I såväl antikens grekiska filosofi som i flera av de stora världsreligionerna – kristendom, islam och buddism – finns en tradition av att vara starkt kritisk mot ägande. Ägandet ses som något som distraherar människor från det verkligt viktiga – Gud, eller i vissa fall, den egna utvecklingen.
– Kanske kan man säga att det handlar om ett slags grundläggande insikt i den mänskliga naturen, som tar sig olika uttryck. Alla dessa traditioner är eniga om att det är fel att äga, eller i alla fall att äga för mycket, även om man motiverar det på olika sätt, säger religionshistorikern Olav Hammer, tidigare verksam vid Lunds universitet men nu professor i danska Odense.
I den kristna traditionen talas om hur man inte ”kan tjäna både Gud och Mammon”, det vill säga hur jakten på pengar och världsliga ting distraherar människor från det verkligt viktiga – Gud. Inom den klassiska buddismen talar man om att allt ägande, utöver det absolut nödvändiga, står i vägen för den enskilda människans viktiga strävan – att bli fri från den eviga återfödelsen. Att äga ting knyter en med andra ord vid livet, vid sådant som alltid kommer att vara förgängligt.
– I den västerländska kulturen har dessa tankar mycket djupa rötter. Galenos, en av antikens stora läkare, skrev i sin självbiografi att han hade blivit så framgångsrik för att han hade valt bort allt ägande, för att kunna fokusera på det viktiga: sitt arbete. Det idealet var starkt och fördes sedan vidare av kristendomen, säger Olav Hammer.