Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Hur ska vi vuxna barn hantera våra föräldrars dåliga relation?”

Foto: Alamy

Föräldrarna lever som fiender i samma hem, och det plågar de tre vuxna döttrarna. Förslag om parterapi eller skilsmässa får inget gehör, och döttrarna känner sig maktlösa och oroliga. Vad kan de göra?

Fråga:

Hej Liria, jag och mina två systrar, vi är mellan 25 och 30 år, har nu tillbringat ännu en jul i våra föräldrars hus. Vi möttes av två människor som såg ut att ha åldrats sju år sedan juni. De har en lång, bråkig historia och har under min barndom haft en kall, funktionsorienterad och företagsmässig relation som två framgångsrika, hårt arbetande akademiker.

Framför allt mamma har enormt höga krav, och tolkar eventuell kritik av hur de gemensamma högtiderna kantas av anklagande missnöje och dålig stämning som att vi inte uppskattat någon av hennes ansträngningar under vår uppväxt. Tilläggas bör att de båda två alltid har ställt upp och kärleksfullt servat oss barn, även om denna förlåtande och vänliga inställning helt saknas dem emellan. Vi systrar har en mycket nära relation, och den är viktig för våra föräldrar då de inte själva har kontakt med sina syskon.

Förklaringen till mammas besvikelse/missnöje är att hon ensam fått allt hemmavid att fungera på bekostnad av all egen tid, medan pappa jobbat dygnet runt och antagligen har flytt in i jobbet för att slippa ansvar och felsteg. Vår pappa har även haft ett mycket häftigt humör och ibland ett aggressivt eller nedvärderande sätt gentemot vår mamma under vår uppväxt.

Denna sida tonades kraftigt ned för fyra år sedan då min pappas alkoholism uppdagades i samband med att han gick in i en utmattningsdepression, vilket tog hårt på relationerna i familjen – framför allt deras. Efter detta har vår pappa lugnat ner sig. Under två år har det varit en aning bättre, men sedan våren har relationen dessvärre återigen övergått i samma osunda, energislukande mönster.

Med utflugna barn ägnas deras tid åt respektive arbete men få nöjen. Det största problemet vi som barn ser är att vår mamma aldrig kommer att vilja eller kunna förlåta pappa för den tyngd hon ensam burit under vår uppväxt. Pappa å sin sida glider hela tiden in i ett helt passivt förhållningssätt, i stället för som tidigare ett aggressivt. Vi tycker att det är ganska förståeligt eftersom han ”gör fel” både när han gör något och när han inte gör något. Han kan helt enkelt aldrig göra rätt i mammas ögon. Samtidigt förstår vi nog inte vidden av det mamma upplevt och tvingats tackla ensam tidigare, vilket hon upplyser oss om varje gång vi tar upp ämnet.

Vi tycker att det är oerhört smärtsamt och olustigt att komma hem och umgås som familj, eftersom deras relation givetvis påverkar oss.

Jag utgår ifrån min mamma, eftersom hon är den som hör av sig till oss barn och som på intet sätt vill ändra på sig eller lyssna på vår oro över deras hälsa. Pappas åsikter och känslor inför deras relation är höljd i dunkel för oss.

Vi har gång på gång fört frågan om skilsmässa på tal, speciellt jag som levt lite som en krockkudde mellan deras missnöjesdemonstrationer. Men gemensamma vänner och hus gör att min mamma inte vill, eller orkar, driva ett skilsmässoprojekt ”på egen hand” som hon uttrycker det. Hon är fullkomligt ovillig att diskutera sitt eget förhållningssätt i relationen, och menar att allt handlar om att min pappa ska ändra på sig (vad denna förändring skulle innebära är mig veterligen att han skulle bli en helt annan person).

Vad kan vi göra för att slippa nedslås av deras fullkomligt havererade relation? Mamma vägrar förlåta saker som säkerligen satt sina spår, samtidigt som pappa i hennes ögon aldrig kommer att räcka till eller kunna göra något rätt. Vi tycker att det är oerhört smärtsamt och olustigt att komma hem och umgås som familj, eftersom deras relation givetvis påverkar oss.

Tanken på att de lever på detta sätt vecka efter vecka är fullkomligt paralyserande, eftersom vi inte verkar kunna nå fram med de förslag om parterapi eller om att gå skilda vägar som vi lagt fram.

Vi vill påverka detta eftersom det är en konstant närvarande blöt filt som ligger över det som hade kunnat vara en väldigt lyckligt lottad, frisk, bra familj – om de bara kunde bestämma hur de gemensamt ska lösa den relation de befinner sig i. Vi känner oss maktlösa, outsägligt sorgsna och uppriktigt oroliga för deras framtid som fiender i ett och samma hem. Vi vet bara inte hur vi ska hantera våra föräldrars situation.

Obeskrivligt trötta döttrar

Svar:

Hej och tack för ert brev! Jag börjar mitt svar till dig utifrån hur du slutar ditt brev. Du skriver att du och dina systrar inte vet hur ni ska hantera era föräldrars situation, och att ni är ”obeskrivligt trötta döttrar”. Och med era föräldrars ”situation” menar du deras äktenskap.

Jag utmanar dig förmodligen nu, men mitt råd är att du accepterar att det varken är möjligt för er att hantera detta, eller att det är ert ansvar att göra det. Mitt råd är i stället att du och dina systrar faktiskt gör tvärtom, att ni väljer att hålla ett avstånd till era föräldrars problematiska äktenskap, för er skull. För att ni redan har gjort allt som står i er makt. Annars är risken att ni gör mer av detsamma och blir ännu tröttare.

Livet är sådant att föräldrar och barn ska separera, barn blir vuxna och även om de känslomässiga banden är starka så har var och en, föräldrar och vuxna barn, ett eget ansvar för sitt liv.

Man kan älska sina föräldrar, och man kan sörja om deras liv på olika sätt är olyckligt. Men man kan inte ta ansvar för deras handlingar eller kontrollera deras liv. Den tanken tror jag att det är viktigt att du och dina systrar accepterar, hur smärtsam den än är, samtidigt kan den lindras på olika sätt.

Ett sätt är att dela sina svårigheter med andra. Det kan låta som en plattityd, men vi tenderar att vid svårigheter, kanske särskilt inom familjen, hålla svåra erfarenheter för oss själva. Så jag vill fråga dig om det kanske finns vänner till era föräldrar, eller släktingar, som ni kan dela era tankar och känslor kring era föräldrar med?

Ibland är det befriande att få höra att även andra har försökt och känt sig både oroliga och maktlösa, och accepterat att det får vara så. När jag läser ditt brev får jag intrycket att dina föräldrar är så insnärjda i sina egna konflikter att de inte kan höra vad andra i bästa välmening vill säga dem. Sorgligt förstås, men om andra i deras närhet har samma erfarenhet kan det samtidigt göra det lättare för er att acceptera känslomässigt vad som egentligen är möjligt för er att göra.

Ni är rejält slitna av era långvariga försök att få era föräldrar att lösa sina inbördes problem. Ni skulle behöva färdigheter för att hantera vardagens stress bättre och återhämta er. Bland det viktigaste är att hitta sätt att få uppleva det som kallas för positiva emotioner, trots de riskfaktorer för stress som finns inom och omkring oss.

Mitt råd är att ni tydliggör för er vad som får er att till exempel bli glada, avslappnade, stolta, förväntansfulla och optimistiska om framtiden. För att i nästa steg på ett aktivt sätt ge ännu mer plats för de personer och aktiviteter som får er att känna detta och andra positiva känslor.

Mitt övergripande råd är med andra ord att ni ska ta hand om er själva, och värna om ert välmående på bästa sätt. Det handlar om att inte ”parkera” era liv i väntan på att era föräldrar ska lösa sina konflikter med varandra, utan i stället leva era liv på bästa sätt trots att era föräldrar inte förändrar sin situation. Kanske ett inslag i detta också kan behöva bli att ni begränsar hur ofta ni ska träffa era föräldrar. Eller att ni bara träffar era föräldrar var och en för sig, så att ni inte behöver bli åskådare till deras beteende mot varandra.

Liria Ortiz

Läs också: Så ska du göra med din särborelation

Fråga experterna.

•Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer.

• Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola.

• Du kan vara anonym.

• Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen.

Mejla till: fragainsidan@dn.se