När Ingela Thalén var socialminister var hon övertygad om att de allra flesta fosterbarn i Sverige fick en god uppväxt. Men som ordförande för Barnens rätt i samhället, Bris, ser hon verkligheten med andra ögon:
- Samhället omhändertar barn därför att deras föräldrar inte klarar av att ge dem trygghet och god omvårdnad. Men samhället visar ofta upp ett minst lika dåligt föräldraskap. Jag är väldigt upprörd över att så många fosterbarn far så illa, och det största felet som vi vuxna gör är att vi inte lyssnar på dem. Detta är ohållbart!
Barnombudsmannen Lena Nyberg är också allvarligt oroad, främst över den permanenta brist på långsiktig trygghet som många fosterbarn upplever:
- Jag vill hävda att de sociala myndigheterna och domstolarna ofta tar större hänsyn till föräldrarna än till barnen. Pojkar och flickor tvingas gång på gång flytta fram och tillbaka mellan ursprungsfamiljen och olika fosterfamiljer och institutioner. Det förekommer till och med att socialtjänsten använder barnen som verktyg för att få de biologiska föräldrarna att sluta med spriten eller drogerna. Och så får det ju inte gå till.
I DN:s artikelserie om fosterbarnen berättade Annelie Hed om den stora osäkerhet som många fosterbarn och fosterföräldrar lever med. Annelie Hed är själv fostermamma sedan snart trettio år och ordförande i Familjevårdens centralorganisation, en förening för fosterföräldrar.
- När mamman har en nykter period ska barnet flytta hem till henne igen. Men när hon får ett återfall några månader senare - då ska barnet bollas vidare till en ny fosterfamilj. Och så där fortsätter det. Barndomen blir en lång serie av uppbrott och smärtsamma separationer. Ingen trygghet, ingen anknytning, ingen kontinuitet.
En sådan uppväxt är förödande för ett barns utveckling, förklarar psykologen Anders Nyman som i många år har arbetat på Rädda Barnens centrum för barn i kris.
- Det är vanligt att fosterbarn lider av dålig hälsa, och den oro de lever med gör att det ofta går dåligt i skolan. Många förstår inte riktigt varför de blev omhändertagna av samhället, och de vet inte hur länge de ska stanna kvar i fosterfamiljen. De bär på så många obesvarade frågor, och de har ingen att vända sig till för att få information och förståelse.
När Rädda Barnen nyligen genomförde gruppintervjuer med femtio omhändertagna barn och tonåringar var slutsatsen tydlig: de vuxna lyssnar inte på fosterbarnen. Så här sade en flicka:
"Mina ord kommer aldrig fram. Det känns som det finns en vägg mellan mig och dom."
Anders Nyman har numera ett regeringsuppdrag inom Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Han intervjuar vuxna före detta barnhemsbarn och fosterbarn, och de berättelser han får höra handlar om misshandel och övergrepp, kränkande behandling och svek.
- Det är fortfarande så att fosterbarn lever i en riskmiljö när det gäller kränkningar och övergrepp, säger han, det vet jag genom mitt arbete på Rädda Barnen. De allra flesta fosterföräldrar gör ett fantastisk jobb - men inte alla. Och myndigheternas kontroll av fosterhemmen verkar fortfarande inte fungera.
Vad bör då göras för att fler fosterbarn ska få en bra start i livet? Ja, Ingela Thalén, Lena Nyberg, Anders Nyman och Annelie Hed är eniga: socialtjänsten tar alltför ofta alltför stor hänsyn till de biologiska föräldrarnas intressen. Barnets bästa borde regelmässigt få väga tyngre än föräldrarätten.
- Vi måste stoppa hattandet för de utsatta barnen, säger Lena Nyberg. Många skulle må mycket bättre om de fick behålla tryggheten i fosterfamiljen under hela uppväxten. De kan ju ha kvar kontakten med sitt ursprung genom att umgås med de biologiska föräldrarna.
Ingela Thalén har ett konkret förslag: varje omhändertaget barn får ett personligt ombud på socialkontoret som följer barnet under uppväxten och enbart ser till barnets bästa när nya beslut ska fattas.
- Ombudet ska upprätta en förtroendefull relation till barnet och finnas till hands när barnet har frågor, förklarar hon. Vi vuxna måste ha en vaksamhet och en reaktionsförmåga, och det bästa sättet att trigga den är att lyssna noga på vad barnet säger.
- Detta måste socialtjänsten klara, säger psykologen Anders Nyman. Samhället har ju tagit på sig föräldraansvaret, och lagen slår fast att barnets bästa ska komma i första hand i alla beslut som rör barnet. Men det fungerar inte alltid.
Den luttrade fostermamman Annelie Hed anar varför:
- Den normala socialsekreteraren har ansvar för alldeles för många olika slags ärenden. Tiden som krävs för att skaffa sig en personlig kännedom om varje barns situation finns inte. Högst två besök om året är det normala. Så samhället tar helt enkelt inte sitt ansvar.
Ett sätt att ge fosterbarn som har rotat sig i sin nya familj större trygghet är att flytta den juridiska vårdnaden från de biologiska föräldrarna till fosterföräldrarna. Detta ska ske "om det är uppenbart att det är bäst för barnet", enligt föräldrabalken. Och för drygt tre år sedan skrevs en ny regel in i socialtjänstlagen: när ett omhändertaget barn har levt i samma fosterfamilj i tre år ska socialnämnden "särskilt överväga" om det finns skäl att gå till tingsrätten och begära att vårdnaden flyttas.
Men få kommuner följer denna regel. Under 2005 var det bara 125 sådana vårdnadsöverflyttningar som genomfördes i hela landet - trots att det vid samma tid fanns cirka 3.800 fosterbarn som hade bott i samma fosterfamilj i minst tre år.
- Detta är ett stort problem, säger Lena Nyberg. Socialtjänsten borde i många fler fall sätta ner foten och se till att fosterföräldrarna får vårdnaden.
Tre år är en väldigt lång tid för ett litet barn, påpekar Annelie Hed.
- Om de biologiska föräldrarna inte har kommit på fötter inom ett eller två år - då bör fosterföräldrarna få överta vårdnaden, i alla fall om det handlar om ett litet barn. Eller också kan man göra som man gör i USA och England: man låter fosterföräldrarna adoptera barnet. Detta kan tyckas vara grymt mot ursprungsföräldrarna, men den osäkerhet vi utsätter fosterbarnen för i dag är ännu grymmare, säger hon.
Även Ingela Thalén förordar fler vårdnadsöverflyttningar, och hon anser att adoption borde kunna vara en bra lösning i många fall.
- Men de adopterade barnen måste få behålla kontakten med ursprungsföräldrarna, det är viktigt, säger hon.
Kränkningarna och övergreppen, då? Hur ska samhället motverka dem?
- Genom fler överraskande inspektioner, svarar Lena Nyberg. Det är otroligt viktigt att inte misstänkliggöra alla de goda fosterfamiljerna, men om barn används som gratis arbetskraft eller om de blir slagna eller utnyttjade sexuellt - då måste detta komma fram.
Anders Nyman och Ingela Thalén är inne på samma linje.
- Alla fosterbarn jag har träffat säger att när myndigheterna ska komma, då städas och fejas det, då ska man sitta fint i soffan och hålla tyst om bristerna. Det är helt avgörande att någon på socialtjänsten har kontinuerlig direktkontakt med varje barn, säger Anders Nyman.
- Men det är inte dammråttornas storlek som ska kontrolleras, säger Ingela Thalén, utan barnets lugn och tillförsikt.
Annelie Hed är inte lika glad över tanken att man som fosterförälder ska utsättas för plötsliga inspektioner i sitt eget hem: om sådant blir rutin kan det bli ännu svårare att få vanliga människor att ställa upp som fosterföräldrar.
- Visst måste samhället ha insyn i fosterfamiljerna, säger hon, men det sker bäst genom ett nära samarbete mellan socialarbetarna och fosterföräldrarna. Och detta kräver ju tid. Som det nu är vältrar socialtjänsten över ansvaret på oss fosterföräldrar. Man kan säga att samhället sviker oss - och därmed fosterbarnen.
Det svåra uppdraget att ta hand om ett utsatt och vilset barn borde få högre status i samhället, anser Annelie Hed.
- Men det är inte pengarna som är det viktigaste för oss, utan tryggheten, säger hon. Vi borde till exempel kunna vara hemma med fosterbarnen en tid utan att riskera att bli utförsäkrade från a-kassan eller få ett sämre försäkringsskydd. Och väldigt många fosterföräldrar saknar utbildning, professionell handledning och avlastning för att kunna ge barnen vad de behöver.