Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Förskolepersonalen ”trycker ner” barnen för att de ska sitta still

Foto: TT

På dotterns förskola tvingar pedagogerna barnen att sitta kvar på stolen genom att helt enkelt ”trycka ner dem” lätt tills de ger upp. Likadant är det vid sovstunden. Är det verkligen så förskolor jobbar i dag? undrar en ledsen och upprörd mamma. Martin Forster svarar.

Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se

Fråga:

”Mitt barn är så duktig på förskolan, hon äter ordentligt, sitter på stolen och det är helt otroligt att hon frivilligt går och lägger sig för att vila.”

Så har jag hört så många säga, men inte reflekterat över varför det är så. I alla fall inte fram till nyligen.

Jag har en väldigt känslig och försiktig dotter som är ett år och fyra månader. Vi har satt henne på en förskola i närheten där vi bor som vi tycker verkar mysig. Men eftersom vi märkt på henne att det varit en tuff omställning för henne så har vi låtit inskolningen ta längre tid. Långt efter att de andra föräldrarna skolat in sina barn har vi fortsatt. När föräldrarna var där var det helt okej att barnen sprang från bordet eller inte kunde ligga stilla på sovstunden. ”Det kommer – låt det ta tid”, hojtade personalen.

Men hur gör personalen då för att få så ”duktiga barn” på förskolan? Jo, barnen tvingas sitta kvar på stolen, genom lätt nedtryckning tills de lär sig att sitta still. Hur somnar de på sovstunden? Jo, de trycks ner lätt på madrassen tills de ger upp och somnar. Det kanske inte är fysiskt våld men är det okej att tvinga ett barn till något på detta sätt?

Är det så här förskolorna jobbar i dag? Känns som en gammal kvarleva från 50-talet? Jag mår så dåligt över detta att de blir små lydiga ”soldater” genom att släcka ut deras beteenden.

Vad ska jag göra? Jag kan ju inte ändra en hel kårs pedagogik?

En ledsen och upprörd mamma

Det låter illa, men det är den känslomässiga inramningen som avgör – om det sker med värme, respekt och lyhördhet.

Svar:

Tack för ditt brev. Att lämna sitt lilla barn till förskolan väcker ofta känslor och föräldrar kan reagera på olika saker som pedagogerna gör. Jag förstår till fullo att du mår dåligt när du ser pedagogerna trycka ner barnen. Jag vill samtidigt betona att även om jag förstår din upplevelse, kan jag inte svara på om pedagogerna gör fel. Va!? Det är väl uppenbart fel att med fysiska medel tvinga ner ett barn på en stol eller en madrass? Jag vill påstå att det beror på hur det sker. Jag har sett när pedagoger (och föräldrar) håller i barn på både bra och dåliga sätt.

Till att börja med föreslår jag dig därför att prata med vänner som har erfarenhet av andra förskolor. Jag tror att de flesta kommer berätta att pedagogerna ibland håller fast barnen. Svaret på din avslutande fråga om förskolor jobbar så här i dag, beror alltså helt på vad man menar med ”så här”.

Min erfarenhet är att de flesta pedagoger håller fast barn ibland, men att det sker på ett respektfullt och lyhört sätt och endast när det är nödvändigt. Om samtal med dina vänner visar att dotterns pedagoger faktiskt verkar utgöra ett undantag och tvinga barnen på ett olämpligt sätt blir mitt svar kort: byt förskola.

Om din slutsats däremot blir att pedagogerna på dotterns förskola är representativa för kåren återstår frågan om detta är acceptabelt. Är det någonsin lämpligt att tvinga barn? I diskussioner om barnuppfostran svarar vissa kategoriskt nej, medan andra menar att vuxna i dag inte vågar ställa krav över huvud taget. Sådana polariserade diskussioner blir sällan fruktbara.

Alla barn vägrar emellanåt att göra saker som är nödvändiga och även om den vuxne försöker lirka, resonera och komma överens, så uppstår tillfällen då man måste sätta press. Jag skriver ”måste”, eftersom jag hittills aldrig har träffat någon vuxen som är så infernaliskt skicklig på att lirka och har ett sådant tålamod att de aldrig behöver sätta press. Så frågan är förstås inte om man får tvinga barn, utan hur man gör det när man måste.

Den första frågan man som vuxen måste ställa sig är om det är befogat med tvång – är det verkligen nödvändigt att barnet gör som jag vill just nu? Måste barnen sitta vid bordet? Måste de ligga still på vilan? Å ena sidan har barnet rätt att bli hört och uttrycka sin vilja. Å andra sidan förstår inte små barn alltid att de blir hungriga och trötta utan mat och sömn. De förstår heller inte att deras behov (av att springa runt) kan inkräkta på andra barns behov (av lugn).

Ett viktigt pedagogiskt mål på förskolan är just detta – att kunna följa gruppens normer, regler och rutiner. Inte för att bli en lydig soldat, men för att kunna ta hänsyn till andras behov vid sidan av sina egna. Även om pedagoger inledningsvis (på ett bra sätt) kan behöva tvinga in barn i rutinerna, så är den främsta förklaringen till att barn blir så ”duktiga” faktiskt att människan är en social varelse som mår bra av att följa normerna i en grupp. Barnen börjar automatiskt ta efter de andra barnen.

Men är det verkligen okej att lätt trycka ner ett barn? Det låter illa, men det är den känslomässiga inramningen som avgör – om det sker med värme, respekt och lyhördhet. Om den vuxne lätt håller i ett barn som försöker smita från matbordet och samtidigt lugnar eller tröstar barnet, förmedlas ett helt annat budskap än om den vuxne visar ilska (eller inte visar några känslor alls).

Med lyhördhet menar jag att man inte håller barnet i ett järngrepp, utan växlar mellan att klappa, krama, hålla i, släppa taget och lyfta tillbaka. Jag menar också att man tar in barnets reaktioner och anpassar sitt sätt beroende på vad barnet gör. Denna balansgång är svår, men jag har sett många pedagoger som klarar det. Samtidigt har jag sett motsatsen och kan då drabbas av samma obehag som väcktes hos dig.

Att den känslomässiga inramningen är viktig när man ställer krav (eller tvingar) barn att göra saker understryks också av det som inom forskningen brukar kallas psykologisk kontroll. Det innebär att man försöker kontrollera någon indirekt genom känslomässig utpressning, i motsats till att uttrycka tydliga krav eller önskemål. Denna form av tvång är särskilt illa för barn. Frågan är alltså: med vilken känsla agerade pedagogerna på din dotters förskola?

En annan sak som är viktig att bedöma är hur ofta vuxna tvingar barn till något och hur lättvindigt det sker. Försöker man diskutera och lirka först? Om det går slentrian i att sätta press och tvinga blir det problem, även om det sker med värme.

Vi utgår ifrån att din dotters pedagoger generellt är varma och att de bara tvingar (på ett lyhört sätt) när det är nödvändigt. Du kanske ändå känner olust över att din lilla dotter ska behöva underkasta sig förskolans rutiner och regler. Är det verkligen nödvändigt eller sunt att barn som inte ens är två ska behöva lära sig det? Skulle det inte vara bättre med en friare miljö tills hon blir lite äldre?

Svaret på dessa frågor styrs förstås mycket av vilka värderingar man har. Samtidigt förekommer påståenden om direkta risker med att barn börjar på förskolan tidigt, vilket dock inte har stöd i forskning. Man har i flera studier inte funnit några skillnader i utvecklingen och känsloliv mellan barn som börjat på förskolan i olika åldrar (från ett år och uppåt). Rent generellt ser man också att förskolan bidrar till att barn både mår och klarar sig bättre under uppväxten. Ett återkommande resultat är dock att kvalitén på förskolan har betydelse.

Jag vet inte om mitt svar gjort dig mindre ledsen och upprörd, men jag hoppas i vart fall att du har fått lite mer underlag för att kunna bedöma din dotters förskola. När du gör det är mitt råd att du särskilt håller ögonen öppna för om pedagogerna är närvarande, lyhörda och varma. Med den grunden brukar barnen också må bra, trots nya krav och rutiner.

Martin

www.forster.se/referenser170303 finns referenser till studier som tas upp i svaret.

Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se

Läs fler frågor här

Fråga Insidans experter

Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se