- Vad vill ni göra med ert liv?

Stefan Anering var nybliven närpolis med uppgift att förebygga lagbrott i Tensta och Rinkeby. Året var 1996, och nu satt han och snackade med fyra killar i sextonårsåldern. Alla fyra hade gång på gång misshandlat och rånat.

Killarna flinade. Den rika gangs­tern var deras ideal; det var guldlänkar och snabba pengar, BMW och snygga brudar som gällde.

Det hade börjat redan i mellanstadiet. Alla fyra hade haft allvarliga problem med svenskan. Ingen av dem hade hängt med i undervisningen.

- De kände tidigt att de inte dög, berättar Stefan Anering, så de fick bli bäst på att vara värst i stället. De skolkade, drev omkring i gäng, började skaffa pengar genom att råna människor. Och föräldrarna ville knappt veta av sina söner, för de drog ju skam över familjen genom sin kriminalitet.

Killarna kände sig alltså dubbelt utstötta när Stefan Anering började ta plats i deras liv. Och efter några veckor flinade de inte längre när han pratade om deras framtid.

- De ville faktiskt skärpa sig, säger han. De orkade inte bli jagade jämt, de var trötta på att känna sig rastlösa och rotlösa.

Stefan Anering tog kontakt med Arbetsförmedlingen och ordnade så att de fick komma till Tensta gymnasium som praktikanter, avlönade av Försäkringskassan. De blev så kallade kamratstödjare med uppgift att hålla ordning i skolan, och det var Stefan Anering som ansvarade för att de skötte sig.

- I början fick jag ringa och väcka dem varje morgon. Jag besökte dem i skolan nästan varje dag, och ibland hälsade jag på hos deras föräldrar.

En kväll i månaden var killarna ute och nattvandrade för att hjälpa till att motverka kriminaliteten i Tensta och Rinkeby. Stefan Anering höll koll på dem hela tiden, och han såg till att de kom hem när de hade avslutat sitt arbetspass vid tvåtiden på natten.

Han försökte motverka deras hårda jargong också.

- Vi gick på restaurang, och jag betalade bara om de snackade som folk. "Vill du vara snäll och skicka brödet?" "Visst. Kan jag få lite smör?" De tyckte att jag var skitlöjlig. Men efter ett tag märkte de att det var ganska skönt.

Killarna skröt ofta om sina våldsamma bedrifter, om hur skönt det var att träffa med en hård spark och om hur många svennar de hade slagit medvetslösa.

Stefan Anering tog med dem till akuten på Karolinska sjukhuset för att få i gång deras empati. Där fick de se vilka skador man kan få när man blir misshandlad och vad som händer i kroppen om man får en kniv i sig. Men riktigt berörda blev de inte förrän de fick komma till ­Noaks Ark och träffa en man som var på väg att dö i aids.

- Han berättade om sin dödsångest, och killarna blev väldigt tagna, berättar Stefan Anering. När vi gick kramade de om honom och önskade honom lycka till. Sedan pratade de om honom i flera månader.

Stefan Anering satsade cirka fyra timmar om dagen i ett halvår på de fyra tonåringarna.

- Nu, åtta år senare, lever två av killarna schysta Svenssonliv med jobb och familj. Den tredje sköter sig hyfsat, när han slirar till lite ringer han till mig för att få råd. Den fjärde killen sitter inne för narkotikabrott. Han ringer inte längre.

Det Stefan Anering gjorde för de fyra killarna - kan det betraktas som effektivt polisarbete? Själv svarar han tveklöst ja.

- Ganska många människor har sluppit bli brottsoffer. Tre av killarna har klarat sig från att få sina liv förstörda, de gör rätt för sig och mår väldigt mycket bättre nu. Och samhället har sluppit poliskostnader, socialkostnader, vårdkostnader, fängelsekostnader &

I polislagen har riksdagen slagit fast vilka arbetsuppgifter som är de viktigaste för polisen. Allra först står det att polisen ska "förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen".

Genom närpolisreformen försökte statsmakterna förändra polisernas sätt att arbeta. De skulle jobba i närkontakt med medborgarna och samarbeta med socialtjänsten, skolan och föreningslivet för att förebygga kriminalitet. Men närpolisreformen genomfördes inte som det var tänkt, enligt Stefan Anering.

- Det finns en nedlåtande syn på det brottsförebyggande arbetet inom vissa delar av poliskulturen, säger han. För många poliser och polischefer är det utryckning och repressivt arbete som gäller. Många tycker nog att riktigt polisarbete är att jaga bovar genom spaning och avlyssning, spränga ligor och göra stora beslag - precis som i polisfilmerna. Det förebyggande arbetet, som bygger på insikten att det finns sociala faktorer bakom kriminaliteten, kommer numera ofta i sista hand. Och det är tråkigt.

Som polis möter man ofta männi­skor som visar sig från sin allra säms­ta sida. I vissa lägen blir man mer eller mindre tvingad att använda våld.

Stefan Anering har varit inblandad i många våldsamma situationer, inte minst när han då och då har kallats in som gruppchef inom Stockholmspolisens så kallade deltastyrka, den som sätts in vid demonstrationer och kravaller.

- Visst har jag påverkats av våldet, säger han. Min förra sambo tyckte att jag efter några år som polis hade blivit lite kallare känslomässigt. Jag är alltid beredd på att bli attackerad. Jag vill alltid ha ryggen fri. Jag sätter mig längst bak när jag går på bio. Och om någon kommer springande bakifrån på gatan vänder jag mig alltid om. Inte förrän han har sprungit förbi går jag vidare.

Vissa demonstranter kan vara väldigt brutala. Somliga använder järnrör som vapen, andra skjuter ståldankar med slangbella.

- Jag anmälde mig frivilligt till deltastyrkan, för det är ju kul att vara med när något händer. Men numera är det så mycket våld vid de stora demonstrationerna att jag börjar tröttna. Jag kan känna mig rädd för att bli allvarligt skadad.

Efter den ytterst våldsamma Reclaim the city-demonstrationen i Stockholm den 1 maj 2003 blev Stefan Anering åtalad för misshandel. Åklagaren och två vittnen hävdade med stöd av läkarintyg att han hade slagit en flicka med batongen flera gånger och att han därmed hade gjort sig skyldig till övervåld. Händelsen finns också med på en videofilm som användes som bevis.

- Det var fruktansvärt att bli åtalad, säger han. Jag kände mig otroligt kränkt och väldigt ledsen.

Han förnekade vid rättegången att han skulle ha slagit flickan med batongen. Han hade följt regelboken, hävdade han. Och tingsrätten friade honom. Domstolen tyckte att det var svårt att se på filmen om han slog eller om han inte slog.

Några dagar senare fick Stefan Anering veta att åklagaren hade överklagat. Nu väntar han på att hovrätten ska ta upp målet.

- Jag har fått löpa gatlopp i medierna och blivit förhindrad i karriären, säger han. I samband med tingsrättens friande dom fick jag min bil uppeldad. Jag kände mig så hotad att jag tvingades sälja min lägenhet och flytta.

En polis som döms för misshandel kan förlora jobbet. Detta kommer inte att drabba Stefan Anering, inte heller om hovrätten finner honom skyldig. Övervåld vid "tumultartade förhållanden" leder nämligen sällan till avsked, enligt den praxis som polisen har utvecklat; kaos och kravaller anses som förmildrande omständigheter.

Stefan Anering tycker att det är trist att så stor del av mediernas rapportering handlar om polisers övergrepp.

- De allra flesta gör ett mycket bra jobb, även under svåra omständigheter. Och jag tror att den så kallade kårandan var starkare förr än vad den är nu. Så jag tycker att tidningar och teve ofta ger en skev bild av verkligheten, säger han.