Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Hon skrev barnbok om att vara annorlunda

Foto: Magnus Hallgren

När Janina Kastevik fick barn började hon förstå många av sina egna svårigheter under uppväxten. Nu har hon skrivit en barnbok för att hjälpa andra att handskas med det som hon tycker nästan kan jämföras med en diagnos.

För smart för skolan?
Del 7

Noel är tolv år och har en lärare som hela tiden gör honom uppmärksam på att han inte är som andra barn. Så fort hon kommer på honom med att inte vara ute på rasten med de andra barnen så säger hon att ”de andra spelar fotboll där ute, ska du inte fråga om du får vara med?”.

När Noel skakar på huvudet säger hon att han i alla fall borde försöka hitta någon att leka med.

Foto: Händelsen är hämtad från barnboken ”Noel och den magiska önskelistan” som är skriven av Janina Kastevik och som kommer ut inom kort på Hippo förlag.

Noels utanförskap påminner om det hon själv upplevde som barn och som i hennes fall har att göra med särbegåvning.

I boken byter Noel så småningom lärare. Han får en lärare som talar om för honom att det är kul att Noel är speciell och inte riktigt som de andra barnen i skolan.

Intellektuellt särbegåvade barn befinner sig på en högre intellektuell nivå än sina jämnåriga. En sjuåring kanske är intresserad av klassiska språk och vill prata om antikens kultur med sina kompisar. Det gör att hen kan uppfattas som lillgammal och det leder ofta till ett utanförskap.

Vi träffar Janina på Rosenbad där vi får en snabb titt på hennes stökiga tjänsterum innan hon lotsar oss ned i regeringens vackra matsal där väggarna är täckta med bladguld.

Hon är uppvuxen i ett medelklassområde i Järfälla som ligger norr om Stockholm, med vanliga villor och radhus. Hon lärde sig läsa redan som fyraåring och läste utan problem när hon var fem.

När hon började skolan tyckte hon att det var mycket som var obegripligt. Hon berättar hur det kändes att sitta och kämpa med vanliga läsförståelseuppgifter – bara för att hon tyckte att svaren var så självklara.

Det gjorde att Janina, när hon gick i lågstadiet, ofta satt och tittade ut genom fönstret och dagdrömde. Hon försökte också lära sig hur det sociala spelet fungerade, utan att förstå varför hon kände sig utanför.

Foto: Magnus HallgrenFoto: Magnus Hallgren

I mellanstadiet började det fungera litet bättre, men på högstadiet blev det värre igen och Janina började skolka.

– Det var på nittiotalet och då pratade man inte om särbegåvning. Medvetenheten har ökat, men det är fortfarande ett begrepp som ganska få är bekanta med, säger Janina och berättar om en SO-lärare som sa att hon skulle försöka att inte använda så komplicerade ord. Motiveringen var att det kunde göra hennes klasskamrater ledsna.

– Det blev som en tagg i mitt hjärta eftersom jag verkligen tog det till mig och slutade använda språket på det sätt som jag älskade. Språk och ord var min stora passion, att undersöka vilka nyanser som fanns i olika ord och uttryck. I dag tänker jag att det där gjorde att jag inte fick utveckla den sidan av min begåvning.

Läs även: Särbegåvade barn behöver stimulans från första skoldagen

När Janina började på gymnasiets samhällsprogram hade hon mognat och det gick litet bättre. Hon förstod att hon skulle behöva bra betyg för att kunna komma in på juristlinjen och hon började koncentrera sig mer på lektionerna.

– Det var en annan stämning i klassrummet. Ingen uppfattades som töntig bara för att den var duktig eller intresserad av något visst ämne.

Undervisningen var också upplagd på ett sätt som krävde mer tankeverksamhet.

– Skolan blev meningsfull när jag förstod vad jag skulle använda den till, säger Janina.

När hon så småningom började på juristlinjen var hon 18 år eftersom hon hade börjat skolan ett år tidigare än andra. Eftersom hon aldrig hade behövt anstränga sig särskilt mycket för att lära sig saker tidigare så hade hon ingen studievana. Det räckte inte längre att sitta på bussen och plugga.

Janina berättar att hon nästan gick in i väggen under det första året. Gråtande kunde hon gå till sin mamma och säga att hon var tvungen att hoppa av eftersom hon inte skulle klara tentorna.

Så småningom lärde hon sig att ta anteckningar under föreläsningarna. Hon delade upp kurslitteraturen och började sammanfatta den efter hand. Hon bestämde sig för hur mycket hon skulle läsa varje dag för att nå målet. Till slut gick det så bra att hon parallellt med juristlinjen även läste litteraturvetenskap.

Efter juristlinjen gick hon domarutbildningen och i dag är hon rättssakkunnig på regeringskansliet och författare.

Skolan blev meningsfull när jag förstod vad jag skulle använda den till.

En aspekt som hon tycker är viktig att betona, och som hon har försökt gestalta i boken, är att särbegåvade barn ofta är extra känsliga. Och att det kan göra att de upplevs som introverta.

Janina hänvisar till psykologen Kazimierz Dabrowskis teorier om överkänslighet. Enligt dem har en del särbegåvade ett känsligare nervsystem som gör att de har en större mottaglighet för vissa nyanser och detaljer som passerar andra förbi.

När Janina själv fick barn tyckte hon att hon var så känslig och ältade så mycket småsaker att hon gick till en psykolog för att ta reda på vad det kunde vara för fel på henne.

– Jag tyckte verkligen att jag var jobbig. Nu när jag ser tillbaka på den tiden så kan jag se att det var min känslighet som gjorde att jag blev så stressad över minsta lilla.

Om hon blir stressad över något i dag tycker hon att det är lättare att släppa eftersom hon förstår vad det kan bero på.

I rätt miljö tycker hon att särbegåvningen vara något väldigt positivt.

– Jag har kämpat emot mig själv och försökt vara som alla andra. Därför hoppas jag kunna förmedla något av det som läraren Fredrik säger till Noel i boken: ”Du är lite annorlunda, det är okej och kan till och med vara bra”.

Fakta. Janina Kastevik
  • Ålder: 36 år.
  • Bor: Sollentuna.
  • Yrke: Rättssakkunnig på statsrådsberedningen, Rosenbad. Hovrättsassessor på Svea hovrätt. Författare till två böcker. Den senaste heter ”Noel och den magiska önskelisten” (Hippo förlag) och handlar om tolvårige Noel som är särbegåvad.
  • Familj: Gift, och tre barn, 9, 7 och 2 år.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.