Den norske författaren Erik Damman hade hört talas om att människorna som levde på ön Samoa i Stilla havet inte var så intresserade av privat ägande. Han blev nyfiken och reste dit.
– Det han fann var att människorna på Samoa i grunden inte var annorlunda än på andra delar av jorden. Men det som skilde var reglerna – de sociala koderna – för vad som var accepterat, säger Jakob von Uexkull.
För snart trettio år sedan grundade han Right livelihood award, populärt kallat för Alternativa Nobelpriset. En av de första pristagarna var just Erik Damman, som belönades för sitt arbete med att förändra attityderna till miljön och tredje världen i väst.
– Människorna på Samoa som arbetade för det gemensamma, för att alla skulle må bra, ärades. De som i första hand tänkte på sig själva frystes däremot ut från den sociala samvaron. Jag tycker att det är en bra ledstjärna, fortsätter Jakob von Uexkull.
I hans ögon är inte den som samlar på hög rikast, utan den som åstadkommer mest för jordens överlevnad. Men, påpekar han, i västvärlden har denna inställning tunnats ut alltmer.
– Nu sker dock ett nyttigt och brutalt uppvaknande. Klimathotet och den globala finanskrisen hoppas jag får allt fler att inse att den livsväg vi slagit in på inte är hållbar – i alla fall inte om vi vill att jorden ska finnas kvar för våra barnbarn och för framtida generationer.
Jakob von Uexkull är född i Uppsala och växte upp vid Bråviken nära de djupa Kolmårdenskogarna. Hans mamma var svenska och pappan kom från Tyskland.
Han studerade politik, filosofi och ekonomi på universitetet i Oxford, och började sedan att köpa och sälja sällsynta frimärken. Snart var han en känd internationell handlare.
Men parallellt med affärerna växte ett allt större engagemang för jordens framtid. Utsläpp av gifter, rovdrift på naturresurser ... utvecklingen oroade honom.
I slutet av 1970-talet fick han en idé om att miljön skulle finns med bland de Nobelpris som delas ut den tionde december varje år. Att hedra och stödja praktiska lösningar på världens mest akuta problem borde vara en självklarhet.
Han försökte intressera Nobelstiftelsen för idén, men fick nobben. I stället grundade han Right livelihood award.
Jakob von Uexkull finansierade den första grundplåten genom att sälja sin samling av sällsynta arabiska frimärken. Därefter har fonden utökats med privata donationer.
– Att arbeta för en hållbar utveckling ger mig mer än om jag ägde en lyxbil, en lyxbåt och ett jättestort hus.
Men han lever ändå ett bra liv och bor i ett fint område i London med närhet till grönområden.
– Och jag har en härlig familj. Det är höjden av rikedom att se sina barn växa upp. Vad mer kan man begära? För mycket prylar orsakar bara en massa besvär. De ska skötas om och man blir orolig för att de ska gå sönder.
Hur ser du på den privata äganderätten?
– Jag är inte emot privat ägande. Jag vill snarare lyfta fram att ägande inte ger en människa rätt att göra vad hon vill med sin egendom utan att det också innebär ett ansvar.
Kan du utveckla ditt resonemang?
– Hur mycket en människa än äger hjälper det inte om jorden skulle kollapsa, och vi är på väg dit. Alla måste bidra till en hållbar utveckling.
När det inte finns en ägare – som av luften och världshaven – öppnar det upp för en omfattande miljöförstöring, säger Jakob von Uexkull.
– Lösningen är inte att privatisera ändliga naturresurser, som luften och vattnet utan att dessa tillgångar ”ägs” gemensamt genom till exempel Förenta nationerna. Det skulle motverka exploatering av tillgångar som också tillhör framtida generationer.
Jakob von Uexull talar inte gärna om sig själv. Föräldrarna ville att han skulle bli diplomat eller något liknande, men han var inte intreserad av en traditionell karriär. I stället började han handla med frimärken – kanske en protest mot föräldrarnas yrkesplaner.
Under samtalet återkommer Jakob von Uexkull flera gånger till ansvaret, till ansvaret för kommande generationer. Han säger att dagens kapitalister måste fråga sig hur de vill trygga sina barns framtid.
De flesta av industrirevolutionens tidiga ”rövare” blev senare stora ”givare”. Amerikanen John Rockefeller, som byggde upp en gigantisk förmögenhet på oljeaffärer, är i dag mer känd för den välgörenhetsstiftelse han skapade än för vad han åstadkom som industriledare.
Exemplen kan flerfaldigas.
De här industrimännen ville bygga monument över sig själva för att kommande generationer skulle minnas dem. Men det fanns också en allmän förväntan om att de generöst skulle ge tillbaka av det samhället givit dem.
Bill Gates, mannen som skapade Microsoft, leder i dag en av världens största välgörenhetsstiftelser. Hittills har han donerat 35 miljarder dollar, bland annat till forskning om hiv och aids.
I Sverige skänkte Björn Carlsson, som drivit flera lyckosamma aktiefonder, flera hundra miljoner kronor till forskning för att stoppa övergödningen och nedsmutsningen av Östersjön.
Och Jakob von Uexkull sålde sina frimärken och grundade ett alternativt Nobelpris. Vad säger hans barn om att han gjorde sig av med något värdefullt som de skulle ha fått ärva?
– De har vuxit upp med mitt och min hustrus engagemang. Mina tvillingar var till exempel som små med när vi demonstrerade mot USA:s krig i Irak. Barnen får inga lyxpresenter, men de har nog haft en bra uppväxt. De har inte klagat i alla fall.
– Mina barn får inte ärva några materiella rikedomar. Men de inser förhoppningsvis att livet inte bara går ut på att samla saker på hög, utan att det kan finnas ett högre värde med att vara människa.