Föräldraskap

Speciellt svårt var det den gången då ett av hennes barnbarn föddes med en livshotande sjukdom.

- Man lider och känner ångest, men vad kan man göra av den? Själv hade jag min egen mamma i hälarna så länge hon levde. Det var hemskt! Han lade sig i allt jag gjorde.

Sådan mormor vill Eva definitivt inte vara.

Eva är en färgstark och frispråkig kvinna. Hon är pensionerad men fortfarande yrkesaktiv - när hon själv har lust. Hon är omgift sedan många år och fick då två vuxna barn på "köpet". I dag finns det sex "barn" och åtta barnbarn i storfamiljen.

- På något vis är det enklare med makens barn och barnbarn. Vi har inte ju samma känslomässiga historia bakåt i tiden. Mellan oss finns varken skuld eller hämndbehov, något som jag ibland kan känna från mina egna barn.

Eva bor med sin man i en mellansvensk småstad. På väggarna i finrummet hänger målade porträtt på familjens anfäder och man kan ana en historia i varje repa på de antika trämöblerna.

- Mina döttrar är inte ett dugg intresserade av möblerna eller tavlorna ... men de kanske ändrar sig. I alla fall så förstår jag varför de har valt att bo långt härifrån, säger hon självironiskt och skrattar ljudligt.

Varför?

- De behöver markera sitt behov av integritet och det respekterar jag. Det behovet hade jag också, men lyckades inte så bra. Fast det var andra tider då. Nu ska alla vara så himla självständiga.

Eva drömde att hon som mormor skulle sitta på golvet med ett helt fång barnbarn omkring sig. Hon skulle berätta familjeskrönor och föra en god familjetradition vidare.

- Dagens unga är inte så intresserade. För dem gäller bara dataspel.

Eva går och hämtar ett fotografi, en bild från förra sommaren då hela den stora familjen var samlad. Det händer inte så ofta, säger hon med en ton av tillkämpad neutralitet.

Eva pekar på en av tonårspojkarna och säger att det är inte lätt att hålla tyst när hon ser hur han nonchalerar sin föräldrar.

- Han kan bara ligga på soffan och slöa. När hans mamma ber honom om en tjänst, svarar han "gör det själv". Då har jag svårt att knipa igen.

Men visst händer det att ett och annat ord slipper ut mellan hennes slutna läppar.

- Men då går de direkt till barnbarnen, förvarar hon sig. Jag försöker alltid att ha min egen mamma i färskt minne. Det är nog en ambition de flesta mormödrar har. Jag ser ju hur mina egna döttrar kämpar för att inte bli som jag. Det är ganska roande faktiskt, säger hon.

Mormorsrollen kan också sträcka sig till syskonbarn. Speciellt svårt tycker Eva att det är med dottern till en avliden syster, som har valt att stanna hemma med sina barn.

- Hon överbeskyddar sina barn. Hon knyter dem för hårt till sig. Jag ser att barnen inte mår bra av det. De måste alltid fråga om lov innan de gör något. Alltför ofta säger hon "Nej det kan vara farligt". "Nej det blir för sent." "Nej det vill jag inte att du gör", och så vidare.

Eva har sina aningar om varför systerdottern har blivit så överbeskyddande.

- Jag tror att hon blev väldigt besviken på sin mamma när hon efter många år som hemmamamma bestämde sig för att börja arbeta. Min systerdotter tyckte nog att hon blev övergiven. Vi pratar aldrig om det. Hon vill inte det.

Det är ett känsligt kapitel, berättar Eva.

- Jag tycker att det är svårt att hålla tyst när jag ser hur mina döttrar kämpar mot sina dåliga samveten. Unga föräldrar har det verkligen inte lätt i dag. De är trötta när de kommer hem på kvällarna. På helgerna ska de göra allt de inte har hunnit med, och dessutom allt det som de anser sig vara skyldiga sina barn att göra. De förmår inte sätta gränser. De är klart att barnen utnyttjar möjligheterna för att gynna sig själva.

De äldsta barnbarnen kan numera åka själva och hälsa på sin mormor och extramorfar. Det är härligt, tycker Eva, för det gör samvaron så mycket enklare.

- På något sätt har jag lättare för att identifiera mig med dem än med deras föräldrar. De får mig att minnas hur det är att vara barn. Jag ställer inga krav på att vi ska umgås. Vill de ligga på soffan och sova hela dagen, så går det bra. Behöver de prata av sig, så finns jag till hands. Kylskåpet är alltid fyllt med mat. Det är självservice som gäller. Här ska de bara få vara.

För en tid sedan fick Eva besked av sin läkare att hon bara hade några månader kvar att leva. Då kom alla barnbarnen för att ta farväl.

- De satte sig på min sängkant och åt choklad, pratade och skrattade. Vi sa inget om döden den gången, för rummet var så fullt av liv.

Eva klarade krisen och är i dag frisk. Det var en onödig men nyttig erfarenhet, menar hon.

- Dödsbeskedet fick mig att minnas när jag tittade in i mitt förstfödda barnbarns ögon. Det var som att se in i evigheten, där fanns mina gener - de som ska leva vidare och vidare och vidare. Vilken lycka! Döden är inte alls skrämmande i det perspektivet, säger Eva.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut