Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Enligt normen är det barnen som gör familjen”

Det går inte att generalisera om varför vissa väljer att inte skaffa egna barn. Men ofta handlar om det om en frihetskänsla, säger Kristina Engwall, som forskat om frivilig barnlöshet. Och den som säger nej till barn måste bereda sig på häftig kritik.

Ungefär fem procent av svenskarna i barnafödande åldrar vill inte ha barn. Det visar en uppskattning som Statistiska centralbyrån gjorde 2009 med utgångspunkt i en enkätundersökning om kvinnors och mäns inställning till barnafödande.

Det är inte alldeles lätt att ringa in motiven bakom frivillig barnlöshet. Men Kristina Engwall, docent i historia, gjorde samma år en kvalitativ studie tillsammans med forskaren Helen Peterson. De djupintervjuade ett fyrtiotal personer i två ålderskategorier, 35–40 och 60–65 år, som de fick kontakt med i vänkretsen och på internet. Sju av de intervjuade var män.

Den vanligaste orsaken de angav var att ”man är nöjd med det livet man lever”.

– Det var inte så att de hade något emot barn. En del kunde ha starka band till andras barn, andra kanske jobbade med barn. Orsaken var i stället att man tyckte att man levde ett rikt liv utan barn.

Många uppgav att de vill slippa eftersom de tyckte att det verkade kämpigt. Framför allt var det småbarnslivet som man inte var intresserad av eftersom det förknippades med uppoffringar.

Beslutet att inte skaffa barn kan vara både ett aktivt ställningstagande och en ickefråga. Barnfrågan är alldeles för komplierad för att svaren ska kunna spaltas upp i entydiga kategorier, enligt Kristina Engwall.

Men inom forskningen vill man ofta skilja mellan dem som i ung ålder säger att de inte vill ha barn, och dem som drar ut på beslutet, de så kallade ”uppskjutarna”. För även om man säger att man inte vill ha barn när man är ung, ändras det ofta senare i livet.

Gemensamt för dem som uttalade att de inte ville ha barn var att de upplevde att de blev starkt ifrågasatta.

– Många blev ifrågasatta så till den grad att de inte riktigt blev trodda. De yngre fick höra att de skulle komma att ångra sig när de blev äldre eller när de hade träffat rätt partner, säger Kristina Engwall.

Föreställningen om att barn är det enda rätta kommer av vad man i forskningen kallar samhällets ”fertilitetsnormer”. De utgår från gemensamma föreställningar om att alla som har möjlighet att skaffa barn inte bara ska vilja göra det, utan också göra det.

Normerna kan vara så starka att vi inte alltid tycker att det inte är den enskilda människans sak att ha en åsikt, utan att det handlar om en större existentiell fråga som ska kunna besvaras gemensamt.

”Barn är meningen med livet, det går inte att säga nej till”, var en vanlig uppfattning hos dem som ifrågasatte de frivilligt barnlösa, säger Kristina Engwall. I studien var det också många som vittnade om hur barnmorskor och kuratorer ständigt ifrågasatte deras val.

– Hela föreställningen om att bilda familj handlar om att skaffa barn. Vi tycker inte riktigt att två vuxna räcker för att man ska få kalla sig en familj. Enligt normen är det barnen som bildar familjen.

Normen blir särskilt tydlig när möjligheterna att bota ofrivillig barnlöshet har blivit så stora i dag med hjälp av fertilitetsteknik, menar Kristina Engwall. Tekniken gör att andelen som inte kan få egna barn har minskat. Den här framflyttningen av positionerna har medfört att även de som skaffar ett enda barn blir mer ifrågasatta, enligt Kristina Engwall.

I dag räcker det inte alltid med ett barn. För att slippa bli ifrågasatt ska man helst ha ett till.

– De som fått ett barn säger ofta att det är som om frågan om ett andra barn är ännu mer legitim, eftersom man har bevisat att man inte är infertil. Trots att det inte alls behöver betyda att man kan få fler, säger Kristina Engwall.

Bakom den övergripande fertilitetsnormen finns det alltså underliggande normer, som att två barn är det bästa. Det finns också en rad kriterier för vem som bör och inte bör bli förälder, enligt Kristina Engwall.

– Man ska kunna försörja sin familj, vara frisk, skaffa barn med rätt partner. En kvinna ska helst inte ha barn med flera olika män. Man ska inte heller vara för gammal, eller för ung, när man skaffar barn.

En annan föreställning är att man ska skaffa barn för att ge sina egna föräldrar barnbarn. Det är ett dilemma som många frivilligt barnlösa måste handskas med, att deras val leder till att deras föräldrar blir ofrivilligt barnbarnlösa, enligt Kristina Engwall.

– Eftersom det här kravet ofta framförs av människor som står en nära, kan det bli extra konfliktfyllt.

I andra länder kan normerna se litet annorlunda ut. I utländska studier om frivillig barnlöshet visar det sig att kvinnor oftare än i Sverige säger nej till egna barn med motiveringen att de inte tycker sig klara att kombinera yrkesarbete och barn.

Den argumentationen är svår att få stöd för i ett land som Sverige, eftersom det finns uttalade politiska ambitioner att barnomsorg och arbetsliv ska vara anpassade för barnalstring.

– Här säger man hellre att man avstår från barn eftersom man tycker att de ska vara efterlängtade och att man inte har den biologiska driften.

Ibland framförs också rationella argument, både på gräsrotsnivå och på en högre politisk nivå, om att barn behövs för befolkningsstatistiken och för att hålla hjulen rullande.

– I USA är det mer ett privat intresse att skaffa barn. I Sverige handlar det ibland om att man bidrar till det allmänna välståndet genom att skaffa barn, även om det är ett relativt sällsynt argument.

Flest frågor om barn får kvinnor i fertil ålder. De blir också mer ifrågasatta om de säger nej. Inte minst inom vården. Om en kvinna till exempel söker för preventivmedel, kan barnmorskan påminna henne om att klockan tickar och att det blir svårare om hon väntar.

– När hon är mellan 35 och 40 år minskar frågorna från omgivningen något. Men när hennes jämnåriga börjar få barnbarn blir barn ett samtalsämne igen, även om hennes val inte blir ifrågasatt på samma sätt.

Att män inte blir tillfrågade på samma sätt som kvinnor kan bland annat bero på att de har en livslång fertilitet, säger Kristina Engwall. Det finns också en föreställning om att män inte på samma sätt har sin identitet kopplad till föräldraskapet och att de har lättare att skapa sin identitet genom arbetet.

– Men att säga att man vill satsa på karriären i stället för egna barn fungerar inte särskilt bra ens om man är man.

Många uppger att de är trötta på att diskutera barnlösheten eftersom de så ofta blir omyndigförklarade i den efterföljande diskussionen. En del undviker därför att svara ”nej, jag vill inte ha barn”. Då drar nämligen diskussionen ofta igång på alla cylindrar.

Den som i stället säger ”nej ­tyvärr” slipper ofta motivera sig ­eftersom det riskerar att leda in på ett känsligare ämne, infertilitet.

– Om någon antyder att den inte kan bli med barn blir det ofta jobbigt att gå in i en diskussion. Därför kan man antyda det, utan att för den sakens skull behöva ljuga.

Men är det inte bra om fler vågar ställa sig upp och kräva att deras nej ska bli respekterat?
– Jo, men det handlar mer om att man inte vill ha frågan ställd i alla sociala sammanhang, särskilt med dem man inte riktigt känner. Det är ju ett ämne som ofta tas på stort allvar och leder till dramatiska diskussioner. Många ogillar också att det alltid är den som säger nej till barn som måste motivera sig.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.