Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”I finansbranschen är utmattning skamligt”

Stefan, som egentligen heter något annat, tycker att arbetsgivarens attityd gjorde det svårare att ta sig tillbaka till jobbet.
Stefan, som egentligen heter något annat, tycker att arbetsgivarens attityd gjorde det svårare att ta sig tillbaka till jobbet. Foto: Beatrice Lundborg

Stefan var drygt 30 år och arbetade på en bank när han blev långtidssjukskriven för utmattning. ”Att vara man i finansbranschen och må psykiskt dåligt av stress är ingen bra kombination. Det är skambelagt”, säger han.

Efter att ha arbetat i ungefär tio år på olika positioner inom en av landets största banker orkade Stefan inte längre med stressen. Han begärde tjänstledigt för att plugga vidare – men det blev inte mycket av studierna. I stället låg han större delen av dygnet kvar i sängen, passiv och oförmögen att göra något vettigt.

När tjänstledigheten var över skulle Stefan återvända till banken, men då tog det tvärstopp. Han blev sjukskriven för utmattning, en sjukskrivning som senare förlängdes under lång tid.

– Jag tror att det fortfarande finns en skam kring utmattning – kanske främst män emellan. Att vara man och bli utbränd betraktas fortfarande som lite skamligt, och det är extra jobbigt i en machobransch som finansvärlden. Kulturen inom den bank där jag arbetar präglas av en gränslöshet, där arbete och fritid flyter ihop. Om någon inte orkar med så sopas problemen under mattan, säger Stefan.

Efter en examen från universitet hamnade Stefan i finansbranschen. En arbetskamrat på ett tidigare jobb hade börjat på banken och via honom fick Stefan möjlighet att söka en tjänst där.

– Att få komma in och jobba på en bank var nästan som att pojkdrömmen gick i uppfyllelse. Jag tyckte tidigt att ekonomiämnet var spännande och något jag ville syssla med.

Många uppgifter ska hanteras på ganska kort tid och besluten fattas ofta snabbt, säger Stefan.

Han avancerade snabbt inom banken och efter en tid fick han en tjänst på huvudkontoret där han fick jobba med storbolag. Till slut blev han chef för en avdelning som omfattade ansvar för personal, budget och it-frågor utöver den dagliga operativa verksamheten inom handel.

– För några år sedan fick jag de första signalerna om att allt inte stod rätt till. Jag kände mig nedstämd, och började få svårt att kommunicera med mina medarbetare och chefer. Lusten att umgås socialt, både på och utanför jobbet, försvann i stort sett helt. Jag blev även extra känslig för ljud och ljus, och fick svårigheter att planera mitt arbete.

Till en början insåg Stefan inte att det var stressen som fick honom att må dåligt. Utmattningen märktes till en början inte utåt, har han hört i efterhand, och han visste inte hur han skulle berätta för sina chefer att han inte mådde bra. I samband med en större omorganisation valde han att begära tjänstledigt för att studera vidare en termin, som ett sätt att fly besvären.

– Tiden som tjänstledig blev i praktiken en inofficiell sjukskrivning. När jag återvände till banken efter ledigheten skulle jag få en ny tjänst med helt andra arbetsuppgifter. Det gjorde mig ännu mer orolig och nedstämd, berättar Stefan.

De ansvariga på banken såg plötsligt på mig som inkompetent, som om jag hade förlorat all kunskap jag byggt upp över åren.

Han kom därför med flera förslag på vad han skulle kunna arbeta med inom banken, men fick nej trots starka rekommendationer från en rad chefer och projektledare i banken.

– De ansvariga på banken såg plötsligt på mig som inkompetent, som om jag hade förlorat all kunskap jag byggt upp över åren. Personalavdelningen hade ingen förståelse för att jag inte ville bli placerad i första bästa hål. Det var som att prata med en vägg. Efter det försökte jag verkligen komma tillbaka och verka ”frisk”, men det fungerade inte och jag sökte vård.

Stefan vände sig till husläkaren och blev sjukskriven för utmattningssyndrom och även depression. Efter ett par månader skulle han tillbaka till den tjänst där banken placerat honom.

– Jag började med att försöka jobba tjugofem procent en tid. Men jag kände att jag måste vända mig till företagshälsovården. Där sjukskrev min läkare mig på heltid igen, då han såg hur jag mådde. Han försökte även pressa banken att ta fram en rehabiliteringsplan.

Stefan var sjukskriven i ett år innan det efter påtryckningar från läkaren, facket och andra började hända något. Först då kom banken äntligen med ett förslag, säger han.

– Det var ingen optimal lösning. Men efter att ha gått sjuk så länge och känt en enorm frustration i förhållande till arbetsgivaren var det ändå som en delseger. Jag skulle få börja arbeta på kvartstid för att komma in i jobbet på nytt, lära känna mina nya kollegor och så vidare. Men någon rehabiliteringsplan upprättades fortfarande inte.

Den chef som skulle vara ansvarig för rehabiliteringen tog inte det ansvaret, enligt Stefan och hans läkare. Detta är en mycket viktig punkt, tycker han i dag.

– Det krävs tid och engagemang för att få tillbaka en utmattad person i arbete. Att ha en så hård och kall ton mot en sjukskriven som i mitt fall, är kontraproduktivt och förlänger bara sjukprocessen. Även den starkaste kan brytas ned av det.

Efter ytterligare cirka nio månader lyckades Stefan få till en rehabiliteringsplan. Han placerades på en ny tjänst och chefen på den nya avdelningen är mycket förstående, vilket i sin tur varit helt avgörande för att hans återhämtning.

Stefan tänker att det segdragna och passiva agerandet från arbetsgivarens sida var ett sätt att försöka få honom att säga upp sig. Hans bild är att de som inte ständigt producerar och presterar på topp, oavsett skäl, trycks ut ur organisationen.

– Personal som inte mår psykiskt bra vill ledningen helst bli av med utan att reflektera över orsaken. Det finns ingen förståelse för att arbetsgivaren kan ha en skuld till sjukdomsproblematiken i branschen. Om någon avviker från mallen om hur den perfekta anställda ska vara ... ja, då är man bara en belastning, enligt Stefan.

Han har många vänner som arbetar i finanssektorn. De kan, liksom han, vittna om att arbetsgivarna gärna köper ut anställda som blir sjuka eller ”krångliga” på andra sätt, alternativt hanterar det på det sättet som hände för honom själv – total passivitet, säger han.

När Stefan mådde som sämst hade han stöd av sin flickvän och sin familj. Nätverket runt omkring honom fungerade. Företagsläkaren hade också stor insikt och kompetens när det gällde situationen, och pekade ofta på bankens ansvar för att få till stånd en fungerande rehabilitering.

De äldre har kanske inte lika mycket prestationsångest. Yngre medarbetare sitter ofta i en svår beroendesits gentemot arbetsgivaren, speciellt i min bransch.

I dag arbetar Stefan kvar på banken, och vill därför inte att vi nämner hans rätta namn. Han mår bra i dag och trivs med sina nya arbetsuppgifter, fast han känner fortfarande en ilska över hur han behandlades.

– Jag är stolt över att ha tagit mig igenom hela den långa processen och det har gett mig mycket insikt i hur jag vill leva mitt liv. Det var enormt tufft, framför allt när jag mötte arbetsgivarens representanter som var väldigt passiva och nonchalanta.

Utmattning eller utbrändhet är i dag en vanlig orsak till sjukskrivningar inom finansbranschen, och de drabbade blir allt yngre. Stefan tycker att det här är en fråga som banker och andra finansinstitut måste ta på allvar, och säger att han även känner till självmord som kunnat kopplas till arbetsrelaterad sjukdom.

– Unga personer är till sin natur oerfarna och ofta väldigt ambitiösa och därför mer i händerna på arbetsgivaren än äldre, mer erfarna anställda. De äldre har kanske inte lika mycket prestationsångest. Yngre medarbetare sitter ofta i en svår beroendesits gentemot arbetsgivaren, speciellt i min bransch. Det gör att många försöker prestera mer än maximalt jämt, för att det ska se bra ut för arbetsgivaren. Men det ökar också risken för utmattning.

En myt som Stefan vill slå hål på är att bankanställda generellt sett har höga löner. Han säger att ett fåtal tjänar extremt bra, men majoriteten är ”vanliga” tjänstemän som inte har några stora bonusar.

– Så det är inte precis så att anställda blir kompenserade för den överbelastning som de ofta utsätts för.

Stefan säger att det enda banken såg till var resultaten, vilket pressade honom att fortsätta prestera på en omänsklig nivå. Han var rädd att om han inte fortsatte ”leverera” så bra skulle högre chefer tro att han inte klarade av sitt arbete.

– Det lockade mig till att till exempel ta fram datorn när jag kom hem, för att arbeta vidare i tron att det skulle vara lite mindre att göra nästa dag, att så att säga ”jobba undan”. Men eftersom arbetsbördan var så stor, nästan obegränsad, var det dömt att misslyckas.

– Om du en gång börjat prestera bra har du målat in dig i ett hörn. Om du helt plötsligt börjar prestera på en mer ”normal” nivå undrar folk vad som är fel. Ingen av mina dåvarande chefer hade koll på, eller blundade för, hur mycket jag arbetade eller hur mycket jag hade på mitt bord, trots att jag försökte berätta om det efter bästa förmåga. Det känns som ett bra avslut att få lyfta frågan medialt och förhoppningsvis kan det påverka bankernas inställning till sjukskrivna.

Läs mer om stress och utbrändhet här

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.