Kreativitet

En bra lärare ska inte bara vara duktig på att förklara. Han eller hon måste vara snäll och tycka om sina elever - och visa det. Det är Marija Samsakova och Shad Mahmod överens om.

- Jag får bättre självförtroende om jag märker att min lärare gillar mig, säger Marija Samsakova.

- Jag jobbar mer om jag får beröm, säger Shad Mahmod. Då känner jag mig säkrare, allt blir roligare och jag vill förbättra mig. Men om jag tror att läraren ogillar mig - då blir jag bara stressad.

Marija Samsakova föddes i Kazakstan. För tre år sedan flyttade hon till Rinkeby i nordvästra Stockholm, där nio invånare av tio har utländsk bakgrund.

Nu talar hon flytande svenska.

- Svenskan är mina ögon i Sverige, säger hon.

Hon ska börja i nionde klass i Rinkebyskolan om en vecka. Hennes betyg från åttan är ganska höga.

- Jag känner mig trygg här i skolan. Om jag behöver något kan jag bara gå till lärarna. De har för det mesta tid, och de blir inte arga när jag inte förstår. De hjälper mig.

Shad Mahmod föddes i irakiska Kurdistan. Han var ett år när familjen flydde undan kriget till Sverige. Han börjar snart i åttan i Rinkebyskolan.

- Det är väldigt roligt, för det går bra för mig, säger han. Lärarna är snälla och bryr sig om eleverna, det känner man. Om det till exempel går sämre för mig på lektionerna - då ringer en lärare hem till mina föräldrar. "Han sörjer, för en av hans kusiner i Kurdistan har blivit dödad", får läraren veta. Och då får jag mer tid och mer förståelse.

Rinkebyskolan var i kris i slutet av 1980-talet. Lokalerna var slitna och nedklottrade, eleverna var arga och frustrerade och lärarna flydde. I praktiken var det ett gäng kriminella killar som styrde skolan, och när några av dem till och med tände eld på sitt klassrum fick ledningen nog.

I detta katastrofläge tog Börje Ehrstrand över jobbet som rektor för Rinkebyskolan. Han ordnade stormöten där han frågade eleverna, föräldrarna och lärarna vilken sorts skola de ville ha, och alla var överens: den skulle vara hel och ren och ge barnen trygghet och goda kunskaper för framtiden.

Steg för steg har Börje Ehrstrand och hans medarbetare sedan dess faktiskt uppnått just detta; skolan och lärarna har fått en rad utmärkelser, och för två år sedan förärades rektorn Kungliga sällskapet Pro Patrias stora guldmedalj med följande motivering: "För att ha byggt upp en av Sveriges bästa skolor. 98 procent av eleverna har invandrarbakgrund. 68 länder och 30 språk är representerade."

Den aggressiva och destruktiva stämningen är sedan länge historia.

- Ingen kan hitta fram till sin kreativitet utan trygghet och uppskattning, säger Börje Ehrstrand. Självkänslan är en förutsättning för att man ska kunna gå utanför gränserna, våga tappa fotfästet en sekund och landa där ingen annan tidigare har varit.

Om en miljö ska vara riktigt kreativ krävs följande förutsättningar, enligt Lundafilosofen Nils-Eric Sahlin: tillit och tolerans, generositet och gemenskap, kulturell mångfald och jämlikhet, nyfikenhet och småskalighet, kompetens och frihetsanda. Och mycket av detta finns i Rinkebyskolan.

Den kulturella mångfalden är en självklar tillgång, men den är inte fri från komplikationer. De religiösa och kulturella konflikterna i världen är kopplade till barnen genom personliga känslotrådar; krig och katastrofer på andra kontinenter känns i luften på Rinkeby torg.

- Vi måste bygga broar och framhålla likheterna mellan människor, kulturer och religioner, säger svenskläraren Solveig von Börtzell.

Det försöker hon bland annat göra genom att låta barnen diskutera sina värderingar på lektionstid. De får skriva om böcker de har läst utifrån ett särskilt tema, till exempel kärlek. Eller också får de argumentera för eller mot ett påstående hon har skrivit på svarta tavlan: "Kvinnor ska ha lika stor sexuell frihet som män." Eller: "Homosexuella bör få adoptera barn."

- Så måste man jobba i en skola som denna, för många elever har värderingar som inte alls stämmer med vad som gäller i det svenska samhället. Många har också starka fördomar om svenskarna, de upplever till exempel Sverige som helt normlöst, säger Solveig von Börtzell.

Hon pratar mycket med sina elever, och hon uppmuntrar dem att tänka med pennan i handen.

- Självkänslan kommer med språket, säger hon. Jag ser tydligt att de elever som tar svenskan till sig växer, utvecklas och tar för sig, de får närkontakt med sin skaparkraft.

De religiösa motsättningarna i skolan tog religionsläraren Dorotea Rosenblad tag i genom att dra i gång projektet Abrahams barn. Hon ordnade ett möte med en präst, en rabbin och en imam för att klarlägga vad de faktiskt är eniga om, och sedan dess har eleverna fått fokusera på likheterna mellan kristendomen, judendomen och islam.

De har bland annat studerat den persiske medeltidsmystikern Jalal al-Din Rumi som på turkiska kallas Mevlana, en diktare som många i Rinkeby ledigt kan citera. Han föddes år 1207 i nuvarande Afghanistan och dog 66 år senare i Turkiet. För honom var ömsesidig respekt viktigare än religionstillhörigheten, och det sägs att människor från fem religioner följde honom till graven.

Det årliga Nobelprojektet i skolan har en liknande inriktning. Eleverna skriver tillsammans en antologi om Alfred Nobel och om årets Nobelpristagare i litteratur, och när den prisade författaren kommer till Sverige får han eller hon en inbjudan till Rinkeby bibliotek och ett exemplar av antologin i handen, översatt till det egna språket.

Hittills har alla pristagarna kommit, med undantag för dem som inte har kunnat ta emot priset på plats i Stockholm.

"Kära barn i Rinkeby", sade sydafrikanen J M Coetzee. "Förr var 'Pojkår' min bok. Nu tillhör den er!" Och ungraren Imre Kertész började gråta när han fick se och höra hur Rinkebyeleverna uppfattade hans bok "Mannen utan öde", berättelsen om hans egen tid som tolvåring i nazisternas koncentrationsläger.

- Det var en stark stund, minns författaren Gunilla Lundgren. Och kom ihåg att det var muslimska barn som hade satt sig in i en judisk pojkes lidande!

Gunilla Lundgren knyts till Rinkebyskolan varje höst för att arbeta med Nobelprojektet.

- Barnen behöver få vara fullvärdiga medarbetare utifrån vilka de är, säger hon. De måste få dela med sig av sin egen kulturella och språkliga rikedom. När vi arbetar med nobelpriset studerar vi inte bara årets pristagare, vi läser också verk av tidigare nobelprisvinnare från Grekland, Turkiet, Portugal, Italien, Sverige, Egypten, Kina Barnen får berätta om sina egna erfarenheter, och de blir tagna på allvar. De får jobba i lugn och ro, och när de sedan presenterar sitt arbete i biblioteket sker det offentligt och värdigt så att deras släktingar blir stolta.

När förra årets pristagare Orhan Pamuk kom till biblioteket i Rinkeby blev han överraskad, för barnen presenterade sitt projekt både på svenska och turkiska. Och när luciatåget kom med tärnor i sjal och en Staffan Stalledräng från Somalia log han förnöjt. "Har jag kommit till paradiset?" undrade han.

När matematikläraren Stavros Louca kom till Rinkebyskolan märkte han att många av barnen där led av dåligt självförtroende. De kände sig mindre begåvade än andra, för de var ju bara invandrarungar i en sliten förort med dåligt rykte.

Han funderade länge, och efter ett par år kom han på hur han skulle bevisa för dem att de var minst lika smarta som de helsvenska eleverna i Stockholms innerstad. Han började anmäla skolan till den årliga matematiktävlingen Känguru, och resultatet var lysande: fyra år i rad hade flera av hans elever alla rätt.

I våras deltog nästan fyra miljoner ungdomar i trettiofem länder. Den enda åttondeklassaren i Sverige som fick full poäng hade Stavros Louca som lärare, och av de sju niondeklassare i Sverige som kammade hem full pott gick sex i Rinkebyskolan.

Stavros Louca pratar mycket med sina elever, om matematiken och om livet och kärleken.

- Språket är lika viktigt som blodomloppet, säger han. Kommunikation är näring för hjärnan. Om den inte får utbyta idéer med andra hjärnor lägger den av.

Han anser att det är varje lärares plikt att lära sig att tycka om sina elever.

- Det man inte kan vinna med kärlek kan man inte heller vinna med något annat. Jag försöker alltid tänka på det goda hos varje elev. Var och en har rätt att bli respekterad, och när jag visar i handling att jag tycker om dem - då öppnar de sig, då går de i gång!

Shad Mahmod från irakiska Kurdistan var en av de få sjundeklassare i Sverige som hade alla rätt i den senaste matematiktävlingen.

- Stavros lektioner är roliga, säger han. Han förklarar bra, och jag känner mig fri att prata och fråga. Jag får ära när jag har klarat en uppgift, och när jag vinner skryter jag. Man måste få skryta!

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut