Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Från singelliv till bonusfamilj: ”Ibland drog jag mig undan”

Lena Asklund (till vänster) och Katharina Hultberg har skrivit serieboken ”Välkommen till bonusfamiljen”. Katharina flyttade in i en ganska trång bostad med tre bonusbarn. Lena och hennes man är särbor.
Lena Asklund (till vänster) och Katharina Hultberg har skrivit serieboken ”Välkommen till bonusfamiljen”. Katharina flyttade in i en ganska trång bostad med tre bonusbarn. Lena och hennes man är särbor. Foto: Fredrik Funck

Katharina Hultberg gick från att leva singelliv till att plötsligt bo med tre bonusbarn. Lena Asklund hade valt att inte skaffa barn – men fick två bonusbarn. Tillsammans gjorde de en seriebok om det stundtals dråpliga livet i en bonusfamilj.

För drygt tolv år sedan träffade Katharina Hultberg en man som hade tre barn. De flyttade ihop och så befann hon sig i en bonusfamilj. För henne som kom från ett singelliv blev det en stor omställning att plötsligt ha tre barn i olika åldrar och deras mamma att ta hänsyn till.

– Dubbellivet blev lite märkligt. Varannan vecka var det fullt av barn och aktiviteter. Det skulle storhandlas, hallen svämmade över av kläder, skor och väskor, och tvätthögen växte i en rasande fart. Varannan vecka var det tomt och tyst. Mot slutet av varje vecka började man vänja sig vid att det var just så det skulle vara. Och så ändrades det igen, varje vecka, säger hon.

Efter ett par år fick hon och hennes man också en gemensam dotter, som i dag är tio år.

Nu bestod familjen av tre bonusbarn, ett gemensamt barn och två vuxna. Katharina hamnade i många roliga situationer som hon började skriva ner i en anteckningsbok, kanske som ett sätt att reflektera över vad hon var med om. Snart hade hon samlat på sig ett hundratal dråpliga och humoristiska situationer från en bonusfamiljs vardag.

Foto: Genom sin man träffade hon Lena Asklund, som är illustratör och som även hon levde i en bonusfamilj. Resultatet av deras möte blev en seriebok: ”Välkommen till bonusfamiljen” (Alfabeta), som kom för några år sedan.

Katharinas föräldrar skildes tidigt. Hon och hennes storebror bodde då heltid hos sin mamma, men hade även en nära kontakt med sin pappa. I sjuårsåldern fick hon en bonuspappa, som med åren blev en viktig vuxen i hennes liv. Efter några år utökades familjen med en lillebror och hon fick även två nya systrar när hennes egen pappa bildade ny familj.

Lenas föräldrar lever fortfarande tillsammans. Själv gjorde hon ett aktivt val att inte ha barn. Och så blev hon en dag kär i en man – och fick två barn på köpet!

Lena och hennes man har nu varit tillsammans i elva år och är särbor. Hon har alltid kunnat dra sig tillbaka till sitt eget hem emellanåt.

Hur tror du att det har påverkat relationen till din man och hans barn att ni varit särbor?

– Jag vet inte om det har inneburit någon större skillnad. Merparten av tiden bor jag hos dem, jag kanske är ett par tre dagar i veckan hemma hos mig själv. Ibland bor barnen även hemma hos mig. Vi har väldigt bra kontakt.

Vi bodde ganska litet och jag kände ibland att jag inte riktigt fick plats. Då drog jag mig undan. Det var nog ingen bra idé.

För Katharina, som kom in i bonusfamiljen utan egna barn, blev det en stor omställning att plötsligt ha tre bonusbarn i olika åldrar att förhålla sig till.

– Det kunde vara lite kämpigt emellanåt i början. Vi bodde ganska litet och jag kände ibland att jag inte riktigt fick plats. Då drog jag mig undan. Det var nog ingen bra idé, egentligen. Jag borde ha pratat mer med min sambo om hur jag upplevde det, och kommit med förslag på lösningar.

Det är inte bara barnen som Lena och Katharina haft att förhålla sig till, utan även deras mammor.

– Föräldrarna har ju separerat av någon orsak, men det är ju deras relation, säger Lena.

– Vissa är ju jättenära sin partners tidigare partner, jag har haft en distans. Hon har varit en väldigt bra mamma till sina barn och vi har haft en ganska okomplicerad relation. Då blir det enklare.

Hur mycket har ni varit delaktiga i bonusbarnens uppfostran?

Foto: Fredrik Funck– Jag har så klart varit med i deras uppfostran, utifrån hur min man har velat att det ska vara. Vi har alltid diskuterat igenom sådana saker ordentligt tillsammans, det går ju inte att hålla ifrån sig. Men i slutänden är det ju han som måste bestämma vad som ska gälla i fråga om barnen, säger Lena.

– Jag var nog lite mer försiktig, säger Katharina. Det tog ganska lång tid innan jag började engagera mig i barnens uppfostran, och större frågor gällande barnen hanterades alltid av föräldrarna.

De är överens om att det är viktigt att prata igenom allt med sin nya partner.

– Man behöver få känna att man också kan prata med sin partner om det man tycker är jobbigt – både i fråga om relationen och med barnen, säger Lena.

Hur var barnens reaktion när ni kom in i bilden?

– Det var inget konstigt alls utan vi klickade väldigt bra redan från början på det stora hela. Men vi väntade ganska länge innan jag presenterades för barnen, säger Lena.

– Det är viktigt att prata mycket. Det är ju någon annans barn och det kan vara svårt att hantera. Man älskar dem ju väldigt mycket, men kanske inte som sina egna barn, kan jag tänka mig. Det är svårt att säga eftersom jag inte har några egna barn.

– De var lite avvaktande i början och vi tog det stegvis, säger Katharina. Med tiden växte känslorna för barnen. Även om de inte är mina biologiska barn, så älskar jag dem på mitt sätt.

Att prata mycket är bra, och kanske också att inte ta in barnen för snabbt i förhållandet. Barnen har ju inte valt det här – det har de vuxna gjort.

Lenas bonusbarn är i dag 15 och 16 år. Numera känner hon sig mer som en neutral vuxenkompis, vid sidan av mamma och pappa, som barnen kan vända sig till. I dag kan de berätta saker för henne som de inte pratar med sina föräldrar om, och de vet att det stannar där.

– Men om det är något som jag tycker att deras föräldrar ska veta uppmanar jag dem att prata med sina föräldrar, säger Lena.

Hjälpte arbetet med boken er att på något sätt hantera livet i era egna bonusfamiljer?

– Det var skönt att hitta någon att prata med som brottades med samma frågor. Man tror lätt att man sitter och är unik i sin upplevelse, säger Lena.

– Ja, så var det verkligen, understryker Katharina.

Har ni något råd till den som precis hamnat i en bonusfamilj?

– Att prata mycket är bra, och kanske också att inte ta in barnen för snabbt i förhållandet. Barnen har ju inte valt det här – det har de vuxna gjort. Det är inte säkert att barnen tycker om varandra alls. De kanske inte ens tycker om den nya partnern, säger Lena.

– Förstå att det tar tid och att det krävs tålamod, framhåller Katharina. Man behöver inse att relationen till bonusbarn är sårbar på ett annat sätt än den till sina egna barn. Det är en ganska känslig relation och det gäller att ta hand om den. Viktigast är nog att alla barn känner sig respekterade och välkomna.

Ett annat råd är att se till vara flexibel gentemot de andra vuxna som är inblandade i fråga om planering, logistik och ekonomi.

– För många som jag pratat med är just ekonomi ett väldigt känsligt område, säger Katharina.

Det är en stor gåva om de vuxna kan prata ihop sig om hur det ska fungera, tänker Lena.

– Men det behöver absolut inte innebära att man måste ha samma rutiner i de olika hemmen. Det grejar barnen ändå.

Både Lena och Katharina har låtit barnens föräldrar sköta föräldramöten och kontakter med skolan. Däremot har de hämtat vid skolan, följt med på uppvisningar och läst läxor med barnen.

Hur har ni gjort med semestrar och jular?

– Semestrarna har aldrig varit något problem. Om sportlovet till exempel infallit på min mans vecka så har barnen varit med oss. Jularna har de tillbringat vartannat år hos sin mamma och sin pappa, säger Lena.

– Vi har gjort så att julafton har kunnat firas med båda familjerna var för sig olika dagar, säger Katharina.

Även födelsedagskalas och andra tillställningar har de två bonusfamiljerna hanterat på olika sätt. I Lenas familj har kalasen hållits separat. I Katharinas familj har alla kalas varit gemensamma

– Det var trevligt, men väldigt stora kalas!

För tre år sedan separerade Katharina från sin man. De var överens om att de skulle gå skilda vägar och uppbrottet var därför inte dramatiskt på något vis.

– Alla barnen tyckte att det var tråkigt, mest jobbigt var det för vår gemensamma dotter.

Efter skilsmässan har bonusbarnen, i dag 17, 19 och 22 år gamla, kommit över på middag och ibland sovit över hos sin före detta bonusmamma. Nu har Katharina träffat en ny man.

Han har två vuxna barn och ett barnbarn, så nu är hon också bonusfarmor. I maj gifter de sig. Då kommer alla bonusbarn från hennes förra relation att vara med.

– Jag är väldigt nära dem fortfarande och det är självklart att de ska vara där. De är ju min dotters syskon. De är jättetajta och jag hoppas innerligt att det alltid ska vara så.

Bonuslivet. Läs tidigare delar

Del 5
Nära 250.000 barn lever i ombildade familjer, enligt Barnombudsmannen. Men det finns få studier om hur det fungerar. I några artiklar berättar föräldrar, barn och experter om glädje­ämnen och svårigheter med ”bonuslivet”.

Läs del 1: En bonusfamilj är högsta vinstlotten – om den fungerar

Del 2: ”Alla andra kompisar bodde med sina egna föräldrar”

Del 3: Från singelliv till bonusfamilj: ”Ibland drog jag mig undan”

Del 4: Rikard: ”Jag lever i ett bonushelvete”

Berätta själv! Har du själv erfarenhet av att leva i en bonusfamilj? Dela gärna med dig. Mejla till insidan@dn.se

Läs mer. Handböcker för bonusfamiljer


”Stora bonusfamiljeboken”
av Helene Arkhem (Harper Collins Nordic 2016)

Här får vi läsa om bonusföräldrars erfarenheter om att flytta ihop, att ha barnen varannan vecka, när partnerns ex förpestar tillvaron eller vem som ärver vem. Experter ger råd och tips.

”Fältguide för bonusfamiljen” av Moa Herngren (Bonnier Fakta 2016)

Bonusföräldrar – inte minst författaren själv – och bonusbarn berättar hur det är att vara bonusbarn, om svartsjuka, och om hur man får ihop semestern och när det krisar. Experter ger råd och tips.

BONUSFAMILJER I KULTUREN:

Familjen von Trapp. ”Musikalen Sound of Music” är byggd på en självbiografi av Maria von Trapp. Den handlar om barnsköterskan Maria som gifter sig med sjubarnspappan och änklingen Georg. Självbiografin har titeln ”Den sjungande familjen Trapp”.

Askungen. Den gamla folksagan handlar om en flicka som tvingas slita ont som piga åt sin elaka styvmor. Sagan har antika rötter och finns i en mängd olika versioner. De har också spelats in som film.

Fanny och Alexander. Långfilmen, tv-serien och teaterpjäsen ”Fanny och Alexander” blev stora succéer. De handlar om änkan Emelie, mamma till Fanny och Alexander, som gifter om sig med den onda biskopen Edvard Vergérus.