Engagerad

Från storbank till kooperativ ”med hjärta i”

Cecilia Näsman lämnade storbanken för att arbeta med lån till bland annat fattiga bönder. ”Jag har inga moraliska synpunkter på om människor vill arbeta i den traditionella bank­miljön, många av mina vänner är kvar där. Men jag gjorde mitt val.”

Foto: Rebecka Uhlin Cecilia Näsman lämnade storbanken för att arbeta med lån till bland annat fattiga bönder. ”Jag har inga moraliska synpunkter på om människor vill arbeta i den traditionella bank­miljön, många av mina vänner är kvar där. Men jag gjorde mitt val.”

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Fakta: Cecilia Näsman

Ålder: 48 år.
Familj: Två barn, 13 och 16 år.
Bor: Lägenhet i Abrahamsberg i västra Stockholm.
Bakgrund: Arbetade sjutton år på en av våra storbanker. Hade flera chefsposter.
Gör: Chef för kooperativa finansinstitutet Oikocredits svenska kontor.

Allt oftare upplevde Cecilia Näsman att livet på storbanken där hon arbetade egentligen var ganska fattigt. Även om hon varje dag kom i kontakt med mångmiljonbelopp. Hon kände sig inte nöjd – fast hon borde göra det.

Allt oftare upplevde Cecilia Näsman att livet på storbanken där hon arbetade egentligen var ganska fattigt. Även om hon varje dag kom i kontakt med mångmiljonbelopp. Hon kände sig inte nöjd – fast hon borde göra det.

”Vad är det jag egentligen saknar?” tänkte Cecilia Näsman med jämna mellanrum. Och en dag klarade hon inte längre att åka in till bankens huvudkontor vid Kungsträdgården i centrala Stockholm från hemmet i fashionabla villastadsdelen Bromma.

Då, för sex år sedan, hade Cecilia en bra lön och ett ansvarsfullt jobb på storbanken. Men tempot var högt och det blev många timmar borta från barnen. Ofta uppstod diskussioner med maken om vem som skulle vara hemma när de var sjuka.

Annons:

– Jag gick helt enkelt in i väggen och kände mig fångad i ett ekorrhjul. Mitt i allt detta ville min man skilja sig. Alltför länge hade jag nog varit upptagen med mig själv och inte märkt att vi höll på att glida ifrån varandra. Vi hade ett stort hus, en fin bil och mycket pengar. Men det hjälper inte alltid.

I dag arbetar Cecilia för det världsomspännande kooperativa finansinstitutet Oikocredit. Hon leder det svenska kontoret och försöker få sparare och investerare att placera pengar i spännande utvecklingsprojekt jorden runt.

– Vi ger lån till mikroentreprenörer, kooperativ och småföretagare. Det är inte bara till nytta för dem själva utan även för många andra i deras lokalsamhällen. Pengarna placeras inte i finansiella valutaspekulationer eller annat som kan försämra för människor, miljö och djur – de bidrar i stället till en hållbar utveckling.

Cecilia Näsman har märkt att kunskaperna som hon tillägnade sig under sjutton år i bankvärlden nu kan användas på ett sätt som hon kan stå för – vilket i sin tur har medfört att hon mår bättre än tidigare.

– Efter det att orken tagit slut gjorde jag en resa tillbaka i mitt liv. Varifrån kommer jag? Vem är jag? Vad är viktigt för mig? Jag bestämde mig för att inte längre arbeta i en bank där jag inte till hundra procent kände mig hemma, fortsätter Cecilia Näsman.

Hon växte upp i Sollefteå i nedre Norrland där mamman var lärare och pappan chef för ortens Scania-fabrik. Den lilla orten kändes snart ganska begränsande för en ung tjej som ville se mer av världen.

Nitton år gammal flyttade Cecilia till Uppsala för att studera ekonomi och juridik. När hon var klar med studierna kom hon ut till en arbetsmarknad som ännu var fylld av ”guld och gröna skogar”. Hjulen snurrade fortfarande snabbt och livet som yuppie – eller en tillvaro som finansvalp, med kritikernas ord – var idealet för många.

Cecilia fick jobb i bankbranschen. Sedan blev det ”man, villa, bil och barn”, som hon uttrycker det. Hon hade flera fina år, trivdes på jobbet och det flöt på bra med familjen. Ibland noterade hon att många grannar och dem hon umgicks med levde i ”samma värld”. Husen såg ungefär likadana ut, möblerna var från samma kända tillverkare och samtalen handlade ofta om renoveringar, resor och barnens fritids­aktiviteter – sällan om verkligt viktiga frågor som förändrar samhället.

– Jag kände flera gånger att livet måste innehålla något mer, men de känslorna tryckte jag snabbt undan. Jag var ännu fast i en värld där det viktiga är hur börsen går, om kronan stärks eller försvagas mot andra valutor, om ett företag redovisar en högre eller lägre vinst jämfört med prognoserna … det är ganska trubbiga mått på hur ett samhälle mår.

Cecilia hade ett andningshål bland vännerna i en bokcirkel som hon var med och startade under studietiden i Uppsala. Då hade deltagarna inte så mycket pengar och bestämde därför att de bara skulle läsa böcker som fanns utgivna i pocket, och äta soppa när de träffades.

– Vi träffas fortfarande och läser våra pocketböcker – fast äter nu lite mer än bara soppa. Vi har olika bakgrund och yrken, vilket berikar våra möten och samtal. De olika erfarenheterna gör att vi reflekterar över livet utifrån lite olika håll. För mig har det varit och är väldigt givande.

När Cecilia berättat att hon var på väg att bryta ihop betalade hennes arbetsgivare en rehabiliteringsresa till Spanien. Där träffade hon flera personer i samma situation och två psykologer. De uppmanande henne att fundera över vad hon innerst inne tyckte var viktigast i livet.

– Jag hade vandrat högre och högre upp i hierarkin på banken – och hade fått högre och högre lön. Jag kände mig duktig och bekräftad. Det gav kickar, som dock försvann lika snabbt som de kom. När jag kommit hem från resan till Spanien accepterade jag ett avgångsvederlag.

Cecilia minns ännu hur hon en sommardag för snart sex år sedan gick ut genom bankens huvudentré vid Kungsträdgården. Sedan gjorde hon en lista på var hon kunde tänka sig att jobba framöver. Där fanns Amnesty, Världsnaturfonden, Naturskyddsföreningen …

Så en dag såg Cecilia i en annons att Föreningen för rättvisemärkt sökte en oavlönad volontär. Hon skickade in en ansökan, men fick inte uppdraget.

– Men jag gjorde ändå en del saker för föreningen som att ta fram en resepolicy, en ekonomihandbok och en del annat. Det hela slutade med att jag fick en projektanställning där.

Ett år senare fick Cecilia reda på att Oikocredit sökte en ansvarig för sitt planerade kontor i Stockholm. Hon hade inte hört talas om det kooperativa finansinstitutet, men blev nyfiken när hon förstod vad verksamheten gick ut på.

– Nu skulle jag kunna få nytta av allt jag lärt mig under åren i banken och samtidigt göra något bra för fattiga och utsatta människor runt om i världen. Jag kände det som om jag kom till en bank med ”hjärta”, i stället för som tidigare en bank med ”armbågar”.

Cecilia pekar på att rika företag i västvärlden spekulerar kring om priset på ris, vete, kakao, kaffe, majs och andra råvaror som produceras av fattiga bönder ska gå upp eller ned. Andra företag roffar åt sig bördig jordbruksmark, så ­kallad landgrabbing, genom att betala underpriser.

– Det är absurt i en värld där så många fortfarande svälter! Jorden har funnits i miljarder år. Jag vill att våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn … att många generationer till ska kunna leva här. Och så premierar vi rovdrift på naturtillgångar och människor. Jag blir ledsen, men samtidigt sporrad när jag tänker på det.

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

 Attack i Frankrike – många skadade. Tredje dådet på kort tid. 27  5 tweets  22 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 Var fast i hamnvik i bohuslänska Kungshamn. ”Vi är jätteglada.” 3  0 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: