Inför valet 1991 skrev Kristdemokraterna i sitt handlingsprogram att abort var ”onaturligt och visar att människorna blivit vilseförda”. De ville ompröva abortlagen och den nya regeringen utredde en samvetsklausul som skulle ge blivande läkare och sjuksköterskor rätt att neka till undervisning om abort. Journalisten och författaren Nina Lekander upplevde att aborträtten var under attack. Tillsammans med tre vänner började hon arbeta med boken ”Det svåra valet”.
– Vi kände att ”fan, vi måste skriva nånting”. För på biblioteket hittade vi inte en enda bok om abort, och i skolan lär man sig ju inget om vare sig aborträtt eller kvinnokamp.
Men samtidigt som de värnade den fria aborten ville de också komplicera diskussionen. När ”Det svåra valet” kom ut 1994 stod den för ett nytt sätt att se på frågan ur ett feministiskt perspektiv. Författarna ville försvara rätten till abort och samtidigt diskutera att det kan vara en svår upplevelse och ett moraliskt dilemma.
– Det där gamla feministiska ryggmärgsförsvaret ”fostret är en del av kvinnans kropp – inga problem – tjofaderittan” kändes inte tillräckligt.
Själv ser hon fostret som ett slags liv men tycker ändå att det måste vara kvinnans beslut att bestämma över det livet, inte prästers eller politikers. Utan den rätten förlorar kvinnor mycket av den makt de har vunnit historiskt över sina egna kroppar, menar hon.
– Men just därför vill jag betona att det är ett komplext moraliskt val. Då faller det där snacket om lössläppta tjejer som gör abort med en klackspark.
Nina Lekander tror att bilden av frigjorda, ansvarslösa kvinnor ligger till grund för mycket av abortmotståndet.
– På något plan handlar det ju om att kontrollera kvinnors sexualitet. Jag känner hur ilskan väller upp när jag tänker på hur män har tagit sig den rätten. Det känner nog de flesta kvinnor.
Men finns det någon anledning att vara arg över det i Sverige i dag?
– Ja, förtrycket av döttrar och fruar finns ju fortfarande kvar hos många på ett personligt plan. Och ilskan är bra att ha, för aborträtten verkar aldrig gå helt säker. På många håll i världen inskränks den just nu. Dessutom finns här fortfarande mycket att göra i EU, där högerkristna vill se reproduktiva möjligheter som nationella angelägenheter.
Men i Sverige har diskussionen blivit mindre polariserad under de senaste tio åren, tycker hon. Kristdemokraterna driver inte längre att aborträtten ska begränsas och de har accepterat att utländska kvinnor får komma hit för att göra abort. Samtidigt som det har blivit mer okej som feminist att lyfta fram det svåra i frågan.
Hon bläddrar i boken och tänker tillbaka.
– Ja herregud, det fanns ju en katolsk orden som var väldigt aktiv på den tiden också. De hade kuratorsverksamhet för att övertala kvinnor att behålla sitt barn. Vilka tider, det hade jag glömt!
Flera av kvinnorna som intervjuas i ”Det svåra valet” har försökt skydda sig men ändå blivit gravida. Genom p-pillrens promille av osäkerhet eller genom övergrepp, av pojkvänner eller okända män.
– Det går inte att skydda sig till hundra procent. Livet är inte garanterat vattentätt i alla lägen, så därför behövs fri abort som en nödutgång.
Inte helt olikt formulerar sig Chatrine Pålsson Ahlgren, men hon sitter i riksdagen för Kristdemokraterna sedan 1991. Under den tiden har både hennes egna och partiets åsikter om abort förändrats. Hon tror att det började någonstans kring 1995, när abortlagen fyllde 20 år och var djupt förankrad hos svenska folket.
– Vi fick acceptera att det var verkligheten. Det kändes mer givande att gå de små vägarnas politik framåt än att stå kvar och stampa.
Att förebygga ofrivilliga graviditeter blev viktigare än att riva upp abortlagen. Chatrine Pålsson Ahlgren är mycket nöjd med att regeringen nu utreder hur antalet aborter kan minskas. Ett av de viktigaste sätten att göra det tror hon är att förbättra sexualundervisningen i skolan.
Varför är det så viktigt att minska antalet aborter?
– Framför allt handlar det om respekt för människovärdet och livet i dess begynnelse. Men också om att kvinnor ska slippa utsättas för den svåra beslutssituationen. De allra flesta genomgår ett litet helvete, tror jag.
Trots det skulle Chatrine Pålsson Ahlgren inte vilja förbjuda aborter även om hon fick bestämma helt själv.
– Livet går inte alltid så perfekt som vi skulle önska och ingen mer än jag själv kan avgöra hur min situation ser ut. För den kvinna som inte kan eller vill föda sitt barn måste abort finnas som en yttersta lösning.
Hon ser det inte heller som angeläget att förkorta antalet veckor som man har rätt att göra abort.
– Det viktiga för mig är inte när aborten görs utan om den görs. Ifall tiden blir för kort så kanske många skulle skynda sig att boka tid utan att hinna tänka efter ordentligt.
År 2007 röstade Chatrine Pålsson Ahlgren med sin partiledare för utländska kvinnors rätt till abort i Sverige.
– Jag har fått ett vidare synsätt där, vi är alla medsyskon i världen och måste hjälpas åt. Jag tror inte att antalet aborter totalt ökar om vi låter kvinnor komma hit. Däremot kan de utföras säkrare och vi kan undvika dödsfall i illegala aborter.
Frågan orsakade turbulens inom partiet men den har lagt sig nu, tror hon.
Chatrine Pålsson Ahlgren har mött många feministiska debattörer genom åren och hennes intryck är att argumenten mjuknat även på den sidan.
– De är mindre militanta och pratar med större respekt för det liv som fostret faktiskt är. Kanske har det att göra med att de inte har en lika klar motståndare längre.
Åsa Regnér som är generalsekreterare för RFSU bekräftar att diskussionen har mojnat. Abortlagen har stort stöd bland svenskarna och den är ingen het potatis längre.
– Frågan är fortfarande betydelsefull och många vill gärna diskutera de moraliska aspekterna. Men väldigt få ifrågasätter rätten till abort, det är en självklar rättighet för nästan alla.
I dag görs 0,6 aborter per kvinna och livstid. Det är svårt att säga om det är höga siffror eller inte med tanke på hur länge kvinnor är sexuellt aktiva, tycker Åsa Regnér. Men hon håller med Kristdemokraterna om att sexualundervisningen i skolorna behöver förbättras för att minska antalet ofrivilliga graviditeter.
– Vi har gjort undersökningar bland nyutbildade lärare som ska undervisa i sex och samlevnad. Bara sex procent av dem hade fått någon adekvat utbildning i det. Vissa är jätteduktiga ändå, men kvaliteten skiftar enormt.
Det finns fortfarande grupper av extrema abortmotståndare i Sverige. De blir stärkta av sin internationella medvind och av att de ges stort utrymme i medierna, tror Åsa Regnér.
– De får väldigt mycket plats med tanke på hur få de är. Man vill ofta presentera det här som en fråga med två starka motpoler fastän det inte längre är så.