Insidan

”I förlossningen är vi kvinnor en och samma kropp”

”Min sons förlossning tog nästan 46 timmar. Dagen efter slog det mig att i ett annat land kanske han inte kommit ut. Vi kanske hade dött båda två. När jag hämtat mig bestämde jag mig för att jag ville arbeta med detta på något sätt”, säger Katarina Wennstam, författare och en av RFSU:s mammaambassadörer som också kommer att vara med på barnvagnsmarschen i dag. Här med Emil, 6.
”Min sons förlossning tog nästan 46 timmar. Dagen efter slog det mig att i ett annat land kanske han inte kommit ut. Vi kanske hade dött båda två. När jag hämtat mig bestämde jag mig för att jag ville arbeta med detta på något sätt”, säger Katarina Wennstam, författare och en av RFSU:s mammaambassadörer som också kommer att vara med på barnvagnsmarschen i dag. Här med Emil, 6. Foto: Fredrik Funck
Internationella kvinnodagen. Att få vara med om en förlossning är för många en omvälvande upplevelse. I samband med RFSU:s kampanj mot mödradödlighet har flera kända mammor och pappor stafettbloggat om sitt barns födelse. Författaren Katarina Wennstam skriver ett öppet brev till sin son. Vi publicerar det i sin helhet.

Detta är ett löfte som jag gav den natten som var vår allra första tillsammans. Du hade kommit till världen efter fyrtiofyra timmars värkarbete, efter plågor och panik, efter makalösa insatser från barnmorskor och vårdpersonal.

När du låg där i min famn den allra första natten så insåg jag detta: du är mitt barn, men du är också bara ett av alla världens barn. Denna natt har tusentals andra barn lämnat livmoderns trygga famn för ett liv ute i ovissheten. Denna natt har and­ra kvinnor vridit sig i liknande plågor och krystat fram sina barn.

De har blött och förblött, de har klarat det och de har dött, de har bett om en blöt handduk på pannan och om mer lustgas och de har fött alldeles ensamma i en hydda. De är alla jag, men de är ändå inte jag.

Jag som ligger flämtande, fortfarande i smärtchock och nysydd, i ett välinrett rum med bonat trägolv, mjuk belysning och tunga sammetsgardiner. Jag har flera gånger de senaste två dygnen varit övertygad om att jag ska dö. Men jag gjorde det inte.

Men där och då avlägger jag ett löfte till min son. Jag ska ofta påminna mig om just detta, om denna stunds ojämlikhet och orättvisa. När jag några timmar senare läser min journal, den är sju sidor tjock, inser jag att det här var inget annat än en ovanligt lång, något komplicerad förlossning i den svenska sjukvården. Ingen katastrof, inga konstigheter.

Men hade jag fött min son i en hydda i Afrika så hade varken han eller jag överlevt. Han hade aldrig kommit ut.

För sanningen är den att i förlossningen är alla kvinnor en och samma kropp. Det är ingen skillnad på afrikanska, sydamerikanska, asiatiska eller europeiska kroppar. Barnet ska ut på samma sätt, smärtan är densamma var vi än i världen befinner oss. Ändå är det så olika.

Orättvisan har aldrig skrattat mig så i ansiktet som den natten när jag låg i en mjuk sjukhussäng tillsammans med min förstfödde son och sippade på ett glas äppeljuice. Lyssnade på kubansk musik från en medhavd cd. Sms:ade glädjebeskedet till vänner och släkt. Tänkte då och då på den fasansfulla smärtan och dödsskräcken som hållit mig i sitt grepp i nästan två dygn. Väckte min man som låg i sängen bredvid och bad honom gå ut till pentryt och bre mig en ostmacka. Ammade och tänkte på alla andra barn som också skrikit sitt primalskri denna underliga natt.

Jag visste det inte då, men jag vet det nu. I Afghanistan dör var åttonde kvinna som blir gravid. Var åttonde. Antingen under graviditeten, genom olaglig abort eller under förlossningen, enligt siffror från WHO. I Sverige är dödstalet för kvinnor i samband med graviditet, abort eller förlossning en på sjuttontusen fyrahundra. 17 400. Siffrorna svindlar i sin ojämlikhet.

Det är ingen medicinsk gåta. Vi vet hur vi ska göra. Ändå är det så olika. Inget kan vara mer orättvist.

Marsch mot mödradödlighet

Varje minut dör en kvinna till följd av obefintlig mödravård och osäkra aborter. Det är en halv miljon kvinnor varje år. Graviditet är ingen sjukdom, kunskapen som krävs finns men mycket lite händer. Vid 42 procent av alla graviditeter uppstår komplikationer. Hur stor chans en kvinna har att klara sig avgörs av var hon bor. I Niger dör en av sju. I Sverige en av 17 400. Bara hälften av de 123 miljoner kvinnor som föder barn varje år har tillgång till mödrahälsovård.

Projektet Unite for women anordnas av RFSU. För att uppmärksamma problemet och för att få den svenska regeringen att göra mer organiseras i dag den 8 mars världens första barnvagnsmarsch. Samling klockan 12 i hörnet Hamngatan/Kungsträdgårdsgatan i Stockholm, med eller utan barnvagn. Som symbol delas rosa regnskydd ut till alla barnvagnar.

Marschen startar 12.30 och går till Mynttorget där biståndsminister Gunilla Carlsson tar emot RFSU:s politiska krav. Tal kommer att hållas av kända mammaambassadörer. Rappartisten Petter uppträder.

Källa: Women and Health – Today’s Evidence Tomorrow’s Agenda, WHO 2009