Komma hem

Stockholms tunnelbana en vanlig eftermiddag. En medelålders man sätter sig på fönsterplatsen utan att bevärdiga mig med en blick. Han ställer en tygkasse på sätet mittemot mig och tar upp några papper som han börjar läsa. När tåget bromsar hastigt vickar kassen till. Jag sträcker reflexmässigt ut handen för att den inte ska välta. Mannen tittar snabbt och misstänksamt på mig och lyfter upp kassen i famnen. Så blir han sittande resten av färden, läsande sina papper, då och då med en förstulen blick på mig. Jag prövar ett litet leende, beredd att säga något lustigt eller avväpnande om han bara släpper sin avoga min.

Men det gör han inte. Jag kan inte låta bli att fundera över vad han tänker - att jag tänkte sno åt mig hans kasse och rusa i väg med den? Störta ut på nästa station och försvinna i vimlet? Eller börja rota bland hans saker, kanske hälla ut dem på golvet? Är det vad han väntar sig av en tant i min ålder? Ger jag kanske ett oberäkneligt och lite galet intryck på dem som inte känner mig?

Troligen inte. Han reagerar nog bara spontant på mitt brott mot den regel som gäller i den stockholmska vardagen - att låtsas som att andra människor inte finns. Åtminstone inte om de är obekanta. Grundregeln på allmänna samfärdsmedel är att hålla tyst och undvika ögonkontakt, helst ska man hitta en punkt att fästa blicken vid sidan om medpassagerarna, gärna ut genom fönstret även om det bara finns tunnelns förbirusande mörker där utanför. Även människor som uppenbart inte är födda i Sverige tycks snabbt anpassa sig till detta beteende, så det handlar inte bara om en nedärvd svensk blyghet, som somliga hävdar.

Att återvända till Stockholm efter fyra år i Mellanöstern känns som att försvinna, att bli osynlig som människa. Skillnaden mellan livet där och här är mycket påtaglig. Där innebär vardagen ständiga möten med nya människor - i affärer, på kaféer, var man än rör sig hamnar man i oväntade samtal. Ofta börjar de med frågor - vem är du, varifrån kommer du, vad gör du här?

Att köpa en tidning i tobaksaffären runt hörnet kan sluta i ett långt samtal om politik, eller "situationen" som det brukar kallas. Eller i frågor om svenskt näringsliv - vet du något om den svenska aktiemarknaden? Ett samtal med grannarna vid ett kafébord kan leda till att man får höra en fantastisk levnadsberättelse, eller i vissa fall till en fortsatt bekantskap.

I början var jag lite förundrad över denna rättframma nyfikenhet, men fann snart att den också gav mig rätten att vara nyfiken, vilket är en tillgång både privat och yrkesmässigt. Som journalist blev jag nästan aldrig avvisad med att "jag har ingenting att säga", oavsett vad saken gällde. I enstaka fall kunde jag möta kommentaren att "ni européer begriper inte situationen här", men det åtföljdes nästan alltid av en lång förklaring av hur det egentligen förhåller sig. Att hejda en person på gatan för att göra en intervju ledde ofta till att en hel skara människor samlades för att lyssna och sedan bidra med sina synpunkter.

Men även min privata vardag präglades av denna omedelbara närhet till människorna omkring mig. Min hyresvärdinna brukade oja sig över att jag betalade alldeles för mycket hos hårfrisören och rekommendera mig att gå till hennes frisör som kostade fjärdedelen så mycket. Och när jag åkte till Gaza ringde hon upprepade gånger för att försäkra sig om att jag var välbehållen. Och åkte jag till Västbanken bad hon mig köpa frukt och grönsaker, som är både bättre och billigare där än i Jerusalem.

En eftermiddag när jag hade missat en viktig intervju lyckades jag sur och arg stoppa en taxi mitt i fredagsrusningen. När jag satte mig i baksätet kastade chauffören - en av hundratals i Jerusalem - en blick i backspegeln och sa namnet på min gata, med frågetecken efter. "Jag har kört dig förut, kommer du inte ihåg det? Du är journalist, eller hur?" sa han. Något liknande skulle aldrig hända i Stockholm, tänkte jag medan mitt usla humör smälte bort.

En annan sak som aldrig skulle hända i Stockholm - om man sitter ett par tre personer på en restaurang och studerar menyn kommer servitören/servitrisen ofta med kommentaren att "det där är en väldigt stor portion, ni kanske vill dela så blir det inte så dyrt?" Och om en i ett sällskap beställer en dessert serveras den alltid mitt på bordet med en sked till var och en. Helt perfekt, eftersom israeliska desserter är både superläckra och kaloririkt mättande.

Naturligtvis finns det också nackdelar med denna spontana påflugenhet, och situationer då man inte har lust att svara på frågor eller lyssna på idiotiska och fördomsfulla åsikter, men den svenska tystnaden och bortvändheten är långt tristare. Man skulle kunna föreställa sig att den riskfyllda och utsatta tillvaron i konfliktens Mellanöstern skulle göra människorna misstänksamma och försiktiga gentemot främlingar, medan den svenska tryggheten skulle främja öppenhet och positiva förväntningar gentemot andra. Men det tycks vara tvärtom - utsattheten skapar en spontan känsla för det som händer här och nu, för ingen vet vad som händer i morgon. När tillvaron är osäker får man improvisera, varje ögonblick måste tas till vara.

Tillvand vid denna oförutsägbara tillvaro har jag svårt att finna mig till rätta i den svenska välplanerade vardagen, som sällan ger möjlighet till impulshandlingar. Att gå på bio eller äta middag, i kväll, inte nästa tisdag eller vecka 25. Och jag har också svårt att vänja mig vid att vara obefintlig i mina okända medmänniskors ögon. På bussen, i tunnelbanan, var som helst. Jag försöker försiktigt bryta tystnaden när tillfälle gives, och ibland lyckas det - någon vågar le eller svara på tilltal utan att titta förfärat på mig.

Den omtalade svenska blygheten är inte bara trist utan genuint oartig. För många år sedan fick jag ett oväntat vittnesmål om detta vid ett besök i Köpenhamn. På Hovedbangårdens toalett kom jag i samtal med en av de damer som arbetade med att hålla snyggt och ta betalt av besökarna. Hon hade under många år, för att göra sitt jobb lite intressantare, fört statistik över hur de besökande damerna betedde sig när de kom in - vilka som hälsade, vilka som gav dricks, vilka som stannade för en liten pratstund. Gissa vilka som oftast varken hälsade eller tog någon notis om toalettdamerna?

"Ni svenskar är er själva nok, bryr er inte om andra. Att inte hälsa på en annan människa som befinner sig i samma rum är en kränkning", tyckte hon.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut