Visst är det märkligt att det lilla fröet ”vet” att det ska bli en morot och inte en palsternacka eller en rödbeta? Att det särskilda morotsanlaget eller rödbetsanlaget redan från början finns i det lilla torra fröet. Så brukar Sonja Speer fundera när hon arbetar i trädgårdslandet.

– Man stoppar ned ett frö i jorden och först händer ingenting och så ingenting. Men en dag har något litet grönt trängt upp mot ljuset. Sol och vatten får sedan den späda plantan att växa och snart är det dags att skörda. För mig är det ett lika stort mirakel varje gång det sker.

Solen skiner från en klarblå himmel och det är nästan helt vindstilla. Sonja och maken Harald arbetar intensivt ute på fälten så här års. När DN är på besök luckrar hon upp marken runt späda purjolöksplantor medan han sår morötter. 

– Tidigare levde människor mer i samklang med årstidernas och dygnets växlingar, särskilt de som bodde på landsbygden. Där var livet visserligen slitsamt men inte lika stressigt som i dag. Jag tror att många skulle må bättre av att bättre anpassa sig till naturens rytm, säger Harald Speer. 

Han tycker att dagens livsstil med ett allt högre tempo på arbetet och på fritiden utarmar människors psykiska och fysiska hälsa. Problem med hjärta och kärl, utbrändhet, stressade magar som kollapsar – listan på välfärdssjukdomar kan göras lång. 

Harald Speer har fyllt 78 år och Sonja är 75 år. Från maj och en bit in på hösten har de mycket att göra. Grönsaker ska förkultiveras i växthuset eller sås direkt i det stora trädgårdslandet, ogräset måste rensas bort för hand och om det blir torrt kopplas vattenslangarna som leder ned till sjön nedanför gården på. 

– Men jag får kraft av ljuset under försommaren och sommaren. Det är lätt att gå upp på morgonen och lätt att arbeta lite senare om kvällarna. Sverige ligger så långt norrut att vi som bor här borde ta till vara och njuta av ljuset och solens värme under den korta tid som vi kan göra det, säger Sonja. 

I trettiofem år har Harald och Sonja Speer bott och arbetat på Uppmälby gård som är idylliskt belägen i Björnlunda, åtta mil sydväst om Stockholm. Biodynamisk odling där gödsel från egna djur och där inga kemiska bekämpningsmedel används är receptet för att inte utarma jorden – men ändå kunna skörda grönsaker och säd av god kvalitet. 

– När vi började odla och sälja det som vi producerade tyckte många att både vi och kunderna var flummiga. I dag finns en betydligt större medvetenhet om matens betydelse för vårt välbefinnande, säger Harald. 

Hustrun Sonja nickar instämmande. 

– Vi brukar ha grupper med dagisbarn här och vi levererar grönsaker till deras förskolor. Barnen brukar tycka att det är jättegott och när de kommer hem brukar de säga till mamma och pappa att de måste börja köpa ”riktiga” grönsaker. 

För ett par veckor sedan blev många svenskar förskräckta sedan det visat sig att danska grisar kommer till slakt med bölder, sår, bitskadade svansar, och lunginflammation. Även svenska svin föds upp i stora fabriker. 

– Jag blir ledsen när jag läser och hör om sådant. Vi har höns, gäss, ankor, får och lamm på gården – och vi äter kött. Men vi försöker behandla djuren värdigt så att de får ett bra liv, säger Sonja. 

I mitten av 1970-talet arbetade hon på en reklambyrå i centrala Stockholm, men tyckte att det var fel att göra pr för cigarretter och andra produkter som hon ogillade. Hon ville göra något mer meningsfullt. 

Samtidigt kände Harald, som då var trädgårdsarkitekt, att han behövde få en förändring i livet. Han satt på ett kontor i Gamla stan och skapade trädgårdar – men bara på ritbordet.  

– En dag fick jag uppdraget att forma miljön kring i ett miljonprogramsområde med rader av flerfamiljshus. Men mina förslag ratades för att det skulle sparas in på allting. Då rann bägaren över. 

– Alla människor tror jag mår bra av att ha grönt omkring sig, inte bara leva i betong och asfalt. Även stadsmiljöer kan formas med träd och parker så att människor trivs i dem.
Harald har tyskt påbrå och är uppvuxen på en gård som ligger i nuvarande Polen. Han kände att han ville återvända till rötterna och börja odla giftfri mat.  

Under 1970-talet flyttade många unga ”grönavågare” ut till landet. Harald och Sonja lockades av den tanken men fick leta ganska länge innan de hittade en lämplig gård.
Nästan varje helg åkte de runt och letade i de sörmländska jordbruksbygderna och en dag upptäckte de att Uppmälby i Björnlunda var till salu. Gården är liten, bara tio hektar. Det är nästan försumbart för en traditionell jordbrukare, men räcker till för den som vill vara självförsörjande på det mesta av grönsaker, frukt, bär och kött – och kunna sälja överskottet.  

Kryddträdgården, som ligger nedanför boningshuset vänd mot sjön Ålsken, är på tre sidor omgiven av en tät granhäck. Innanför bildas ett mikroklimat som är gynnsamt för mynta, salvia, citronmeliss, mejram och många andra kryddor.

Mellan kryddraderna brukar Harald och Sonja sätta ut flyttbara krukor med rosmarin, lager, fikonträd, citronträd och oliver. På vintern får de stå inomhus i ladugården, eftersom de inte klarar av kylan. Fikonen och citronerna blir goda och fina, oliverna däremot hinner inte mogna i det svenska klimatet. 

Sonja och Harald har ett fast nät av kunder som de levererar till. Bland dem finns privatpersoner och förskolor som köper färska och mjölksyrade grönsaker, frukt, kött samt torkade kryddor. 

– I dag vet få hur maten vi äter produceras. Vi räknar bara med att den ska finnas där i kyldisken och på butikshyllorna. Många tittar bara på prislappen men funderar inte över hur djuren har haft det, om grödorna har besprutats och så vidare, säger Sonja. 

Den här gången är det Harald som nickar instämmande. 

– Jag tror inte att den nuvarande utvecklingen är bra varken för människor, djur eller natur. Vi måste förändra vårt synsätt och tänka på att mat ska produceras länge till här på jorden. 

Livet på Uppmälby är inte så lätt, även om det kan tyckas så en solig junidag. Skörden kan till exempel slå fel och makarna Speer är bundna till gården större delen av året, såvida de inte får hjälp med djuren. 

– Men det är värt uppoffringarna. Jag har mått bra alla åren här på gården. Vi har fått vara friska och jag känner att vi hjälper jorden på vårt sätt. Och det känns fint, säger Sonja. 

Kafferasten är slut. Hon och Harald vandrar bort mot trädgårdsfältet. Hon ska fortsätta att luckra jorden runt purjolöksplantorna, han tänker så rödbetor. 

På vägen passerar de ett stort valnötsträd. För mer än trettio år sedan fick de några nötter av en släkting till Harald, de stoppade ned en av dem i jorden i ett skyddat läge. 

– Gynnsamma år, som i fjol, brukar trädet ge en hel del nötter. Det är som ett vårdträd för oss, säger Harald och Sonja Speer.