– Visst låter det som en rubrik? I en kvällstidning i alla fall.
Vi träffas på ett fik på Södermalm. Marie är 37 år och bor i en villa i Stockholmsområdet med man och två barn. Hon är välformulerad och drastisk. Vilket inte är en slump; hon är politiker, på vänsterkanten. En ideologisk hemvist som i sin tur bidrar till vad hon beskriver som ”skamkänslorna” inför sitt konsumerande – och ägande.
– Det är ju skamligt att älska att äga saker som jag gör, med tanke på mina politiska åsikter. Jag vill verkligen se ett samhälle där man inte är så fokuserad på vad som är mitt, mitt, mitt. Där man delar mer. Där man är generös och inte inskränkt.
– Jag tycker att ägandet lockar fram mina sämsta sidor. Jag blir bevakande, girig. Det finns en icke-frihet i att äga, som blir allt tydligare för mig. Vi blir alla olyckliga av att leva i ett sådant samhälle.
Marie tvekar en stund och letar efter ord. Sedan säger hon:
– Men jag älskar verkligen att äga. Inte vad som helst, utan vissa saker, och de älskar jag intensivt, nästan som mina egna barn. Jag älskar dem trots deras skavanker. Som en bil jag hade förut, en gammal Toyota, som var rostig och eländig men som bara var min. Eller saker som jag har nu: min systemkamera. Jag har alltid älskat mina kameror, ända sedan min första Olympic som jag tyckte gjorde mig så tuff; den var som en förlängning av mig själv.
Men mest av allt tycker hon nog ändå om sin dator, förklarar hon.
– Det är väl lite sunkigt att älska en massproducerad pryl, gjord i Hongkong. Men jag kan verkligen känna en nästan fysisk kärlek till den. Datorn är min. Jag delar den inte med någon i familjen. I datorn finns saker jag skriver, alla fotografier som jag har tagit; det är som en dagbok, eller en sådan där anteckningsbok som jag alltid hade med mig i fickan när jag var yngre. Datorn är fylld med det som är mitt. Mina saker, mina upplevelser, mina minnen.
Marie berättar att hennes svåger har en relation till sin kamera som hon kan känna igen sig i.
– Han köpte en Pentax-kamera för ett tag sedan. Och han kunde sitta och säga ”ser du, till och med X:et är vackert…” Så kan det vara för mig också.
Utöver teknikprylarna älskar hon också vissa av sina klänningar.
– Så fort jag ser en vet jag – det där är en ”Marie-klänning”. Då måste jag ha den. Den kan vara dyr eller billig, det finns egentligen inget samband med priset. Sedan sparar jag den länge. Jag har väl sju åtta stycken sådana, som jag verkligen bryr mig om, och verkligen inte vill bli av med. Den äldsta är säkert köpt för tio år sedan.
Marie beskriver hur hon redan som liten, på dagis, hade svårt att bry sig om att pyssla med saker – måla pappersfigurer, göra klippdockor eller vad som helst – om hon inte visste att hon sedan skulle få ta med sig sakerna hem.
– Annars kändes det meningslöst. Vad är det för vits med att göra något om det inte blir mitt efteråt? Marie tänker sig att hennes stora intresse för foto på sätt och vis grundar sig i samma känsla.
– Jag älskar att ta bilder av platser jag varit på. Ibland är det nästan som en besatthet. Jag kan ha svårt att känna glädje över till exempel en vacker skogspromenad, eller ett besök på stranden, om jag inte har tagit ett fotografi av det. Har jag tagit ett foto blir upplevelsen ett ting, som jag kan ta med mig hem. Som jag kan äga. Precis som med pysslandet när jag var liten. Jag antar att det är något slags beständighet jag söker. Att inte upplevelserna bara ska försvinna.
På samma sätt kan hon inte resa någonstans utan att ta med sig en souvenir hem som minne. En vas från Berlin, en liten leksaksbil från Italien. Vykort, planscher. Och när hon besöker ett museum är butiken om inte det första stoppet så i alla fall det viktigaste.
Marie gifte sig när hon var 22 år, och det första barnet kom när hon var 24. Hon beskriver sig själv som en mycket resultatinriktad person, med stort kontrollbehov i arbetet. Hennes arbetsliv har bestått av korta anställningar och projekt, och ett stort antal olika arbetsplatser. De fasta punkterna har varit, och är, hennes man och barn.
– Under många år, när vi byggde upp vår gemensamma tillvaro, då var det tillfredsställande att köpa saker. Först till lägenheten, sedan till huset som vi bor i nu. Att köpa ett hus var förresten helt fantastiskt – i början. Känslan var nästan berusande: Det här är verkligen mitt! Jag kände att jag kunde planera, att det fanns en äkta långsiktighet i mitt liv. Det här är min plats på jorden, liksom. Jag minns att jag tänkte på hur jag skulle köra förbi den här gröna grinden med mina barnbarn och säga ”här sprang er mamma”. Så långt tänkte jag.
Men den euforin försvann rätt snart.
– I stället kom en känsla av att vara fångad. Ska jag verkligen sitta här tills jag dör? Samtidigt älskar jag huset så mycket att jag inte kan tänka mig att sälja det. Jag skulle inte stå ut med att någon annan ägde det. Så bevakande, så ogin blir jag alltså när jag äger.
Marie beskriver ett slags pendelrörelse i sitt liv. Som ung student i Lund bodde hon i studentkorridor, vilket hon i dag talar drömskt om. Att leva enkelt, med möbler som bara är funktionella omkring sig – vilken frihet! Sedan kom åren då hon skapade sin familj, och fokuserade en hel del energi på att inreda hemmet.
– I stället för att resa jorden runt, som många i min ålder gjorde, gifte jag mig. Då blev detta att skaffa saker ett sätt att få upplevelser. Lite som att bygga ett eget universum, med alla möjliga slags föremål. Först i en etta, sedan i en trerummare, sedan i ett hus. När vi blev bundna till en plats ville vi göra den till den ultimata platsen.
Under många år fungerade det, konstaterar hon. Sedan slog pendeln tillbaka – och hon känner sig snarare snärjd av sakerna hon har omkring sig.
– Samhället runt omkring oss är ju uppbyggt kring ägande. Du ska äga saker, och du ska hela tiden vilja äga mer saker, nya saker. Det är oerhört svårt att stå emot. På helgerna till exempel, när man är ledig. Vad är det enda som alltid är öppet, dit man alltid kan gå om man vill göra något tillsammans hela familjen? Galleriorna. Där man kan fika, se sig omkring – och handla. Det finns inga alternativ. Och ingen protesterar.