I manin blev hon grandios

För två år sedan fick Gunilla Witt diagnosen ”bipolär sjukdom”, den term som i dag oftast används för manodepressiv sjukdom. I sin nyligen utkomna diktsamling ”Halvvägs nerför Vasagatan” har hon givit en svit dikter den gemensamma rubriken ”Bipolärt”.

Där beskriver hon bland annat den totala osäkerheten i umgänget med andra människor, hon vet helt enkelt inte hur man gör.

Ett bipolärt tillstånd med sina svängningar kan vara likt ett traditionellt konstnärligt arbete med sina upp- och nedgångar i intensitet och koncentration.

 – Mitt yrke är inte regelbundet. Och när jag skriver går jag in i and­ra världar, säger hon.
 

Redan fem år innan Gunilla Witt fick sin diagnos insjuknade hon förs­ta gången. Det var mitt under arbetet med föreställningen ”Moder, i dina händer överlämnar jag min skit”.
Hon upplevde sig då som oövervinnerlig:

– Jag tyckte att jag kunde allt! Jag tänkte fort och talade fort och kände att ”Guuud vad alla är långsamma”. Och jag som alltid brukar arbeta öppet, lyssna och pröva, jag körde över min omgivning helt och hållet.

Hon skällde ut alla kulturbyråkrater hon stötte på, alla dem hon i vanliga fall försökte vara trevlig emot. Hon ringde och skällde ut dem hon tyckte ”förtjänade det”. Hon tog också ett stort lån till en dansproduktion vilket gav familjen ett ganska rejält ekonomiskt grundskott.

– Jag var oberörbar, inget kunde störa mig, och mitt i alltihop upplevde jag mig som fullständigt smart och logisk. Jag förstod inte då att någonting var fel, säger hon.

 När det maniska tillståndet gick över blev Gunilla Witt förtvivlad över att hon sårat och kört över dem hon arbetat så nära. Hon blev knäckt och djupt deprimerad och kände att hon gjort bort sig totalt.

– Att vara deprimerad är ett oerhört handikapp. Man lever i rädslans land och är rädd för allt. Man kan inte arbeta när depressionen är som djupast. När man är skraj och helt utan värde vågar man ingenting.

I depressionen tappar konsten all mening, säger hon.

– Man mognar inte, man skrumpnar, allt blir till ett mummel på avstånd. Livet har redan tagit slut men kroppen rör sig. När man vaknar på morgonen har man ingen aning om vad man ska göra och när man går och lägger sig på kvällen har man inget att berätta. Man tillhör inte de levandes skara och de levande omkring en blir till en påminnelse om att man är ensam och avvisad.

 Några år senare gick hon in i en manisk period igen.

– Den gången blev min man Tomas verkligen utsatt. Jag tyckte att den föreställning jag gjort var så bra! Jag var grandios och hela världen låg för mina fötter. Jag tjatade och gnällde på Tomas för att jag tyckte att han var trög och i vägen. Jag ville skiljas. ”Ja, ni brukar vilja det”, sade den psykiater jag senare fick min diagnos av.

Sedan gick hon in i den depressiva fasen, vaknade och undrade vad som hänt.

– Det var som att komma hem till kaos och ställas inför att reparera allt det jag med glatt mod rivit sönder: mitt eget och andras liv.

All ork att leva tog slut. Det är svårt i en relation när en blir skör och en annan måste vara stark, säger hon.

– Det blir svårt att leva kärleksfullt med sådana roller.

 Gunilla Witt fick sin diagnos, bipolär sjukdom, och blev inlagd. Hon fick litium, denna märkliga metall som ingen riktigt vet varför den kapar toppar och bottnar när de själsliga svängarna blir för häftiga.

– När jag fick diagnosen på en kronisk psykisk sjukdom kände jag att det finns en knivskarp gräns mellan normalt och onormalt. Jag blev osäker på vad man får och inte får göra. Jag sneglade på Tomas för att se om han såg sträng ut. Jag tittade på alla jag mötte.

 Så här skriver hon i sin diktsamling:

”Jag sneglar på honom och ser att jag talat för länge. Eller för lite. Snart kommer han att säga något. Något med belysning och undertext. Något som sätter mig på den oälskades plats.”

Denna totala osäkerhet gäller uteslutande det sociala livet, den har inte alls hämmat kreativiteten.

– Skapandets kärna, leken och fantasin har förblivit intakt mitt i all osäkerhet. Jag fick lika starka bilder med samma intensitet.

 På frågan om hur medicinen hämmar hennes konstnärliga skapande svarar hon att det viktigaste är att aldrig mer utsätta sig och and­ra för manins hänsynslöshet och depressionens fängelse. Hon skapar lite långsammare nu, men det oroar henne inte.

I mitten av normaliteten kan man göra vad man vill. Trillar man ut blir man överkänslig. Om hur den överkänsligheten påverkar hennes skapande perspektiv, säger hon:

– Det är som om jag inte fattar vad det är att vara vuxen. Jag ser nya människor bli vuxna men det är som om tonåren är kvar i mig med sina starka kontraster: Svart och vitt. Stort och litet. Mörkt och ljust.

Gunilla Witt vill skapa mörka sagor som kan vara vackra och som kan ge en svart tröst. I en av sina dikter vandrar hon längs den stig i skogen utanför Alingsås som leder fram till den plats där Karin Boye hittades död. Och runt en dikt om Karin Boye, som nu ingår i diktsamlingen, skapade Gunilla Witt ”Karins krig” med dansaren Anna Westberg.

 Hon säger att hon har otroligt lätt att tänka sig in i Karin Boyes oerhörda ensamhet när hon gick på den vackra skogsstigen mot den utkiksplats där hon tog sina tabletter. Gunilla Witt ägnade mycket tid till att göra vägen dit vacker i dikten, som en hjälp.

 – Går man den stigen i fantasin väljer man inte döden, säger Gunilla Witt. Hon understryker med eftertryck att hon inte idealiserar självmordet:

– Det finns inget heroiskt i att ta sitt liv. Man flyr, och kanske vill man bli återbördad. Men man lämnar något till andra att bära resten av livet, en enorm börda för dem som blir kvar.

 – Att skapa är ett annat sätt att tala och lyssna. Jag kan inte föreställa mig att leva utan att skriva, fantisera och förverkliga. Det är som att skapa ett rum man själv inrett och städat och som man kan bjuda in andra att ta del av.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut