella även när de saknar formell utbildning för sitt arbete, säger Kim Silow Kallenberg.

Männen hon intervjuat kan säga att det räcker med att de har egen erfarenhet av kriminalitet och missbruk för att ”förstå” ungdomarna de vårdar. Någon berättade att han handplockats för att han varit boxare, en annan för att han jobbat som ordningsvakt.

– Männen menar att det faktum att de tagit sig vidare i livet gör att de kan bli föredömen för ungdomarna. De har ”blivit något” trots sin bakgrund. Kvinnliga behandlingsassistenter däremot behöver formella kvalifikationer och yrkeserfarenhet för att kunna hävda professionalitet i sitt yrke.

Den kvinnliga personalen har inte heller samma bakgrund som sina manliga kollegor, konstaterar Kim Silow Kallenberg. Möjligen har de någon bekant eller släkting som kan fungera som ett ”värstingexempel”, men annars har de oftast en högskoleutbildning.

Vad får det här för följder?

– Det som slog mig är att även den kvinnliga personalens självbild är så starkt påverkad. Även kvinnorna jag intervjuade tycker att det behövs några ”som kan ta i”.

Statens institutionsstyrelse (SIS) kräver att den som ska jobba på ett slutet behandlingshem ska ha två års eftergymnasiala studier. Men så fungerar det inte alltid i verkligheten.

– Om det finns informella strukturer, där outbildad personal rekryteras genom personliga kontakter, kan det leda till att ”hemmagjorda” behandlingsmetoder används i vården. Det blir upp till var och en att prova sig fram och utforma arbetet.

Kim Silow Kallenberg vill inte peka ut enskilda behandlingsassistenter som ”dåliga” eller ”inkompetenta”. Hon talar i stället om ett systemfel.

– Schemat på det hem jag studerade under nio månader är utformat så att det alltid är två män på ett pass. Kvinnor är aldrig i majoritet under en arbetsdag. Det här bygger på tanken att kvinnor är svagare fysiskt.

Varje år tvångsvårdas tusen svenska ungdomar på något av de statliga behandlingshem som finns runt om i landet. Det sker när andra och frivilliga åtgärder inte visat sig räcka till.

Tidigare forskning har riktat in sig på de tvångsintagna ungdomarnas situation och på vilka behandlingsmetoder som fungerar. Däremot har det varit lite fokus på de anställda och deras vardag.

När Kim Silow Kallenberg studerade på universitetet arbetade hon ofta extra på ett behandlingshem utanför Gnesta i Sörmland. Så en dag i maj för fem år sedan hörde hon ett inslag i radions Kaliber.

– Och där nämndes att tolvåriga flickor tvingats torka upp sina egna spyor när de var isolerade eller i ”avskiljningen” som är den officiella beteckningen. När jag lyssnade på programmet insåg jag att det handlade om en händelse jag varit med om.

Kim Silow Kallenberg hade varit en del i personalgruppen som förmått den unga flickan att torka upp sina spyor efter att ha kräkts i avskiljningsrummet. Men hon kände inte alls igen sig i radioprogrammets skildring av vad som hänt.

– Flickan hade själv framkallat kräkningen genom att stoppa fingrarna i halsen. Genom att själv få torka upp sina spyor skulle hon lära sig att ta konsekvenserna av sitt agerande var tanken. Men vi i personalen hade missat att dokumentera vad som skett – och då kunde hela situationen missförstås.

Den här händelsen väckte intresset för hur personalen på ungdomshemmen ser på sin yrkesroll, och blev en ingång när Kim Silow Kallenberg började arbeta på sin doktorsavhandling. Och på fredag den 11 mars disputerar hon vid Södertörns högskola.

Avhandlingen har fått titeln ”Gränsland – Svensk ungdomsvård mellan vård och straff”. Studien bygger på intervjuer med behandlingspersonal och observationer av det dagliga arbetet vid ett ungdomshem för unga pojkar i mellersta Sverige.

Under sina intervjuer märkte Kim Silow Kallenberg att personalen ser ungdomarna som barn i behov av hjälp, men samtidigt också som brottslingar som förtjänar att vara inlåsta.

– Jag upplevde att det finns en spänning i yrkesidentiteten där personalen ska syssla med vård, men också måste använda fysiska tillrättavisningar. I det senare fallet premieras maskulinitet och manlig styrka.

För fyra år sedan dödades en ung kvinnlig vakt på häktet i Flemingsberg och tidigare i år dödade en ung flykting en ung kvinnlig vårdare på ett asylboende.

Behövs det inte ”manlig” styrka för att hantera våldsbenägna intagna på ungdomshem?

– För bra vård för de här ungdomarna behövs mer än muskler. Det handlar om kompetens att kunna bedöma risker, en insikt om hur förtroendefulla relationer byggs upp och så vidare. Samtidigt är det aldrig bra med ensamarbete.

Läs även: ”Machokulturen är på väg bort från hemmen”

Fakta. ”Gränsland”

Etnologen Kim Silow Kallenberg visar i sin doktorsavhandling hur anställda på särskilda ungdomshem manövrerar i gränslandet mellan vård och straff.

Under nio månader följde hon arbetet på ett ungdomshem för pojkar i mellersta Sverige. Samtidigt intervjuade hon personalen där.

En slutsats är att den manliga personalen inte tycker att formell utbildning bör ha en avgörande betydelse. I stället betonar de erfarenhet av eget utanförskap som gör att de förstår pojkarna och kan bli föredömen.

Kvinnorna däremot betonar i större utsträckning vikten av en formell utbildning, som till exempel psykolog eller socionom.

Avhandlingen läggs fram vid Södertörns högskola.