I slutet av 1960-talet fick Inger Hagström sin första panikångestattack. Men då visste hon inte att det finns något som kallas för panikångest. Hon trodde bara att hon höll på att dö.
- Hjärtat skenade, jag svettades och skakade, jag var livrädd, berättar Inger.
Då var hon en ung mamma som just fått sitt andra barn. Hennes make reste mycket i jobbet, så hon hade stort ansvar och mycket att göra - kanske var det den situationen som utlöste ångesten, tänker hon.
- Men jag vet att jag har ärftlighet också. Min pappa hade liknande problem, attacker då han kände det som om han inte fick luft och fick åka i väg till sjukhus. Fast på den tiden var det ingen som pratade om det, det är först i efterhand som jag har förstått att det handlade om panikångest.
Under många år kom Ingers panikattacker med långa mellanrum, bara några gånger om året. Hon sökte läkare som sa att det var "nervöst" och gav henne lugnande tabletter att ta när attackerna kom. Den första som nämnde ångest och panik var en inneboende som familjen hade under en tid.
- Jag sprang in till honom en gång när min man var bortrest och jag var övertygad om att jag höll på att dö. Han lugnade mig, förklarade att det inte var farligt och att det skulle gå över. Det var skönt, det allra värsta var i början när jag inte hade en aning om vad det var.
Med tiden kom attackerna lite tätare. Av och till hade Inger problem i vissa situationer, till exempel när tunnelbanevagnen stannade mellan stationerna, eller i hissar. Hon var orolig för att ha något fel på hjärtat, och läkarundersöktes många gånger. Hjärtat var friskt förutom en ofarlig, fysiologisk benägenhet för plötsliga attacker med hjärtklappning. För Inger blev det svårt att skilja mellan sådana attacker och panikångesten. Hjärtklappning kan utlösa ångest, och vice versa. Efter läkarundersökningarna blev hon lugn för en tid men när nya attacker kom blev hon orolig igen.
- Det är lika hemskt och dödligt varje gång, även om man fått veta att det inte är något fel, säger Inger.
Hon sökte psykologisk hjälp och gick i långvarig samtalsterapi, men oron och panikattackerna påverkades inte.
För ungefär fyra år sedan började Inger vakna upp på natten med kraftig hjärtklappning, som utvecklades till panikångest.
- Det gick jättesnabbt, från noll till hundra på ett par sekunder, ungefär. Efter ett tag kom ångesten varje gång jag vaknade. Jag blev rädd för att gå och lägga mig, satt uppe och väntade på att bli riktigt trött i hopp om att inte vakna på natten.
Ibland åkte Inger in till akuten, ibland gick attackerna över då hon tagit en lugnande tablett.
- Till slut blev det så att jag tog en tablett direkt om jag vaknade upp med oro på natten. Efter tio minuter kände jag mig bättre. Men egentligen hade ju inte tabletten börjat verka då. I dag vet jag att ångesten ökades av min förväntan om den, och att den minskade så snabbt med tabletten av samma anledning.
Nu påverkade panikångesten en stor del av Ingers liv. Rädslan för en ny attack fanns alltid med, hon vågade inte gå ut utan tabletter i väskan. De nattliga panikanfallen gjorde henne trött på dagarna.
Genom en släkting fick Inger höra talas om ett forskningsprojekt om internetbehandling av paniksyndrom. Hon anmälde sig och kom med. Behandlingen pågick i tio veckor, och varje vecka fick deltagarna en ny "modul", ett program med information och övningar. Ungefär fyra fem timmar i veckan, tror Inger att hon lade ner på behandlingen.
- Det var mycket att läsa. I början fick man läsa in sig ordentligt på vad panikångest är och hur kroppen fungerar. Man fick klart för sig att det handlar om normala, fysiologiska reaktioner på stress. Redan det var jättebra.
Övningarna var till en början desamma för alla deltagare, och gick då bland annat ut på att "framkalla" de fysiska reaktioner som är vanliga vid panikångest, som yrsel, hjärtklappning, svettning och andnöd, till exempel genom att snurra runt eller jogga på stället. Så småningom blev övningarna mer och mer individualiserade utifrån vars och ens problem, berättar Inger.
- Man fick träna på det som var svårast. Jag som var rädd för min hjärtklappning gick mycket i trappor. Hela tiden kunde man ha mejlkontakt med sin behandlare, som gav råd och uppmuntran.
När Inger fick nattliga panikattacker, som hon inte kunde stoppa, under behandlingstiden tyckte hon att hon misslyckats. Men handledaren påpekade att hon fick bra tillfällen att träna sig då. Och gradvis minskade ångesten och paniken.
- Jag tror att det framför allt handlade om att jag kunde tänka på ett annat sätt. I stället för att tänka "nu kommer paniken" när jag vaknade upp, började jag tänka att jag måste ha drömt något läskigt som satt i gång kroppens alarmsystem. Jag kunde lugna ner mig själv, i stället för att som tidigare bara bli räddare och räddare.
Även om Inger redan före behandlingen visste att det egentligen inte var något "farligt", kunde hon då inte bromsa paniken när den kom.
- Förnuftet spelade ingen roll, jag bara kände att jag skulle dö. Men när jag läste, lärde mig mycket mer och tränade, kunde jag koppla ihop känslorna med förnuftet, säger hon.
Det har gått två år sedan Inger avslutade behandlingen. Hon mår fortfarande bra, ångestproblemen är så gott som borta.
- Nu kan jag hantera rädslan om den dyker upp. Det händer någon gång ibland att jag vaknar på natten med hjärtklappning och känner mig orolig. Men det går aldrig över i någon panikattack, säger Inger. Behandlingen kräver ganska mycket av en själv, men resultatet är absolut värt ansträngningen.