Fredad zon för unga tysta män

Tjogvis av oroliga och frustrerade mammor har under de senaste veckorna ringt och skrivit brev till Jan Löwdin och de andra psykoterapeuterna som arbetar för Stockholms stadsmission. Kvinnorna har läst i tidningarna om den nya mottagning för unga män som Stadsmissionen just har öppnat i Gamla stan, och nu vill de ställa sina söner i kön.

– Deras pojkar borde vara på väg ut i vuxenlivet, men de har fastnat i pojkrummet, berättar Jan Löwdin. Kväll efter kväll stänger de in sig med sin dator, sedan spelar de ”World of warcraft” eller något annat datorspel på nätet hela natten – och dagen därpå ligger de och sover tills solen går ner igen.

Många av pojkarna hade det svårt redan under högstadiet, enligt mammornas berättelser. De vände på dygnet och var gradvis allt mindre närvarande i skolan och vänkretsen, både fysiskt och mentalt. De mådde allt sämre och isolerade sig mer och mer under gymnasietiden, och när skolan tog slut och deras klasskamrater började arbeta eller studera på högskolan blev de kvar i det ensamma skymningslivet mellan datorn, teven och sängen.

– En mamma berättade att hon håller på att förgås av oro för sin son, och samtidigt är hon väldigt arg på honom – han gör ju ingenting i livet, han varken arbetar eller studerar. Varje kväll klockan halv sju går han in på sitt rum och stänger dörren om sig, för då drar spelandet i gång. Om hon sticker in näsan blir han ursinnig – han kräver att få vara i fred framför datorn, och väggarna är hans skydd mot världen.

Jan Löwdin har arbetat som psykoterapeut i många år. Han är psykodynamiskt inriktad och berättar att de allra flesta ungdomar som kommer till Stadsmissionens terapicenter har upplevt en barndom som på ett eller annat sätt har varit trasig.

– Vissa har vuxit upp med psykiskt sjuka eller missbrukande föräldrar, andra har drabbats av övergrepp eller tidiga och mycket smärtsamma separationer.

 Men han möter också ungdomar som har haft en ganska normal uppväxt. Somliga har utsatts för alltför höga krav, andra har aldrig haft några krav på sig.

– Och resultatet är ofta detsamma: en rädd och obalanserad tonåring som spelar ut sin ångest och beter sig destruktivt – eller en tonåring som stänger in sig och vägrar att bli vuxen, säger Jan Löwdin.

Nittonårsålden är en kritisk tid i livet för många killar och tjejer, förklarar Jan Löwdin. Då försvinner nämligen stödet från skolan.

– De flesta ungdomar som är psykiskt sköra hålls ändå samman någorlunda väl så länge de går i skolan. Schemat strukturerar deras liv, och även om de skolkar har de något att gå till och något att göra. Och alla är där, så möjligheten att få vänner finns ju faktiskt. Men i trean i gymnasiet börjar tryggheten sjunka undan, och på avslutningsdagen tar den slut – då börjar allvaret, då har de inget att luta sig mot längre.

Det är då symtomen visar sig. Vissa blir deprimerade, andra får tvångstankar – till exempel föreställningen att vara så ovärdig och av så usel mänsklig kvalitet att det gäller att till varje pris undvika and­ra människors uppmärksamhet.

Det är i första hand pojkar som tystnar och isolerar sig, förklarar Jan Löwdin.

– Den gamla trista mansrollen finns kvar, den gör unga män till känslomässiga förlorare. De flesta flickor som mår dåligt kommunicerar ändå med andra och försöker använda sina relationer för att ställa till rätta och må bättre. Men många av de pressade pojkarna tiger och antingen super och slåss eller går in i den stora tystnaden.

Nu är det inget nytt att vissa ynglingar drar sig undan och vägrar att växa upp till självständiga unga män. Men problemet har ökat i omfattning, enligt Jan Löwdin; de tysta och passiva pojkarna har blivit fler och fler under senare år.

– Unga män som helst sitter hemma och som smyger efter väggarna om de måste gå ut är ett ökande problem i västvärlden, säger han. Jag har många kolleger både i Sverige och utomlands som har gjort samma iakttagelse. Allt fler av våra pojkar mår så dåligt att de inte kommer i gång i vuxenlivet.

Kraven på ungdomarna är mycket större nu än när han själv var ung på 1970-talet, hävdar han.

– Ungdomskulturen är i många stycken osund och narcissistisk, om man inte syns och är väldigt lyckad så finns man inte. Man måste vara snygg och vältränad, man ska ha pengar och självförtroende, framtidsplaner och massor av vänner, kalendern ska vara fulltecknad och mobilen ska ringa hela tiden. Samtidigt är det svårare än någonsin att få en bostad och ett jobb, särskilt i storstäderna. Och är man bara en vanlig, osäker kille kan det ligga nära till hands att man ger upp innan man ens har försökt.

I det läget erbjuder datorn och internet en frestande flyktväg. I de virtuella världarna behöver man inte riskera att bli sedd som den skrala och talanglösa människa man kanske känner sig som. Man får massor av bekräftelse om man är en framgångsrik spelare, och umgänget är både kravlöst och spännande.

– Men det är inte datorn och nätet som är det största problemet för de här pojkarna – utan skräcken att inte duga och skammen att inte räcka till, understryker Jan Löwdin. Framför datorn behöver de inte överge den manligt omnipotenta föreställningen att de egentligen är störst, smartast och starkast. De kan i tysthet behålla illusionen om sin egen oövervinnlighet och slipper tills vidare inse att de kanske är medelmåttor, en insikt som verkar vara särskilt smärtsam för pojkar.

Den nya mottagningen för unga män är Stadsmissionens försök att skapa en fredad zon för ynglingar i åldern 16–25 år som inte får ordning på livet.

– De här pojkarna är för gamla för barnpsykiatrin, och de mår inte tillräckligt dåligt för att vara ak­tuel­la för vuxenpsykiatrin – där är ju resurserna så knappt tilltagna att bara de allra sjukaste får plats. Vi vet också att privat psykoterapi är alldeles för dyr för de allra flesta, och det är här Stadsmissionen kommer in i bilden. Hos oss får den som har ett jobb betala sextio kronor per timme, de andra får komma hit gratis.

Alla som arbetar på mottagningen är män, och det finns ett särskilt skäl till detta:

– Man möter en kvinnovärld när man söker hjälp för psykiska problem, påpekar Jan Löwdin. De allra flesta socionomer, psykologer och psykoterapeuter är kvinnor. Och män som mår dåligt låter i allmänhet bli att söka hjälp, de bara tiger och går på, en fylla när ångesten är som starkast och så tillbaka till jobbet igen … Kan det vara så att mansrollen förbjuder dem att visa sig svaga inför en kvinna?

Femtio pojkar i veckan klarar den nya mottagningen av, och det är de unga männens behov som ska avgöra hur länge terapin fortsätter.

– Visst erbjuder vi enstaka rådgivande samtal och korttidsterapi med särskilt problemfokus, den sortens stöd kan räcka i vissa fall. Men pojkar som behöver långa samtalsserier kan få gå hos oss i flera år, säger Jan Löwdin.

Oroliga föräldrar ska också få komma.

– Varannan vecka ska vi ha öppen grupp för oroliga mammor och pappor till pojkar som mår psykiskt dåligt och inte kommer i gång i livet. De vuxna måste få utlopp för sin starka oro, och de kan behöva stöd för att kunna motivera sina söner att söka hjälp.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut