En kärleksförklaring till mamma

Lina Forss bestämde sig tidigt för att bli författare. Det kom att dröja många år. Hon skrev för byrålådan, studerade film i London, for mellan Stockholm och London, hade radiojobb på stationen Z, pr-arbete, grönsaksstånd i Östermalmshallen. Hon gifte sig med Jonas och har fött två pojkar och en flicka innan hon denna höst debuterade med "Vildängel" på Natur & Kultur. Hon letade efter en berättelse och hittade sin egen familjehistoria.

- I centrum är min mamma. Jag kan se henne som ett hus med flera rum. All energi och kraft utgår från mamma medan de andra rummen är tomma. Med min bok vill jag förmedla ett hopp. Det finns en vishet att utvinna i det som sker. Men man kanske inte lägger märke till den förrän långt senare i livet.

Lina Forss är trettioåtta år och det är fjorton år sedan hennes mor Åsa Wigart avled i cancer.

Om förhållandet till modern men också fadern, den på sjuttio- och åttiotalen i Stockholm välkände bygg­entreprenören, finansmannen och charmören Wictor Forss handlar boken. Den griper mig mycket när Lina Forss skriver om moderns kamp mot den alltmer förtärande cancern.

Boken är också en ingående skildring av en ung flickas barndom och uppväxt, som pendlar mellan vanligt radhusliv i Saltsjöbaden, pappans överklasstillvaro med ett par anslående styvmödrar och skolor i London.

Numera när unga debutanter och författare skriver om förfärliga uppväxter med monstruösa mödrar eller fäder med peodofil läggning är det befriande att läsa en kärleksfull skildring av Jenny och Caesar, som Lina kallar föräldrarna i boken.

- Den är en kärleksförklaring till mina föräldrar. Min pappa är generös i sitt hjärta och aldrig bitter vad som än sker.

"Vildängel" har ett skvallervärde för dem som kände och känner de i boken beskrivna, men detta glömmer man snart, eftersom det är mamma Jenny och hennes starka personlighet som fångar läsaren från början till det sorgliga slutet.

Lina Forss mamma fick en ovanlig cancerform som började med en godartad knöl i öronspottskörteln, men som spred sig som ett spindelnät kring nacke och huvud under flera år. Till slut fanns ingen hjälp och hon avled vid fyrtioåtta års ålder.

Vem var hon?
- Mamma var inte neurotisk. Hon var stark och modig men ångestriden i sin sjukdom. Av henne har jag lärt mig att bemöta alla människor med respekt och intresse. Jag försöker också att vara rakryggad, säger Lina Forss som är vacker i sitt lugn.

Linas mamma Åsa, som i boken kallas Jenny, var en glad och söt överklassflicka med spelande bruna ögon, uppvuxen i Stockholm i en läkarfamilj med två systrar och en bror. Jenny träffade Caesar på en av de första charterresorna till Kanarieöarna under tidigt sextiotal. Hon blev med barn, de gifte sig, fick sonen Fredrik och sedan Timotej, bokens berättare - alltså Lina. Paret skildes några år senare, Jenny flyttade till ett radhus med barnen medan Caesar snabbt hittade en ny kvinna (rödhårig) med barn, och de två fick också gemensamma barn. Caesar är mycket generös, ett utmärkande drag genom åren, och betalade för Jennys studier under fem år. Hon blev klar med en fil mag och IHR på fyra år, var hemmafru ett år och arbetade sedan på reklambyrå.

Barnen älskar henne för hon är livlig och lekfull - ja världens bästa mamma. Däremellan dansar hon på Alexandra, har glada kalas i radhuset och ibland står det herrskor i hallen. Alltid värnar hon som en kycklingmamma om barnen.

Var det så som du skriver i boken?
- Jo, men det är klart att jag också hittar på och ändrar några förhållanden. En av mina mostrar sa när hon läste boken: "Men jag minns det inte alls så!" Allt är inte sant. Det är en familjeskröna.

Det är en familj på gott och ont. Pappa gifter om sig flera gånger. Jenny hittar en ny man. Familjerna flyttar till London och lever lyxliv.

- Mamma var ledsen när det tog slut med den nye mannen. Hon tyckte att det var ett misslyckande. Och så älskade hon London. Jag stannade kvar och fick ett hus av pappa, när jag inte längre ville bo hemma hos honom sedan han gift om sig igen.

Fadern köpte en våning i Stockholm åt sin före detta fru Jenny. Tyckte hon inte att det kändes egendomligt? Det var rimligt att han gjorde det. De hade ett sådant förhållande och behöll en varm vänskap. För denna familj var och är det naturligt att hjälpa varandra, och den som för tillfället har pengar bistår andra, berättar Lina Forss.

- Pappa såg också att det till största delen var mammas förtjänst att vi blev bra människor.

För Jenny blev livet i Stockholm kärvare men hon höll modet uppe och skaffade en affär, Monogram, på Nybrogatan med flärd och vita spetsar.

- Hon hade det slitsamt och ensamt men hon klagade aldrig. Det gjorde hon bara när hon första gången strålades mot sin cancer. Jag förstod inte alls varför hon gnällde. Det var väl ingenting att strålas? Hon skulle ju bli frisk.

Jag undrar om Lina är rädd för döden? Nej, det är hon inte.

- Jag är bara rädd för att det ska hända min familj någonting. För mina barn är jag som en lejonmamma.

Vilka spår har moderns död satt hos dig?
- Jag försöker utmana mina rädslor. Det stärker mig som människa. Jag försöker också leva i nuet.

Modern hade oerhört många vänner som stod henne bi när cancern kom tillbaka, halva hennes söta ansikte vanställdes liksom en axel, som kom att likna en fågelvinge med snörp i nacken.

Lina Forss säger att hon ibland inte ville tro att modern var sjuk. Hon trodde länge att cancer är något man tar bort och sedan mår man bra.

Under de här åren är modern ofta ute på krogen med vänner och roar sig. Hon gömmer sig inte trots sitt sneda ansikte. Men hon blir sämre och för Timotej är livet en berg och dal-bana. Med jämna mellanrum åker hon till Stockholm för att vara med mamma, hon har ett hopplöst förhållande i London som hon inte orkar ta itu med och pendlar mellan den djupaste förtvivlan och ett litet hopp. Det lever när hon och modern besöker en klinik i Washington, där de bor på lyxhotell - Caesar betalar som vanligt.

En detalj ur boken: Timotej hade sett, när de träffades, att mamman hade ett gäng nya cancerknölar på halsen som hon inte berättat om. Nu ville mamman ge Timotej en släktring som hon alltid sagt att dottern skulle få ärva. Men Timotej ville inte ha den.

"Mamma tittar på mig, sårat. Hon har svart sammetsklänning med miljoner taftklädda knappar i ryggen. Knappar som jag svurit över, på vårt hotellrum med takfönster och Nina Campbell-rosor i sänggaveln. Snart lika många knölar som knappar."

Sommarens näst sista dag 1991, den 30 augusti, dör Lina Forss mamma, den okuvliga, levnadsglada och starka, vars hjärta hade fått nog av alla mediciner som stred mot varandra i hennes vanmäktiga lilla kropp.

Lina säger att hon sörjde oavbrutet under två år, ältade ihjäl vännerna, men när hon träffade Jonas 1993 grät hon bara varannan dag.

- När jag ser på mina barn, Rubens inre i hans blå ögon, buset i Melkers ögon och Hildurs humor, finns en tråd till mamma. Hon snuddar vid dem utan att hon träffat dem. Tråden finns där.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut