För snart sex år sedan fick Anders Hedin en diagnos som statistiskt sett innebar att han skulle överleva i ungefär ett halvår.
Sedan dess har han hunnit spela in en skiva, en gammal dröm han har haft. Han har hunnit skriva flera böcker, bland annat om skärgårdens fyrplatser. Den senaste boken handlar om honom själv och heter ”Att överleva” (Gothia).
– Jag lever på ett slags nivå mellan frisk och sjuk. Jag känner mig som en frisk person i grund och botten. Men så plötsligt kan en undersökning visa på en försämring. Och då är jag ”sjuk” ett tag igen, säger Anders Hedin.
Det var i slutet av sommaren 2004 som Anders fick beskedet: Knölen som opererats bort i hans tunntarm var ett malignt melanom. En metastas från den hudcancer som tagits bort från bröstkorgen elva år tidigare.
Beskedet innebar riktigt dåliga framtidsutsikter. Bara två procent lever fem år efter diagnosen, säger Anders.
– Ibland möts jag av en viss förvåning hos läkare och vårdpersonal. De kan säga ”men åh, vad roligt att du står här i dag”.
Själv har Anders vant sig vid situationen, det har inte varit så dramatiskt, säger han.
– Jag har aldrig egentligen upplevt mig som döende, även om jag har vetat om att prognosen har varit dålig.
Under de år som gått sedan diagnosen har hjärnmetastaser, behandlingar, positiva och negativa besked avlöst varandra. I sin bok berättar Anders om sjukdomen och om den nya typ av cancerbehandling han har fått – så kallad immunterapi. Kortfattat handlar det om att använda kroppens eget försvar mot tumörsjukdomen. Forskning och behandlingsförsök pågår på olika håll i världen. En svensk forskargrupp har arbetat fram den variant av metoden som Anders behandlats med. Signalerna som Anders fick från sjukvården efter diagnosen var att det var ”kört”. Men när han sökte på internet hittade han själv ledtrådar om immunterapi vid malignt melanom. Hans läkare tipsade honom då om den svenska forskningen.
– Det var som en skattkammare som öppnade sig, säger Anders. Jag träffade en läkare från forskargruppen, och för första gången fick jag höra något positivt – att jag troligen har ett bra immunförsvar, eftersom det dröjt elva år innan jag fått återfall i cancern.
För Anders har det varit självklart att vara aktiv när det gäller sjukdomen, ta reda på saker, försöka hitta möjligheter.
– Jag har koncentrerat mig ganska mycket på sjukdomen. På ett lite märkligt sätt har jag också fått möjlighet att genomföra projekt som jag velat göra länge, under den här tiden. Ett tag väntade jag nästan på att jag skulle lägga mig ner och bara invänta slutet. Fast det läget kom aldrig.
Ingen vet säkert om det är immunterapin som har gjort att Anders klarat sig så bra, eller om det handlar mer om att han har en ovanligt ”snäll” form av sjukdomen. Anders själv är övertygad om att immunterapin spelat en viktig roll.
I höstas upptäcktes en ny mikrometastas i hjärnan som behandlats framgångsrikt med strålkniv. Just nu får Anders kortison som gör honom svullen i ansiktet och lite ”speedad”, men mår ganska bra. Han är i full gång med nya skrivprojekt.
– Jag är medveten om att jag har haft tur. Men jag är glad över att jag inte hamnade i uppgivenhet, som man säkert lätt kan göra. Hoppet är viktigt, att man känner att det kan finnas fler dörrar att öppna, hur knepig situationen än är, säger Anders.