Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

Hon blev jihadist på två veckor

02:42. Nästan inga kvinnor har vågat eller kunnat berätta inifrån jihadismens vardag. För Anna Sundberg tog det två veckor att radikaliseras och bli en militant islamist. Nu berättar hon om sitt mörka förflutna i ett unikt vittnesmål.

Nästan inga kvinnor har vågat eller kunnat berätta inifrån jihadismens vardag. För Anna Sundberg tog det två veckor att radikaliseras och bli en militant islamist. Nu berättar hon om sitt mörka förflutna i ett unikt vittnesmål.

Anna Sundberg växte upp i ett välmående villaområde i Halmstad på sjuttiotalet, i en borgerlig medelklass som inte stack ut.

Hon var litet vildare än sin storebror, gillade smink men tyckte inte om att vara söt och till lags. I tjugoårsåldern umgicks hon i kulturvänsterkretsar i Lund och läste religionshistoria på universitet.

En sensommardag 1994 träffar hon en vacker muslimsk man från Algeriet. På en gräsmatta i  Lund berättar han om andlighet. Efter det mötet går det väldigt snabbt för Anna Sundberg.

Två veckor senare har de gift sig med varandra. Anna har då konverterat till islam och brutit med sina gamla vänner.

Hon byter till ett muslimskt namn, börjar bära niqab och ska så småningom svära sig till den strängaste av muslimska läror, salafismen. Hon är än i dag inte helt klar över vad som hände.

– Jag var väldigt förvirrad och tyckte inte att jag hittade någon mening eller något mål med livet. Det gjorde att jag blandade ihop den här mannen med ett sorts nyfunnet liv. Det blev ett likatecken mellan man, trygghet och ”min religion”. Jag var kär i mitt nya liv. Och han blev en symbol för det.

I sexton år levde sedan Anna Sundberg som en militant islamist och vistades i terrornätverk i Europa. Nu har hon tillsammans med författaren Jesper Huor skrivit en bok om sitt mörka förflutna, ”Älskade terrorist”.

Hon vill berätta sin historia för att kunna gå vidare i livet. Och för att hennes fyra barn ska förstå vad de har varit med om.

– I början försökte jag raljera när jag träffade någon ny person som frågade vad jag hade gjort under alla dessa år. Jag kunde säga saker som att jag hade varit ”lyxhemmafru”.

Men det blev bara konstigt.

– Det jag har gjort är verkligen skamligt. Särskilt i dag när man hela tiden hör om hemska rörelser som IS. Därför ställer jag mig verkligen ute på plankan när jag berättar att ”ja, jag var med om något liknande, och här står jag – varsågod och tyck illa om mig”.

– I början kände jag nog att jag blev manipulerad in i det. Men sedan jag fortsatte jag på den inslagna vägen. Det gör att jag inte kan skylla på andra.

En förklaring till varför hon stannade kvar så länge i den jihadistiska miljön, är att hon var för stolt för att erkänna för sig själv och andra att hon hade gjort ett felaktigt val och hamnat snett.

– Hur banalt det än låter så kan det vara en del av förklaringen. Nu har jag valt det här, då kan jag inte backa från det.

Vad var det för ”andlig” känsla som du upplevde där i parken?

– Det var en mystisk känsla av att jag hade fått se en annan dimension av verkligheten, att Gud fanns och allt det där. Och den känslan fanns kvar även när det första ruset hade lagt sig. En sorts kognitiv dissonans som jag inte hade klarat av att ta tag i även om jag hade velat. För att jag var alldeles för osäker i mig själv.

Du var i en sårbar ålder, 21 år?

– Ja, jag trodde att det skulle gå åt skogen för mig. Jag läste enstaka kurser men kom inte in på psykologlinjen som jag hade sökt. Därför letade jag efter något tryggt. Och så hittade jag detta och kunde gömma mig i det.

Det gick väldigt snabbt. På två veckor hade du vänt upp och ned på hela ditt liv?

– Ja, mattan rycktes verkligen undan helt och hållet. Jag tappade verklighetsuppfattningen. Men tydligen, om man ser vad som händer i dag med ungdomar, är det inte ovanligt att det går väldigt fort när de tror sig ha funnit ”sanningen”.

Foto: Fredrik FunckAnna Sundberg börjar ganska snart att umgås i olika nätverk med kvinnliga jihadister som uppmanar andra att ansluta sig. Julen 1994 väljer hon att inte fira hos sina föräldrar i Halmstad. Det är alldeles för syndigt. I stället väljer hon att vistas i  kretsar där pamfletter som visar hur Eiffeltornet sprängs kunde ligga framme på soffbordet.

1997 börjar hon bära niqab som täcker allt utom en springa av ögonen. Hon och väninnorna ser med avsmak på moderna muslimska kvinnor som arbetar och inte täcker sig. De pratar om att emigrera till Afghanistan där det finns sharia. Och att de övervakas av Säpo tar de bara till intäkt för att de har den rätta tron.

Som den strängt troende salafist som Anna nu är, beslutar hon sig vid millennieskiftet för att lämna sin man som hon inte tycker är tillräckligt renlärig. Hon får hjälp av väninnorna att hitta en ”riktig” jihadist. Han heter Said Arif och ska snart bli en internationellt efterlyst terroristledare.

De flyttar till Berlin dit Said Arif har skickats för att utföra ”vissa uppdrag”. Senare ska hon få veta att han var med och planerade en stor attack mot julmarknaden i Strasbourg. Men säkerhetspolisen lyckas avstyra planerna.

Hon förstod att hon var en del av en terrorsekt, men slog ifrån sig alla tankar på attacker mot civila.

– Jag tyckte fortfarande att det som vi gjorde hade något mystiskt sagoaktigt skimmer över sig. Så jag lämnade över ansvaret till dem som hade den teologiska kunskapen. På det sättet lyckades jag hålla borta tankarna om att det kunde handla om död och lemlästning.

Efter Berlin bosätter de sig tillfälligt i Pankisidalen, en tre mil lång dal belägen på gränsen till Tjetjenien som har pekats ut som en rekryteringsplats för jihadister. Said är där en av ledarna i ett världsomspännande nätverk som planerar attentat i Tjetjenien. Anna Sundberg minns att hon tyckte att livet där var enkelt och bekymmersfritt.

– I Berlin var jag ensam och hade det svårt eftersom jag är en social och pratsam person. När vi kom till Pankisidalen fick jag äntligen väninnor. Det var enkla förhållanden och vi kunde vara hungriga ibland. Men mina barn lekte. Min man var stilig och det var varmt och vackert.

När de befinner sig i Pankisidalen nås de av nyheten om attackerna mot World Trade Center i New York. I Anna Sundbergs föreställningsvärld vid den här tiden, upplevde hon ett slags ”förtjusning”. Hon tyckte att det var fantastiskt att muslimska aktivister hade lyckats slå till mot det rikaste landet på jorden – som hon menade hade gjort livet surt för så många muslimer.

Men hon höll fortfarande ifrån sig tankarna på lidande och död. Det var först när hon kom tillbaka till Sverige som hon förstod att människor faktiskt hade hoppat från tornen för att undvika att brännas ihjäl.

– Då var det inget romantiskt äventyr längre, utan bara fruktansvärt. Jag var fortfarande inte tillräckligt mogen för att ifrågasätta min ideologi i grunden. Men jag kunde inte upphöja terroristerna på samma sätt som mina väninnor gjorde.

Kvinnornas roll i den här miljön var att fostra morgondagens mujahedin. Anna berättar att hon träffade en kvinna som hade gift om sig tre gånger. Varje gång för att mannen hade dött i  strid och blivit martyr.

– Hon såg det som sin livsuppgift att fostra morgondagens mujahedin. Så var det också för mig. Mina söner skulle ta vid och försvara islam.

Hur gjorde du för att fostra dem i den riktningen?

– Genom att hela tiden påminna dem om vad Allah tycker om detta och detta. Om de gjorde något fel så fick de läsa en bön eller uttala en ramsa. Men eftersom de bara var tre och fem år när vi var i Pankisidalen så var det mest lek.

När Anna Sundberg reser hem för att föda sitt tredje barn, äcklas hon av bilden som hon möter av det välmående Sverige.

– Det blev en sådan kontrast mot det enkla livet i Pankisidalen där jag tyckte att människor var så glada och lyckliga och tänkte på Gud. I Sverige tyckte jag bara att folk gick omkring och var otacksamma trots allt som Gud hade gett dem. Jag minns fortfarande hur mycket jag såg ned på livet i Sverige.

2003 reser familjen till Syrien. Efter några veckor fängslas Said och Anna sätts i husarrest av den syriska säkerhetspolisen. Hon lyckas kontakta svenska UD och tar sig till slut hem till Halmstad med barnen. Said lämnas ut till Frankrike och 2006 döms han till nio års fängelse. Han beskrivs som en av de mest förhärdade jihadisterna i det tjetjenska nätverkets kärna.

Anna börjar inse att hon måste lämna det kringflackande livet för att kunna försörja sig och sina barn. Det gör att hon skaffar sig en lärarexamen. Målet är att så småningom börja jobba på en muslimsk skola. Men sakta börjar slöjan att skava allt mer.

– Jag vet inte riktigt när det var som jag började titta på tv. Jag skämdes för att jag gjorde det, men kunde inte låta bli. Så det fick bli när barnen hade somnat.

Särskilt tittade hon på ”Cityakuten”. Hon blev smått förälskad i läkaren Mark Greene.

– Jag hade hela tiden hört att man ska göra goda gärningar för att bli belönad av Gud. Men de här människorna gjorde fina saker utan att behöva någon belöning. Jag tänkte att de kan inte hamna i helvetet, oavsett om de är muslimer eller inte.

Hon började tänka på böcker som hon tidigare hade läst. Och kunde ta ett bad utan slöja för att få känna vatten mot sin nakna hud. Att det till slut tippade över tror hon beror på att hon allt mer hade börjat längta efter tvåsamhet igen.

 

Många som reser är unga och kastar sig in i något för att de vill testa. Men sedan kanske de vill fly från det. Då måste de ha något att komma tillbaka till. 

 

I januari 2010 hade hon besökt Said i det franska fängelset för att skilja sig och slutligen klippa banden. Så småningom inser hon att allt som hon tidigare hade trott var ”sanningen” i själva verket var mordisk galenskap. Hon börjar också förstå att hon måste stå till svars, både inför sig själv och andra, för vad hon har gjort.

Du behöver dra ut trollen i ljuset?

– Ja, och jag har insett att mina barn också måste få ta del av det här. De har ju gått från den ena ytterligheten och rakt in i ett vanligt svenskt liv. Plötsligt började vi göra allt det som tidigare hade varit förbjudet.

Vad säger dina äldsta pojkar, som blir 18 och 20 år i sommar?

– De förstår att jag inte har lurats in i något den här gången, att det här är något som jag har bestämt själv.

Ni har missat så mycket. Hur tänker du om det?

– Ja, alla samtal som jag inte har haft. Alla böcker som jag inte har läst och all musik som jag inte har hört.

Anna har inte fått skratta särskilt mycket under de här åren. Att fnissa litet och skratta kontrollerat fick hon göra.

– Men att skratta högt och kasta huvudet tillbaka som jag gärna gör, var förbjudet och fult. Det var verkligen härligt att få göra det igen.

Vad tycker du att man ska göra för att hjälpa de svenska barn och unga som befinner sig i Syrien i dag?

– De behöver ha något att komma hem till. Jag hade mina föräldrar. Det gjorde att jag till slut fick en utbildning som gav mig ett jobb. Många som reser är unga och kastar sig in i något för att de vill testa. Men sedan kanske de vill fly från det. Då måste de ha något att komma tillbaka till. Därför behöver man ta emot dem och inte bara prata om straff. De flesta av dem kommer att vakna till slut.

Fakta. Anna Sundberg

Ålder: 44 år.

Bor: Förort till Stockholm.

Yrke: Grundskollärare men jobbar för närvarande fackligt med skolfrågor. Har startat en kvinnojour i  kommunen där hon bor.

Familj: Pojkvän samt tre pojkar och en flicka, 12–19 år.

Aktuell: Men den självbiografiska boken ”Älskade terrorist: 16 år med militanta islamister” som utkommit på Norstedts förlag. Den handlar om hur Anna Sundberg lämnar sin bakgrund i de välbärgade villakvarteren i Halmstad för att gå med i  den internationella jihadiströrelsen. Boken har hon skrivit tillsammans med journalisten och författaren Jesper Huor. Han har tidigare skrivit böckerna ”Sista resan till Phnom Penh (2006) och ”I  väntan på talibanerna” (2010). Han har också gjort den prisbelönta radiodokumentären ”Bibliotekarien”.

Fakta. Said Arif

I maj 2013 rymmer Said Arif från den franska småstaden där han befinner sig i en sorts husarrest.

Året efter, 2014, förklarar USA Said Arif vara en ”global terrorist” och ett hot mot Amerika. Han blir nu efterlyst över hela världen och sätts upp på listan över al-Quaidaterrorister med kopplingar till Islamiska staten och Nusrafronten i Syrien. Han pekas ut som en centralgestalt som rekryterar europeiska krigare.

I mitten av maj 2015 nås Anna Sundberg av beskedet att Said hade dött. Han uppgav ha dödats i ett amerikanskt flyganfall när han ledde en islamistisk rebellgrupp i norra Syrien.