Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Insidan

Fjäsk eller respekt – är Du på väg att bli Ni igen?

I slutet av 1960-talet blev Sverige känt som landet där alla duade varandra. Under senare år har niandet börjat breda ut sig igen – inte minst i butiker och på restauranger. Är en nygammal artighetskultur på väg tillbaka?

Vill ni ha kaffe till efterrätten? Vill ni prova ett par mindre skor? Hade ni tänkt er en större storlek? Efter att "du" under mer än fyrtio år varit det allmänna tilltalsordet tycks "ni" ha upplevt en renässans på senare tid. En del blir irriterade över ett i deras ögon onödigt fjäskande, och anser att det handlar om en återgång till gamla tiders klassamhälle. Andra känner att de möts med tillbörlig respekt.

Mats Trondman, professor i kultursociologi vid Linnéuniversitetet i Växjö, har under flera år särskilt studerat vad unga tänker, tycker och gör. Han påminner om att artighet – det vill säga hur vi uppträder mot varandra – är ett evigt och hett debattämne. Många äldre har alltid ansett att det var bättre förr och att ungdomar nuförtiden är ohyfsade och ouppfostrade.

– Jag brukar tala om en relationsgrammatik, om en uppsättning regler för hur vi ska uppföra oss mot varandra. Ungefär som det finns en grammatik för hur vi talar och skriver. Den här relationsgrammatiken för umgänget människor emellan förändras över tiden.

När Mats Trondman var ung präglades enligt honom samvaron mellan vuxna och barn av avstånd, hierarki och objektifiering. Föräldrarna höll sig inne eller var på jobbet – och barnen lekte ute. Lärarna förskansade sig i lärarrummet dit inga elever hade tillträde och så vidare.

– Och vi barn skulle hela tiden anpassa oss efter dem som stod högre upp i hierarkin, det vill säga alla vuxna. Barnen sågs också som objekt, som skulle fostras till lydnad och till att visa respekt för alla äldre, säger Mats Trondman.

Professorskollegan och etnologen Karl-Olov Arnstberg, tidigare bland annat vid Stockholms universitet, menar att det vi oftast förknippar med artighet ursprungligen är en borgerlig dygd och något mycket klassanknutet.

– I de övre samhällsgrupperna var det viktigt att vara uppmärksam, att kunna konversera, att tacka för senast och att använda titlar. Som översten och överstinnan, professorn och professorskan, prosten och prostinnan ... Det handlade om ritualer som var intimt kopplade till ett borgerligt samhälle.

Enligt Karl-Olov Arnstberg blev dessa ritualer till slut för krångliga och de övergavs sakta men säkert. I stället för att använda titlar och ordet "ni" sa man "du" i stället.

– Men nu har jag noterat att allt fler ungdomar börjat använda "ni" när de talar med obekanta, särskilt de som är äldre än de själva. "Du" blir förbehållet vänner och familjen. Jag skulle vilja säga att det nygamla sättet att tilltala andra handlar om ett väluppfostrat urbant skick, något som är vanligare i större städer.

Kan det handla om att en del strävar efter att bli betraktade som "finare" och lite bättre än andra?

– Kanske, men det har jag inga belägg för. Själv gillar jag inte att bli kallad "ni". Det markerar för mig ett onödigt avståndstagande. Vi borde kunna visa respekt på andra sätt. Å andra sidan kan användandet av "du" ibland kanske bli lite kladdigt och väl intimt.

"Du" blev ett mer allmänt tilltalsord under 1960-talet och en del hävdar att ursprunget är den bensinmacks­kultur som sakta växte fram efter andra världskriget.

– Bilisterna stannade till vid macken, vevade ned rutan och så kom det: "Hörödu, kan du fylla på lite soppa". Snabbt skull det gå och kontakten mellan den som jobbade på macken och kunden var kort och ytlig. Det här sättet att tittala varand­ra spred sig sedan snabbt, enligt Karl-Olov Arnstberg.

I dag vill kanske de som arbetar i en butik i stället markera att de inte är för nära kunderna och visa sin respekt genom att använda "ni" i stället för "du", funderar han.

Svenskar sägs inte vara artiga i orden, vårt språk är rakt och mer direkt. Men i handling är vi oftast ganska artiga här i landet, menar Karl-Olov Arnstberg.

– Vi håller upp dörren, har en bra ködisciplin, väntar på vår tur och så vidare. Det är en annan artighetskultur än i mer tätbefolkade länder.

– Men svenska affärsmän kan upplevas som oartiga när de träffar utländska kolleger och partner. De pratar inte runt, frågar inte om hur barnen mår. Oftast kastar de upp portföljen med affärskontraktet direkt, vilket på många håll i världen uppfattas som väldigt oartigt och burdust.

Åter till Mats Trondman på Linnéuniversitet som menar att när avstånden mellan vuxna och barn krymper förändras också synen på artighet. Likaså när umgänget mellan ungdomar och vuxna inte längre präglas av samma strikta hierarkiska ordning – och barn ses som egna personer med egen vilja, egna behov och egna önskningar.

– Varför ska en tonåring behöva resa sig på bussen för en fullt frisk femtioåring? "Jag som sitter här har ju lika stor rätt till den här platsen som andra", tänker kanske den unga tjejen eller killen.

– Det är klart att detta kan reta den som själv är lärd att visa respekt för – och underordna sig – den som är äldre.

Nyligen skulle Mats Trondman hämta sitt barnbarn på förskolan. På staketet vid ingången satt två dagisbarn och ropade: "Vad du är tjock!".

– Jag blev lite provocerad. Men när jag talade med dem förstod jag att de inte alls menat att vara oartiga utan att de faktiskt tyckte att jag kanske är lite för rund.

Mats Trondman besöker ofta skolor i Malmö, och han har noterat att på en del av dem har eleverna börjat ta varandra i hand och vara väldigt artiga mot varandra. Detta ritualiserade och mer ceremoniella sätt att vara känns främmande för honom.

– Det är långt från hur det var när jag gick på läroverket på 70-talet. Jag tror att denna nya artighet är ett sätt att visa att man inte är som andra, man är inte lika slapp och respektlös som på andra håll.

När Karl-Olov Arnstberg i sin forskning intervjuade unga gängmedlemmar i Tensta i norra Stockholm noterade han den artighet som präglade umgänget mellan dem.

– De visade respekt genom sitt sätt att vara artiga. När vi träffade "värstinggrabbarna" i Tensta sa vi vuxna forskare bara "tjena". Ungdomarna tog i hand, men inte för att vi krävde det och de lyssnade noga på oss.

Artighetens uttryck varierar mellan olika grupper och över tiden, avslutar Karl-Olov Arnstberg.

– Det är i alla fall något vi kan vara säkra på, säger han.