Insidan

”För att samtala i kyrkan behövs ingen remiss”

Var tredje åttondeklassare konfirmeras. Med mer kunskaper skulle vuxna i kyrkan kunna fånga upp unga med problem som självskadebeteende, menar Thérèse Eriksson som skrivit boken ”Möt mig som jag är”.

När Thérèse Eriksson var tio år började hon fundera över sin kropp. Hon märkte att det fanns ett tydligt likhetstecken mellan att vara smal och att vara bra, att vara tjock däremot förknippades med något dåligt.

– Det var den signalen som medier och omgivningen förmedlade. Det förväntades nästan att jag som ung tjej skulle tycka illa om min kropp, berättar Thérèse.

Senare började hon gå ungdomsträffar i en av hemstadens frikyrkoförsamlingar. En dag berättade hon för en kompis om sina funderingar, om att hon kände sig lite för tjock och inte alls nöjd med sin kropp. Vännen tittade förvånat på henne och utbrast: ” Du kan inte tycka illa om din kropp. Den har ju Gud skapat. Tycker du illa om det Gud skapat, så tycker du ju illa om Gud!”.

Några år senare tog Thérèse som konfirmand sina första trevande steg in i Svenska kyrkan. Samtidigt blev tankarna som hon burit med sig sedan tioårsåldern allt tydligare. Till slut var hon en av många unga tonårstjejer som fastnat i ätstörningar och ett självdestruktivt beteende. Ofta hade hon dåligt samvete: ”Hur kan jag söka en relation till Gud om jag samtidigt känner avsky mot en del av Guds skapelse?”.

– Ändå hittade jag en stark gemenskap med mina jämnåriga i kyrkan och med de äldre som var verksamma där. Och ju sämre jag mådde desto viktigare blev den kyrkliga samvaron. Där fick hela jag plats – både den högpresterande skoleleven och tonåringen som mådde dåligt och var trött, berättar Thérèse.

Nyligen kom hennes bok ”Möt mig som den jag är” (Libris) ut. I den vänder hon sig till anställda och ideellt engagerade i kyrkan. Hon förklarar vad självskadebeteende är, vilka följderna kan bli och hur vuxna kan hjälpa ungdomar som mår fysiskt och psykiskt dåligt. Innan hon satte sig vid datorn för att börja skrivarbetet talade hon med många i kyrkan, både unga och äldre.

– Jag mötte ett starkt engagemang i de här frågorna, både i Svenska kyrkan och i frikyrkoförsamlingar. Men kunskapen om psykisk ohälsa och självskadebeteende har brister. Förhoppningen är att min bok kan bidra till att öka förståelsen för ungas livssituation inom kyrkan, säger Thérèse Eriksson.

Fler och fler tonåringar och unga vuxna i Sverige skadar sig själva. De flesta gör det bara någon eller ett par gånger, för andra följs den första skadan av flera – till slut har de hamnat i ett självskadebeteende. Vårdpersonal och forskare vittnar om en ökning av detta beteende, och många unga vittnar om en allt sämre psykisk hälsa.

– Det är väldigt viktigt med en väl fungerade vård för den här gruppen, men det är inte alltid det fungerar så bra. Då är det bra om det finns vuxna i de ungas omgivning som kan vara till hjälp och stöd.

Varje år konfirmeras var tredje åttondeklassare i något kristet samfund. Det ger kyrkan en unik kontakt med tonåringar som lämnat barndomen och så smått börjat inse vad det innebär att vara vuxen. Präster och frivilliga ungdomsledare och inom kyrkorna skulle med mer kunskap och insikter kunna fånga upp unga som har det knepigt, tror Thérèse Eriksson. Så säger hon att en kyrka är en fysisk plats att gå till och att det inte finns någon tidsbegräsning där.

Hur menar du?

– För att samtala i kyrkan behövs ingen remiss från en vårdcentral eller någon diagnos. Den som vänder sig till den psykiatriska vården får ofta ett visst antal besök, får kanske träffa en psykolog eller psykiatriker en gång i veckan. I kyrkan finns inte de begränsningarna, där finns tid och engagerade människor som bryr sig. Om det kristna kärleksbudskapet tas på allvar tror jag att samvaron i en församling kan läka även om det inte handlar om en regelrätt behandling.

Men så fungerar det inte på alla håll?

– Givetvis skiljer det sig mellan olika församlingar, både inom Svenska kyrkan och i frikyrkorörelsen. Men över lag mötte jag många kärleksfulla människor under mina samtal inför boken jag skrivit. Några frikyrkoförsamlingar är ännu präglade av framgångsteologin, det vill säga att om en människa mår dåligt psykiskt eller fysiskt beror det på att hon syndat inte levt på ett bra sätt.

Thérèse Eriksson är utbildad beteendevetare. För tre år sedan skrev hon boken ”Slutstation rättspsyk – om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott” tillsammans med Sofia Åkerman. I dag föreläser hon om psykiatri, främst då om självskadebeteende och ätstörningar. Hon är aktiv i Svenska kyrkan, är med i en kyrkokör och går regelbundet på gudstjänster.

– Kyrkan kan erbjuda unga ett socialt vänskapssammanhang där deras närvaro betyder något och gör skillnad. Att som ung få läsa en bibeltext under söndagens högmössa, att sjunga i kör, leda konfirmandgrupper, hjälpa utsatta ... det betyder mycket för många. Att vara behövd stärker den fysiska och psykiska hälsan, är min erfarenhet.

I ”Möt mig som jag är”, boken kom ut i slutet av mars, ger Thérèse Eriksson konkreta tips om hur aktiva i kyrkan kan stötta någon som skadar sig själv. Hon låter också unga som skadat sig själva och vuxna som arbetar i församlingar berätta om sina erfarenheter.

Själv minns hon den gula trävillan där församlingens ungdomsverksamhet höll till. Det var som ett andra hem för henne. Flera kvällar och eftermiddagar varje vecka sökte hon sig till den gamla prästgården. Den var en ljuspunkt under en jobbig tonårstid.

– Jag vet att det finns många unga tjejer, men också killar, som inte mår bra och där kyrkan skulle kunna göra mera. Jag vill citera Amelie som i min bok uttrycker det så här: ”Att skada sig själv är något Gud gråter åt, men inte något Gud blir arg över”.

Fakta: Thérèse Eriksson.

Ålder: 31 år

Bor: Mjölby

Familj: Man, en hund och två katter.

Gör: Författare och föreläsare.

Aktuell: Med boken ”Möt mig som jag är – hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva”.

Fakta: Självskadebeteende

Att vara självdestruktiv, att göra sig själv illa, kan vara ett sätt att försöka hantera känslor som känns smärtsamma. Ibland är skadandet ett sätt att lugna eller straffa sig själv. Det kan också vara ett sätt att visa andra att man behöver hjälp.

Att skada sin kropp kan vara ett av flera sätt att göra sig själv illa. Andra sätt kan vara att använda droger, eller överdrivet mycket spel, mat eller sex.

Att skada sig själv kan minska känslor av ångest. Men ångesten kommer ofta tillbaka och därför är självskadebeteendet ofta en kortsiktig lösning. Ibland kanske man skäms för att man skadar sig själv.

Det finns hjälp för att man ska kunna sluta. Den kan man få genom vårdcentraler, BUP, skolkurator med flera.

Källa: 1177 Vårdguiden