De allra flesta vet nog hur det känns att bli sviken i kärlek. Även om det är olika för alla – man kan till exempel bli ledsen och arg i olika proportioner – finns en gemensam faktor: smärta. Det gör ont.
– Smärtan kommer man inte ifrån, säger Liria Ortiz, psykolog och psykoterapeut som bland annat svarar på läsarfrågor i Insidans panel.
Smärtan när man blir sviken har bland annat att göra med att man börjar tvivla på sitt eget omdöme, säger hon.
– Man har litat på en person, man har investerat sin energi. Det är viktigt för oss att känna att vi har en god förmåga att bedöma andra, det gör oss tryggare i oss själva. Ett svek från en nära person kan ge oss en känsla av att vi tappar kontrollen helt.
Att bli sviken gör ofta att man börjar älta, både vad man själv kan ha gjort för fel och hur hemsk den andra personen, svikaren, är. Det viktigaste är att inte fastna i det stadiet, menar Liria Ortiz.
– Smärtan förstärks av ältandet. Visst måste man både få sörja och vara arg när man blivit sviken. Men nyare psykologisk forskning visar att det inte med automatik är bättre ju mer man talar om sin sorg och vrede. Det kan vara precis tvärtom, de negativa känslorna biter sig fast och växer. Jag har träffat personer som ältat ett kärlekssvek i tio år, och de mår inte bra.
Hur ska man då göra för att sluta älta, slippa bli bitter och fastna i offerrollen?
– Det handlar mycket om att försöka fokusera på annat, åtminstone ibland, säger Liria Ortiz. Man får träna på det. Var och en får försöka hitta sin egen balans. Man kan ”tillåta” sig själv att sörja och hata en stund, men ”lova” sig själv att sedan ta en promenad och koncentrera sig på det man ser omkring sig då. Det kanske inte hjälper direkt, men det hjälper i längden.
Det handlar inte om att fly från de smärtsamma känslorna, understryker hon.
– Smärta har en funktion, den lär oss något om hur vi ska undvika smärtsamma situationer i framtiden – på gott och ont, man kan förstås bli alltför rädd och försiktig. Men när det handlar om ett kärlekssvek har där ofta funnits blinkande varningslampor som vi har blundat för. Kanske har vi lättare att se dem nästa gång.