Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Ingenting är för stort eller för litet för slumpen

När du för åttonde veckan i rad kastar lottokupongen i papperskorgen är det inte bara oturen som grinar dig i ansiktet utan också slumpen. Samma slump som ser till att vi möter sedan länge bortglömda vänner på oväntade ställen eller plötsligt sitter med full hand i poker. Och när slumpen styr är det märkliga egentligen alldeles självklart.

En dag i slutet av 70-talet var jag på väg längs en gata i Dals Långed då jag kastade en blick mot andra sidan. Samtidigt såg jag hur en annan ung man vände sig och tittade mot mig. Vi blev båda stående en stund, lika förvånade och säkert med samma tankar i huvudet. Hur i hela världen ...

Mannen på andra sidan var om inte min egen spegelbild så inte långt ifrån.

Vi stod där och glodde innan vi fortsatte vår vandring längs trottoaren. Åt var sitt håll utan att ha sagt ett ord.

Jag kan ångra det ännu i dag. Något hade fört oss samman men ingen av oss tog chansen och utnyttjade tillfället. Slumpens spel hade glidit oss ur händerna.

I någon mening styr slumpen vårt liv. Långt in i våra kroppar delar sig celler prydligt och elegant. För det mesta går det som det ska men ibland sker ett misstag, en mutation som kan förändra oss. I vardagslivet är slumpen mera synlig. Den drabbar oss i form av oväntade möten, osannolika kombinationer och siffror som verkar höra samman. En typisk händelse drabbade Thord Erasmie från Varberg när han för tolv år sedan tvingades mellanlanda på Heathrow utanför London. En historia som vi alla på något sätt kan känna igen oss i:

"Jag tog en öl och satte mig vid ett bord med min tidning. Strax efteråt kom två män med var sin öl och satte sig vid mitt bord. De båda kände inte varandra. När medelålders herrar på tjänsteresa sitter samman i väntan på nästa flyg blir det lite småprat. Det visade sig att den ene var svensk och den andre norrman. Efter att ha diskuterat väder, försenade flighter och Englands ölsorter hade vi blivit så bekanta att jag dristade mig fråga svensken varifrån han kom. Det visade sig att han kom från en större stad i Sydsverige där han arbetade på ett välkänt företag. ´Det var lustigt´, sa jag, ´där jobbar även min kusin.´ ´Vilket sammanträffande´, sa min bordsgranne, ´han är min chef.´

När vi ojat oss en stund åt slumpens egendomliga vägar, berättade jag, för att dra in norrmannen i samtalet, att min yngsta dotter studerade i Oslo och att hon just i dagarna tillsammans med sin pojkvän flyttat in i en lägenhet. ´Var då?´ frågade norrmannen. ´I stadsdelen Sagene´, svarade jag. ´Jag bor också i Sagene´, förtäljde norrmannen och frågade efter vilken gata min dotter bodde på. ´Bentsebrugaten´, svarade jag. ´Där bor jag också´, svarade norrmannen, ´och vilket nummer?´ ´24.´ ´Jag bor också på Bentsebrugaten 24!!´

Under loppet av en halvtimme hade jag således upplevt två sammanträffanden som statistiskt sett borde vara omöjliga. Detta hände den 24 november och jag fyllde 58 år samma dag. När jag så småningom steg på planet fick jag stol 24. Den förbeställda taxin som väntade på mig i Lissabon hade nummer 58. Men då var jag inte förvånad längre."

Sammanträffanden är slumpens ansikte utåt. I det tysta verkar den ständigt men först när vi kan spegla oss i dess verkningar blir den synlig för oss människor.

Ett bra sammanträffande ska man vara rädd om. För även om naturen är fylld av dem är vi många som ska dela på upplevelserna.

I början av förra seklet växte en ny teori om universum fram. En teori som skulle påverka vår syn på slumpen för alltid. Kvantmekaniken utmanade plötsligt Isaac Newtons mer än två hundra år gamla principer där en rullande kula följde samma väg var gång man rullade den - förutsatt att rullandet utfördes på exakt samma sätt. Världen var enkel. Visste man bara förutsättningarna vid en viss tidpunkt gick det att förutsäga framtiden.

Men så inträffade något. Plötsligt var ingenting säkert. Djupt nere på atomnivå bytte kulorna skepnad till moln av sannolikheter. Den ena kulrullningen var inte längre den andra lik. Framtiden delade sig i tusentals möjligheter. Det säkra blev det sannolika.

Kvantmekanikens inneboende slumpmässighet blev slutet på Einsteins dröm "om att universum i sin helhet kunde innefattas av människans föreställningsförmåga", skriver Raymond Snijders i sin bok "Einsteins världsbild".

De enkla svaren blev komplicerade och den nya fysiken gjorde i ett slag världen obegriplig för alla som inte kan avancerad matematik. För Albert Einstein var detta alltför utmanande. Visserligen hade han själv bidragit till den nya fysikens framväxt genom sina formler. Men att överge känt territorium kändes otryggt.

"Gud spelar inte tärning", försvarade sig Einstein när han ställdes inför den danske fysikern Niels Bohrs nya och utmanande uträkningar. Einstein ville se en matematisk lagbundenhet, ett kosmiskt urverk utan överraskningar där den ena händelsen följde på den andra.

Med tiden har det visat sig att Gud spelar både tärning och Bingolotto och att Bohr fick rätt.

För de flesta människor är spel en lek med siffror där turen kanske någon gång också ska snegla på den egna raden. Kenokulornas dans ser just slumpartad ut innan de lägger sig till ro i röret och bestämmer utgången. Från att ha varit en matematisk möjlighet förvandlas kulrullandet till en absolut sanning framför tittarnas ögon. En sanning som jämfört med den egna kupongen kan ge ett närmast osannolikt sammanträffande som vi glatt tackar slumpen för.

Men slumpen är inte blind även om den ibland kan förefalla närsynt. Strikta lagar säger hur många vinster det ska bli under ett år och spelarna förlorar alltid. Sannolikheten att vinna högsta vinsten på Lotto är en på 6 724 520 eller en gång på 65 000 år. Men hoppet står till den egna raden. Det egna systemet. De egna siffrorna. Och då kan allting hända. Så vill vi i alla fall tro.

Sekunden innan kulan far ner i loppet är allting möjligt.

Slumpen verkar inom strikta gränser. Staketet är högt och utgången säker så länge man slår tärningen nog många gånger eller låter insatsen stå kvar länge nog. Men ser man till ett enda spel vill vi tro att allt är möjligt. Miljonen kan komma snabbare än man tror. Det håller hoppet vid liv och pengarna rullande.

Slumpen är strikt matematisk. Tråkig och klinisk så länge vi rör oss med stora siffror. Ett visst antal människor drabbas av svåra sjukdomar. Men jag? Ju mindre siffrorna blir, desto snabbare byter slumpen ansikte till öde eller mirakel. Det som händer mig måste betyda något särskilt.

Hundratusentals människor köar vid källorna i Lourdes. Raderna av kryckor och kvarlämnade rullstolar visar att många anser sig ha blivit botade. Fyra miljoner människor vallfärdar årligen för att dricka av det heliga vattnet i grottan där en fjortonårig mjölnardotter en gång mötte jungfru Maria. Av dessa hoppas 50.000 på ett under som ska bota dem. Varje år. Den katolska kyrkan har registrerat drygt 6.000 tillfrisknanden sedan 1858. 66 har godkänts som mirakel. En försvinnande liten procent.

Men hoppet finns där hos alla i den långa raden. Hoppet om ett mirakel. Hoppet om att sätta statistiken på prov, att bli den som utgör undantaget.

När ett flygplan störtar talar vi om de överlevande som mirakelräddade. Men bara om de är få eller väldigt många. Två överlevande när en fullastad jumbojet kraschar ses som ett mirakel. Eller som i Gottröra julen 1991 då alla överlevde. Slumpen är närmast ett fult ord när det gäller människoliv. Då anar vi en högre makt i arbete.

Vissa vill se en gudomlig plan som styr över vårt liv. Allt som händer är redan utstakat. Andra säger sig kunna se in i framtiden, precis som om allt vi gör är bestämt på förhand. Här finns ingen plats för slumpen. Men vi vill gärna se en mening med vårt liv. Olyckor tolkas som prövningar, motgångar som stärkande av själen. Att allt bara skulle vara ett utslag av kosmisk matematik känns avlägset och kallt. Och förringande.

Siffror fascinerar oss. Lika siffror fascinerar allra mest. I ett mejl berättar Marianne Philp hur hon en sommar skaffat sig bankkonto i Finland och tog emot den nya koden till bankomatkortet av den finska banktjänstemannen:

"När jag öppnade kuvertet med den hemliga koden brast jag ut i gapskratt och banktjänstemannen tittade förvånat på mig. Det var väl inte en finskspråkig lapp, undrade hon. Nejdå, den var svensk. Mycket svensk till och med. Den fyrsiffriga koden var nämligen exakt densamma som jag har på mitt bankomatkort här hemma i Sverige."

Vi lever i ett enormt kosmos, som små solitära öar med våra förhoppningar och tankar. Ett kosmos stort nog för att innehålla mirakel och fantastiska händelser, enorm tur och oväntade lyckträffar. Slår man tärningen nog många gånger kommer den till slut också att ställa sig på kant. Men för varje träff är det många andra som missar.

Det vi gör påverkar nästan alltid andra. I kaosteorin kan en fjärils fladdrande i Tokyo bli starten för ett regnväder i Sverige några dagar senare. Allt verkar hänga ihop och våra göranden och låtanden spelar en roll.

En kvinna som vill vara anonym berättar för mig hur hon en gång skickat in en önskelåt till ett radioprogram. Låten var insjungen av en vän. Eftersom kvinnan sällan lyssnade på P3 missade hon att hennes önskning faktiskt kom att spelas och det var inte förrän vännen senare ringde som hon fick höra att denne råkat skruva på radion och fått höra sin musik. Musikstycket blev sedan startskottet som hjälpte vännen att ta sig ur en svår livskris.

Slumpen rör sig på alla plan. Ingenting är för stort, ingenting för litet. Också en fjäril kan påverka.

Vi har många namn på slumpen. Försynen är ett. Andra skulle kalla den tur. Men när den drabbar oss gör den det med en kraft som vi inte kan bortse från.

En soldat vid stridslinjen står uppställd bland sina kamrater. En ska väljas ut för ett ovisst spaningsuppdrag över fiendens linjer. Risken att bli vald är liten. Nästan noll. Många tummar på gevären och ser ned i marken. Så faller valet. Den utpekade stiger fram. För honom har det osannolika blivit sant. Om det så vore en miljon leriga och trötta män i slitna uniformer måste det till slut bli någon.

"Varför just jag?" Hur kan det osannolika inträffa? I ett kort ögonblick träffar slumpen med hundraprocentig säkerhet vilket är helt i sin ordning. Också det osannolika är fullständigt normalt i en värld där slumpen verkar.

Vi har alla en förmåga att fokusera på oss själva. Hur är det möjligt att träffa någon som är ens egen spegelbild på en gata i Dals Långed? Siffrorna blir löjligt stora om vi räknar på det. Å andra sidan, tänk på alla missarna. Tänk på alla gånger du mött någon som inte liknat dig. Eller som bara lite har påmint om dig. Av dessa miljoner möten är det kanske ändå inte så underligt att träffen kommer till slut.

Missarna glider oss förbi, nästan omärkligt. På väg genom Stockholm en solig sommardag passerar du tusen människor. Hur många av dessa representerar otroliga sammanträffanden? Din bästis från fyran, den trevlige kyparen från Mallorca, din brevvän som du sedan länge tappat kontakten med. Kanske är de där ute, någon meter ifrån dig. Men tittar du inte blir det ingen träff. Så flyter det slumpartade mötet ut i ett intet som inte kan mätas. Ett möte är ett möte först när blickarna möts.

Johan Denke i Vällingby beskriver en händelse som närmast kan betecknas som ett omvänt sammanträffande. När han var i tioårsåldern hade han och familjen åkt de tre milen till Nässjö för att handla när pappan plötsligt hejdar sig på gågatan framför Tempo. "Var det inte en gammal skolkamrat som passerade oss? När pappa vänder sig om så har den andre personen också stannat och vänt sig om tio meter bort. Ett ögonblick senare älgar båda mot varandra med ett hjärtligt ´Tjenare!´. De tar varandra i hand och ser på varandra - och upptäcker då att båda har tagit fel..."

Vi ser oss alla som unika och speciella. Det som händer oss är viktigt. Och vi lägger noggrant märke till träffarna. Ett telefonsamtal. "Jag skulle precis ringa dig!" Eller så lyfter vi luren samtidigt. Men missarna är många liksom telefonsamtalen. Och försök till rationella förklaringar är ointressanta. Slumpen är oss alltför kär. Och någon måste ju vinna. Och en god historia är alltid en god historia.

Bild

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.