Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Insidan

”Hjärnan försöker få oss att tro att vi är bättre än vad vi är”

Foto: Fredrik Funck

Vi kan inte förlita oss på Google och sluta att lära oss saker utantill. Kreativitet handlar om att kombinera minnen för att kunna se större sammanhang. Einstein hade inte kommit på relativitetsteorin med hjälp av Google, säger hjärnforskaren Pontus Wasling.

Minnesförmågan är oerhört kraftfull om den används på rätt sätt. Den har också en avgörande inverkan på våra liv. Hur denna påverkan ser ut har forskare bara börjat ana.

Lär dig att lyssna på dina minnen och att använda dem tillsammans med din magkänsla. Då kan du i bästa fall använda dina erfarenheter och fatta kloka och kreativa beslut.

Det säger hjärnforskaren Pontus Wasling, som är specialiserad på det man kan kalla minnets minsta beståndsdelar, synapserna. De är nervcellernas kopplingsstationer och en förutsättning för att allt vi upplever bearbetas och kopplas till tidigare upplevelser.

– Hjärnan är ständigt aktiv och omskapar hela tiden minnet av det förflutna för att förbereda oss för nuet och framtiden. Meningen är ju att vi ska använda våra erfarenheter för att göra val som gör att vi undviker obehagliga upplevelser och i stället väljer det som leder till belöningar och njutning.

Vi träffar Pontus Wasling på Diplomat hotell. Han är i Stockholm över dagen för att prata om sin nya bok ”Minnet fram och tillbaka” som handlar om minnet och vad det har för betydelse för personligheten.

– Frågar man till exempel sina föräldrar hur man var som liten berättar de ofta vilken trevlig period det var, utan att nämna alla gånger man höll dem vakna och hade magsjuka.

– Det stämmer förstås inte med verkligheten. Men det är så hjärnan fungerar. Den försöker bevara vår uppfattning om oss själva, få oss att tro att vi är litet bättre och snyggare än vad vi verkligen är. Vi minns alltså att vi hade bra betyg i skolan och glömmer de litet sämre.
Det är en grundläggande drivkraft, att njuta och att känna att vi har åstadkommit något.

Pontus själv älskar att dyka ned i minnena från sina sena tonår eftersom det är en period i livet då man upplever tillvaron med en större känslighet och intensitet.

Vad skulle hända om vi såg mer realistiskt på det förflutna?
– Kanske skulle vi vara deprimerade. Det finns studier som visar att deprimerade personer har en mer realistisk syn på det som har inträffat än andra.

Samtidigt har vi massor av ”dåliga” minnen som har satt sig som tuggummi i hjärnan och som vi, hur mycket vi än försöker, inte kan göra oss av med. Det kan vara alltifrån krigstrauman och övergrepp till hopplösa melodier som vi går och nynnar på i tid och otid hur mycket vi än försöker radera dem.

Enligt Pontus är det framför allt minnen som gett oss njutning och glädje – eller som har gjort oss riktigt illa – som vi har lättast att minnas, eller svårast att glömma beroende på hur man ser det. Det hjälper oss att gallra och att välja det som ger oss belöningar – och på samma sätt undvika det som riskerar att plåga och bestraffa oss.

För att ytterligare komplicera bilden nämner Pontus att det som är äckligt och otäckt samtidigt kan vara njutningsfullt. Det är därför vi ser på skräck- och våldsfilmer.

Så vad säger hjärnforskaren om en utveckling där allt fler använder Google i stället för att lära sig saker utantill? När som helst kan vi söka på internet och på några sekunder få fram listor med till exempel namnen på alla älvar i Norrland.

Borde inte det få större konsekvenser för undervisningen i skolorna, så att eleverna får slippa utantill-lärandet för att i stället lära sig att söka upp information och bedöma trovärdigheten?

Pontus Wasling svarar nej på den frågan.

– Jag är gammaldags när det kommer till lärande, säger han och pekar på att det finns två sorters minnen:

Kunskapsminnen, eller ”jag vet att”-minnen. Det är fakta- och händelsekunskaper som premieras på proven i skolorna.

Sedan har vi färdigheter, eller ”jag vet hur”-minnen, som det tar lång tid att nöta in, som till exempel att lära sig läsa. De präglar hela vårt sätt att varsebli världen. De två typerna av minnen är jätteviktiga för varandra.

Att kunna läsa fort och förstå ett sammanhang kräver massor av kunskapsminnen och grundläggande innötningsmoment som Pontus menar är nödvändiga för att komma till en högre nivå.

Är det därför man ska lära sig namnen på Norrlands älvar?
– Man kan så klart googla och hitta deras namn. Men kreativitet handlar om att minnen kombineras och kopplas till varandra. Plötsligt ser man ett större sammanhang.

Det är likadant med en viss matematik som behöver nötas innan man kan förstå vissa delar av kosmologin och planeternas rörelser, menar Pontus.

– Einstein hade inte kommit på relativitetsteorin om han inte varit envis och tragglat vidare. Google hade inte löst problemet åt honom.

Så Google gör oss mindre kreativa?
– Det är en bra fråga som jag inte riktigt kan svara på. Men det krävs mycket förberedelser i hjärnan för att komma fram till en lösning. Det kanske inte låter så sexigt. Men det behövs en hel del arbete under en längre tid för att man ska kunna koppla vissa sammanhang.

Pontus Wasling berättar att han läser Karl Ove Knausgårds självbiografiska romanssvit ”Min kamp” där mycket av storheten i författarskapet handlar om författarens misslyckanden.

– Idén om hur han skulle skriva de här berättelserna om sin egen barndom kom till honom eftersom han suttit så länge och våndats vid skrivmaskinen och datorn. Det är något vi måste genomlida för att komma in i den kreativa fasen. Den som bara slår upp saker i Wikipedia kommer inte kontakt med materialet på samma sätt som den som stångas med det.

Vad säger Pontus Wasling om alla livsloggar och bilddagböcker som många i den yngre generationen låtit ersätta gamla tiders dagböcker och fotoalbum?

– De är ett bindemedel som skulle kunna användas som stöd för minnet. Om vi orkade gå tillbaka till det, vill säga. Men det är sådana enorma mängder att det blir mördande tråkigt.
Det material som vi lägger upp på Facebook och Instagram är också så hårt redigerat och alldeles för långt från sanningen för att vi ska kunna lära oss något av det förflutna och bli visare, menar Pontus.

Finns det någon risk med den här försköningen?
– För dig själv kanske det inte är så farligt. Men du kanske kan få andra, som kanske inte fått uppleva några fantastiska ögonblick i Thailand, att må dåligt.

Dessutom finns det en risk att vi skapar ett beroende av att bli bekräftade med en bild som kanske inte har något med verkligheten att göra.

– Vi behöver inse att det kan skapa ett beroende som vi till slut kanske måste få för att må bra. Genom att bli medveten om att det kan likna ett drogmissbruk kan man lättare distansera sig och bli medveten.

Har du egna erfarenheter av minnesförmåga eller oförmåga? Mejla peter.letmark@dn.se

Fakta: Pontus Wasling

Ålder: 42 år
Yrke: Hjärnforskare och neurolog vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Specialiserad på ”minnets minsta beståndsdelar”, synapserna.
Aktuell: Med boken ”Minnet fram och tillbaka” (Volante förlag). Medverkar vid ”Hjärndagen” i Berwaldhallen den 18 oktober, då några av Sveriges främsta forskare pratar om de senaste rönen inom hjärnforskning.
Favoritminne: ”Jag gillar att dyka ned i minnena från de sena tonåren, för att det är en känslig period när man upplever allt litet starkare.”