"Energitjuven tar kraft från andra"

En "energitjuvsituation" på jobbet kan se ut så här. Några kollegor sitter och pratar om hur de ska lösa en knivig fråga. Uppfattningar stöts och blöts och de lyssnar på varandra. Samtalstonen är prövande och man försöker komma fram till en gemensam hållning. Stämningen är avspänd.

Plötsligt kommer ytterligare en arbetskamrat in i rummet. Han/hon tar över diskussionen. Utan att lyssna efter andras åsikter påstår han/hon tvärsäkert än det ena än det andra. Den öppna atmosfär deltagarna har känt försvinner successivt. Ställer någon en motfråga eller kritiserar det den här personen hävdar, kan det resultera i ett nålstick tillbaka. Eller innebära att man blir undanviftad. Eller bemött med tystnad.

- Den här personen är uppfylld av sig själv och får en kick av den kraft han/hon tar från andra. Den som drabbas blir däremot trött, handlingsförlamad och dränerad på energi. Kanske också ledsen utan att riktigt förstå varför. Ofta kommer känsloreaktionen först i efterhand, säger Ingalill Roos.

Hon använder begreppet "energitjuvar" för att beskriva dessa personer. I den nyutkomna boken
"Energitjuvar i familjen, i relationen och på jobbet", beskriver hon hur vissa människor suger energi av andra. Och de gör det i regel utan att känna samvetskval, ånger eller skuld. I deras värld är andra människor till för dem, sällan tvärtom.

- På en arbetsplats kan den här typen av personer vara otroligt påfrestande och deras attityd förta arbetsglädjen, berättar hon.

- I diskussioner tar de på sig en vederhäftig min, och deras argumentation förefaller genomtänkt eftersom de ofta är verbala. De höjer ofta rösten för att visa sitt överläge och placerar därmed kollegan i underläge.

Man kan tycka att exemplen i boken förekommer på alla arbetsplatser. Handlar det inte bara om ren och skär maktkamp som i alla mellanmänskliga relationer? Och om självhävdelsebehov?

- Inte enbart. Energitjuvar växer av att förminska andra. Att jag kallar sådana människor för energitjuvar beror på att de tar av andra vad de själva behöver. De kan kränka med ord och få andras självförtroende att fräta sönder. Deras avsikt är att skapa osäkerhet och rädsla.

Energitjuven är hotande, men egentligen är det den personen själv som känner sig hotad, menar Ingalill Roos. Innerst inne är han/hon skräckslagen för att ha fel och vill därför inte riskera att förlora en diskussion.

Ett sådant beteende styrs av händelser långt bakåt i tiden, hävdar Ingalill Roos. Som liten kanske personen inte blev lyssnad på eller tagen på allvar. Han/hon kände sig kränkt och inte sedd.

- Som vuxen vill man till varje pris undvika att hamna i en liknande situation. Därför överför man samma slags oförrätter på andra som man en gång själv blev utsatt för. Och upprepar dem. Det sker ofta omedvetet och automatiskt. Andra personer blir så att säga projektionsskärmar.

Men har inte alla människor lite av det beteendet, att vi skyller på andra?

- Så kan det vara, säger Ingalill Roos, men utmärkande för energitjuven är att personen inte tycks bry sig om den skada som vållas. I stället för att, som de flesta gör, backa ett par steg tas vreden ut på andra.

Det fenomen Ingalill Roos beskriver som "energitjuv" förekommer bland både kvinnor och män, hävdar hon, och har alltid funnits. Dessa personer kan ha ett narcissistiskt beteende, det vill säga ett överdrivet behov av att stå i centrum och spegla sig i andra.

Kan man säga att de lider av en psykisk störning?

- Nej. Det är ett beteende och kan vara ett sätt att övervinna känslor av övergivenhet och osäkerhet. Eller kompensera för den trygghet den här personen troligen inte upplevde som liten. Därför lurar svaghet och bräcklighet under en hård, auktoritär och överlägsen yta.

Stöld av kraft förekommer också i parrelationer, men där kan det vara ännu svårare att hantera än på jobbet, anser Ingalill Roos. För att förstå en annan människa, och därmed kunna älska, krävs att man kan sätta sig in i den andras situation och har medkänsla. Ser man bara sina egna behov, är risken överhängande att man hamnar i ett energitjuvs­beteende.

I boken beskrivs hur relationen mellan Louise och Tom utvecklas från kärlek och passion till förtryck och kyla. Gradvis upptäcker Louise hur svårt hon har att få igenom sina önskningar. Subtilt manövrerar Tom bort henne så att hans vilja ska råda. Utåt är Tom social och trevlig, men hemma har han ett starkt maktbehov och vill bestämma och dominera.

Louise svarar perfekt mot hans behov eftersom hon är mjuk och givande och inte inställd på försvar och konfrontation. Hon är en "givare".

Utan att ana det har Louise mött en person som inte har löst sina inre konflikter. Tom projicerar dem på henne och känner sig störst och starkast genom att få Louise att känna sig svag och bräcklig. Och som han en gång manipulerades av sina föräldrar manipulerar han nu själv.

"Jag blev tung som bly och energifattig. Det kändes som om han kvävde mig. Förvirrad började jag anklaga mig själv och tvivla på min självbild", berättar Louise.

Är inte detta exempel något som det kan finnas inslag av i alla relationer utan att det för den skull måste definieras som energistöld?

- Jo, säger Ingalill Roos, vad man kallar det spelar mindre roll, huvudsaken är att man är uppmärksam på problemet.

Hur hanterar man då en "tagare och energitjuv"? Ingalill Roos förklarar att det kan vara svårt att känna igen energitjuvar. Många kan i likhet med Tom utåt vara trevliga och sociala.

- Lyssna på den egna larmklockan. Tecken kan vara att man börjar må dåligt och känna sig trött och olustig i en människas sällskap. Försök också att betrakta konfliktsituationen utifrån, föreslår hon. Om man blir pådyvlad något som man inte har orsakat, ska man försöka "skuldbefria" sig - genom frågor och kommentarer visar man att man inte tänker bli föremål för energitjuvens reaktion.

- På en arbetsplats kan en bra strategi vara att uppträda korrekt och hålla ett känslomässigt avstånd. Undvik därför att berätta om dig själv och personliga tankar och känslor inför en sådan person.

- Det här är naturligtvis ett komplicerat socialt samspel, och det finns inga enkla råd att ge. Men genom raka frågor som "vad menar du med det?" eller "nu förstår jag inte hur du menar" kan man avväpna de här personerna.

- Att lugnt och sansat använda sin självbevarelsedrift, och samtidigt visa mod, är en stark motkraft. Då förlorar pikarna sin mening och slår tillbaka på "tagaren", säger Ingalill Roos.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut