- Jag minns inte så mycket från dagis, säger Elin som är 14 år i dag. Men jag hade ont i magen i stort sett under hela låg- och mellanstadiet.

Hanna och Elin lekte mycket redan i förskolan. När de började i skolan blev det ännu mer. Hanna ville att det bara skulle vara hon och Elin, de andra tjejerna som de brukat leka med var töntiga, tyckte Hanna. Elin lekte med dem i smyg ibland, men vågade inte protestera mot Hanna.

- Det märktes redan då att hon hade en sån otrolig dragningskraft, säger Elin. Hon var så rolig att vara med, så påhittig, man kände sig speciell med henne. Men jag minns också att jag redan då mådde dåligt av att hon var taskig mot våra andra kompisar, och liksom drog med mig.

Hanna tyckte att det var kul att busringa hem till andra tjejer i klassen. Ibland lade hon bara på luren, ibland sa hon något med förställd röst. Fula ord, till exempel.

- Hon ville alltid att vi skulle ringa hemifrån mig, säger Hanna. Flera av de andra tjejerna hade nummerpresentatör hemma, det sa jag till Hanna. Men hon brydde sig inte. Nu i efterhand tror jag att hon ville att jag skulle få skulden. Hon ville att de skulle bli sura på mig.

Ibland knyckte Hanna saker från sina klasskamrater, som pennor, suddgummin, vantar och mössor. Men hon behöll dem inte själv. I stället lade hon dem i andra barns ryggsäckar eller fickor när de inte såg.

- Hon sa till mig vad hon gjorde, och att jag inte fick säga något. Vi var ju bästisar. Och jag skulle aldrig ha vågat förråda henne. Det var många som ville vara med henne, det var hon som bestämde det mesta i klassen. Jag minns att jag hade enormt mycket skuldkänslor.

Efter några år började Elin bli utkonkurrerad. Det gällde att vara "cool", och flera av tjejerna i klassen var coolare än Elin, som nog var rätt "mesig", säger hon. Hanna började vara mer med några andra flickor, men hon ville ändå inte släppa Elin.

- Jag var ledsen för att hon övergav mig. Samtidigt var det skönt att inte vara med henne, och jag började vara med ett par andra tjejer, som var mindre populära. Men när Hanna förstod det sa hon att hon ville att vi skulle träffas, att vi ändå var riktiga bästisar och att de tjejerna jag börjat vara med var töntar. Då föll jag direkt. Men efter ett tag ville hon ändå inte vara med mig särskilt mycket.

Så höll det på i flera år. Ibland var Hanna med Elin, och snackade skit om de andra i sitt gäng. De var fula, tjocka, och hade fel kläder. Ibland behandlade hon Elin som luft. Men varje gång som Elin gav upp var Hanna framme och håvade in henne igen. Flera gånger var Elin så ledsen och orolig att hon var hemma från skolan i flera dagar. Hon mådde illa och hade ont i magen. Men hon kunde inte förklara för någon vad som hände i skolan, varken för sin fröken eller för sina föräldrar.

- Jag tror att vår lärare tänkte att det handlade om "normalt" tjej­tjafs med svartsjuka och sånt.

Hannas "bus" mot de mindre populära i klassen blev allt värre med tiden. Hon kunde ringa hem och säga till någons småsyskon att föräldrarna just dött i en olycka. Hon skrev anonyma lappar där det kunde stå sådant som "du är den fulaste och äckligaste människan i hela Sverige".

När de gick i femman var Hanna en gång sjuk i flera veckor. En dag började Elin och de andra i kretsen kring Hanna att prata om hur det var i klassen.

- Det var första gången vi sa något om det till varand­ra. Vi började berätta vad Hanna sagt om var och en av oss, hon hade snackat skit om oss alla. Vi kände likadant, vi ville inte att hon skulle bestämma över oss och förstöra, vi skulle vara bra kompisar. Stämningen var lättad, vi tänkte inte ställa upp på Hannas grejer längre.

Men samma eftermiddag ringde Hanna till Elin och frågade hur det varit i skolan. Hon hörde direkt på Elins röst att det var något.

- Hon fick ur mig alltihop på några minuter, jag kunde inte stå emot henne. Var man med henne, då var man beskyddad på nåt sätt. Hon sa att jag skulle komma hem till henne direkt. Hon sa att vi var bästa vänner och att de andra skulle få ångra sig. De gjorde också allt för att bli vänner med Hanna igen, och efter ett tag var allt som vanligt.

Först nu i höst, när Elin börjat i sjuan, känner hon sig "fri" från Hanna. Både Elin och flera andra flickor i Hannas krets valde att byta skola i högstadiet.

- En tjej har berättat att Hanna sa så taskiga saker om mig att den tjejen grät på kvällarna för att hon tyckte att det var hemskt, och för att hon inte tordes säga emot. Ingen av oss förstår varför Hanna är som hon är. Hennes föräldrar är snälla, helt vanliga, och mot dem är hon alltid gullig precis som mot andra vuxna.

Barn som är öppet aggressiva, som slåss och bråkar, syns. Men hur ser vuxna när barn sprider elaka rykten och spelar ut kamraterna mot varandra? "Relationell aggressivitet" kallar forskarna det för. I dag tror man att den kan vara ett lika allvarligt varningstecken som öppen aggressivitet. Det är sedan länge känt att öppet aggressiva barn - där de flesta är pojkar - har ökad risk att bli kriminella och få andra svåra problem längre fram. Nu tyder forskning på att också barn som visar sin aggressivitet genom att manipulera och försöka förstöra andras vänskapsrelationer har en högre risk för andra problem. Då handlar det ofta om problem i relationer, psykisk ohälsa, olika sociala problem och missbruk. Den här mer dolda aggressiviteten har lite oförtjänt hamnat i skymundan i forskningen, menar Anna-Karin Andershed, forskare vid universitetet i Örebro och medförfattare till den nyutkomna boken "Normbrytande beteende i barndomen".

- Hos flickor är det helt klart den vanligaste typen av aggressivitet. Men det betyder inte i sig att det är vanligare att flickor har det här beteendet än att pojkar har det, även om vi gärna tror att det är så. Vissa undersökningar tyder på det, andra på att det kan vara lika vanligt hos pojkar. Många gånger är barn både öppet aggressiva och "relationsaggressiva".

När det gäller de relationellt aggressiva barnens kamratrelationer finns det också motstridiga forskningsresultat. En del studier tyder på att barn som beter sig så här ogillas och stöts bort av kamraterna. Men det finns andra undersökningar som visar att de i stället, i alla fall när det handlar om flickor, ofta är populära och har hög status i gruppen. De olika resultaten kan bero på att det inte är samma sak att vara omtyckt som att vara populär, har en del forskare påpekat. Kanske är det också så att de som manipulerar tillräckligt skickligt, med god social förmåga, kan skaffa sig kontroll över kamraterna och blir populära, medan de som är mer impulsiva och klumpiga "avslöjas" och stöts ut?

- Så kan det vara, säger Anna-Karin Andershed. Barn som är aggressiva på ett icke-funktionellt sätt, så att säga, blir lätt bortstötta. Men i vissa fall kan aggressiva barn också ha hög status bland jämnåriga.