"Anders, jag skulle faktiskt kunna säga att du utsatte mig för ett övergrepp.’ Hennes ord vräker en flodvåg av iskall ångest över mig. Vi ligger ju i samma säng som vi gjorde kvällen innan. Sängen vi sovit i, efteråt. Den säng där vi för bara tio timmar sedan hade haft vad jag trodde var frivilligt sex. Det hade inte förekommit något nej.
Jag hade inte tjatat. Vi hade bara gått och lagt oss och sedan hade det … blivit så. Det var visserligen jag som hade börjat. Men så hade det alltid varit mellan henne och mig. Det var så hon föredrog det, det hade vi faktiskt pratat om.
Men nu har vi ett av våra gräl. Vi har haft en hel del såna på sistone. Ärligt talat så är vår relation inte särskilt bra. Den har inte varit det på länge. Det var därför jag var lite extra glad att vi hade haft sex igår. För att jag trodde att det var ett tecken på att vi fortfarande ändå hade något.
Men nu får jag veta att det var precis tvärtom. Hon ville inte alls, säger hon. Jag är nu i fullt utblommad panik. Jag undrar varför hon inte sa något, varför hon inte ens med kroppen visat att hon inte ville. Hon säger att det inte är så lätt. Hon säger att jag borde kunnat lista ut det ändå, hur lite hon än sa eller visade. Jag kan inte beskriva hur fullständigt hjälplös jag kände mig i det ögonblicket.
Det här var väldigt länge sedan. Jag hade faktiskt glömt bort det. Förträngt det. Jag hade sorterat in det längst in i det arkiv av trauman som jag inte blir av med men aldrig vill öppna igen. Men så dyker det upp en hashtag i mitt twitterflöde. Människor jag knappt känner börjar ’prata om det’, och plötsligt är arkivdörrarna bortsprängda.
Jag minns igen. Och jag inser att jag fortfarande inte vet hur jag ska må efter det som hände den natten. Då, den gången, då bad jag henne om förlåtelse. För att det var min roll i just den relationen. Senare blev jag arg av att tänka på det. Arg, eftersom jag upplevde att hon hade ’lurat’ mig rakt in i rollen som förövare. I många år efteråt var jag livrädd för att ta några som helst sexuella initiativ.
I eftertankens kranka blekhet är jag plötsligt osäker igen. För även om jag är säker på att hon den morgonen verkligen bara ville såra mig, så vet jag ju att jag själv varit otydlig ibland. Jag har legat för att det förväntats av mig. Jag har legat för att det var länge sedan hon ville. För att om jag inte gör det nu så kommer hon inte att våga eller vilja ta initiativet igen. Jag har själv lirkat och trugat för att få som jag vill. Jag har fortsatt ligga trots att jag varit för öm eftersom det är min plikt som man att se till att hon kommer. Jag har försökt stoppa ett samlag men bevekats av ett ’Nej, fortsätt. Sluta inte.’ Jag kan inte påstå att jag alltid tyckt att de här situationerna varit obehagliga eller ens obekväma. Men några av dom har varit det. Och jag har nästan aldrig pratat om det efteråt.
Jag tror att jag har blivit mycket bättre på det här. Att jag blivit mer lyhörd för vad jag och andra verkligen vill. Men jag skriver ändå. Jag skriver eftersom jag själv vet att vem som blir förövare och vem som blir offer inte sitter i generna. Det har faktiskt inte med kön att göra alls. Det handlar enbart om hur vi ser på varandras sexualitet. Hur vi ser på vår egen. Vill vi göra det bättre för oss alla så finns bara en enda lösning. Vi måste prata om det.”
Anders Kilander, 40 år