Det kan vara tufft att vara ung, ensamstående förälder. Svårt att få ihop livet med studier och jobb, och samtidigt orka finnas där för sitt barn.
Men det som absolut är jobbigast, säger Albin Edberg, 22, är den misstro han möter.
– Man ser en hel del höjda ögonbryn. Som ung, ensam pappa blir jag dubbelt ifrågasatt, säger Albin.
– Det är, typ, som om folk tänker ”Jaha, ska du ha ditt barn i knät då, när du dricker öl och ser på fotboll?”. Att människor inte tror att en pappa kan vara lika bra som en mamma – det smärtar.
Fast ibland får Albin också höra ”Åh, vad duktig du är”.
– Underförstått att jag är extra duktig just för att jag är kille. Antingen är man en hjälte eller också misstrodd, det är två sidor av samma sak.
Albin och dottern Isabel, tre år, bor i Domsjö utanför Örnsköldsvik, hemma hos Albins föräldrar.
När Isabel föddes var Albin 19 år och gick sista året på gymnasiet. Han och dotterns mamma hade bara varit ihop i några månader när hon blev oplanerat gravid. I samband med graviditeten blev Isabels mamma sjuk. När hon och Albin senare separerade flyttade Albin hem till Domsjö med Isabel.
– Mina föräldrar hjälper mig när de hinner, de är barnvakter ibland, och självklart är de ett stöd. Men i princip tar jag hand om Isabel själv, säger Albin. Båda föräldrarna jobbar heltid och kommer ofta hem sent, jag har lite som ett eget hushåll hos dem.
Den sista terminen i gymnasiet, när Isabel föddes, gick det inte så bra med Albins studier. Nu pluggar han på Komvux och utbildar sig till undersköterska. En vanlig vardag börjar med att Albin äter frukost med Isabel, gör henne i ordning och lämnar henne i förskolan på väg till sin egen skola. På eftermiddagen hämtar han Isabel, handlar mat, fixar middagen och diskar, leker med Isabel och lägger henne.
– När hon har somnat har jag mina läxor. Sedan, om jag har ork och tid, sitter jag framför teven och zappar, eller spelar tevespel.
Innan Isabel föddes var Albin en rollspelsnörd, berättar han. Han spelade efter skolan och hela helgerna. När han blivit pappa drog han ner kraftigt på spelandet, och då tappade han också kontakten med många av sina kompisar.
– Jag har ju ett helt annat liv nu. Vi har glidit isär. Men ett par gamla vänner har jag faktiskt hållit kontakten med. Vi kan umgås också när Isabel är med, vi fikar på stan eller hälsar på hos varandra.
När Albin har barnvakt passar han på att göra något, säger han. Spela rollspel, se film, eller hälsa på en kompis.
– Det gäller att hålla sin ungdom kvar, också. Om man inte håller sig själv i balans är det svårt att vara en bra förälder.
Albin saknar kontakter med andra unga, ensamstående föräldrar. Lite känns det som om han inte passar in någonstans, säger han.
– Jag känner ingen grupptillhörighet. Jag passar inte i en mammagrupp, eftersom jag är pappa. Men när papporna träffas sitter de och tar en öl medan mammorna tar hand om barnen, jag passar inte in där heller.
I medierna matas vi med bilder av idylliska kärnfamiljer, menar Albin. Med mjuka och omhändertagande mammor, och trygga, kärva pappor som säger: ”Äsch, det är inte så farligt.”
– De där bilderna har man inom sig. Som ensamförälder får man vara både omhändertagande och stark. Det är svårt att hitta sig själv, säger Albin.
Ingen av Albins kompisar har fått barn ännu. När det gäller ”barnprat” är det föräldrarna han utbyter erfarenheter med, och får råd av.
– Det man inte kan, det kan man lära sig. När man får barn förändras man, oavsett ålder.
Att bli pappa var helt obeskrivligt, säger Albin.
– En lycka bortom allt. Det var som en lycklig sten som hamnade på ens bröstkorg. Man kan aldrig bli bara sig själv igen; vad som än händer finns det där bandet. Och så har man ju ett extremt ansvar. Det kändes från första stund.
Som förälder får man nya sinnen, tycker Albin.
– Lite som att ”ta på dig jackan, jag fryser om dig”. Det är så häftigt. Men det finns rädsla i det här också. Kommer jag att räcka till? Oron för framtiden finns alltid där.
Att bli ifrågasatt som ung pappa gör ont. Men varje gång som någon antyder att en ung, ensam pappa nog inte kan ta bra hand om sitt barn får Albin en push framåt, berättar han.
– Jag måste ändå tacka dem som inte har trott på mig. De har drivit mig vidare. Jag ska överbevisa dem, visa att en ung förälder är lika bra som en äldre, och att en ung pappa är lika bra som en mamma.