Efter ett halvår på barnpsyk skrevs Lisa ut, men familjen fortsatte att gå dit på samtal regelbundet. Ingen av dem ville gå, men föräldrarna hoppades väl att det skulle hjälpa, skriver hon.
"Men det blev tvärtom. Mina föräldrar började tro att det var något som var fel i familjen."
Lisa har fortfarande problem med sin anorexi men till sjukvården vågar hon inte vända sig igen, "förtroendet är förbrukat".
Artiklarna i serien Anklagad handlade bland annat om hur svårt det kan vara att få upprättelse när man anklagats för något man inte gjort. Läsaren "Lena" har bittra erfarenheter av det:
"Förra året vid den här tiden hade en av landets två största kvällstidningar en löpsedel som basunerade ut att en av landets mest kända artister hade smygfilmat sina sexmöten. Jag hade en relation med den mannen under nästan fyra år som tog slut under sommaren 2005.
När så den intrikata löpsedeln/artikeln publicerades om denne mans obscena vanor fanns det illasinnade personer som felaktigt angav mig som den som kontaktat tidningen och planterat denna information. Flera personer, som jag dittills hade betraktat som mina vänner även om det var fråga om hans gamla vänner som jag 'ärvt' slutade höra av sig, och så småningom fick jag bekräftat vad jag misstänkte: en kvinnlig vän till mannen i fråga påstod att hon visste att det var jag som ställt till denna skandal.
Skriverierna och ryktena har slagit hårt mot mig, mina föräldrar och mina barn. Jag har mått mycket, mycket dåligt av detta, det har gått ett år men jag tänker på detta nästan varje dag och funderar på hur jag ska kunna bevisa min oskuld. Så länge jag inte får möjlighet att rentvå mig från detta kommer obehagskänslorna att sitta kvar, och skadan är ju redan skedd; ryktet om min delaktighet i detta är redan spritt av en illasinnad person, och det är, som bekant, mycket svårt att bli av med ogräs som slagit rot."
Stellan Andersson berättar om att bli oskyldigt anklagad när man är barn. "När jag gick i femte klass, det var i slutet av 50-talet, råkade jag ha sönder en fönsterruta när vi lekte utanför gymnastiksalen. Den var stor och jag visste att den kostade mycket pengar att ersätta. Jag visste också att mina föräldrar hade ont om pengar och att det snart var jul. Därför nekade jag dumt nog till att jag var den skyldige när vaktmästaren frågade, fast det fanns en massa vittnen.
Till slut kom sanningen fram och jag erkände att det var jag som av misstag kastat in en boll i glasrutan. Efter det blev jag kallad för lögnare och för att inte stå för det jag gjort.
Strax därefter började det försvinna saker från klassrummet. Ett par nya fina vanter, en passare, en julklapp som en kamrat förvarade i bänken, en plånbok och en del annat. Det tog inte lång tid förrän jag fick skulden. Jag hade inget med stölderna att göra och nekade förstås. Men de trodde inte på mig eftersom jag ljugit tidigare. Eftersom det inte fanns några bevis mot mig så kunde skolan inte göra något, men resten av min skoltid blev jag kallad 'tjuven'
Den händelsen har förföljt mig hela livet. Jag har svårt att lita på andra människor, och har ofta fått för mig att inte gillar mig. Jag har varit ganska ensam. Att bli oskyldigt anklagad är det värsta jag varit med om i mitt liv", skriver Stellan Andersson
Att bli anklagad för otrohet när man är oskyldig, kan ha en förödande inverkan på äktenskapet. Christina berättar om när hennes man kom hem och påstod att hon varit otrogen.
"Jag älskade honom mycket och vi hade ett bra förhållande. Han hade fått syn på ett brev jag skickat till en före detta kollega. Jag hade avslutat med att jag ofta tänkte på honom och så skrivit 'Kram'. Kollegan hade mist sin hustru i cancer och blivit så nedstämd att han tvingats sluta arbeta. Jag ville bara visa att jag brydde mig om honom.
Men min man fick för sig att vi hade ett förhållande. Han anklagade mig och tyckte att det skulle kännas bättre om jag erkände. Jag nekade förstås. Min man ringde till min före detta kollega, som också förnekade att vi hade en relation. Min man bad senare om förlåtelse, men den här händelsen förgiftade vårt äktenskap. Hur hade han som jag litade på, som jag lovat älska i nöd och lust, kunnat förlora tilliten till mig?
Jag kände mig kränkt av att bli oskyldigt anklagad. Några år senare skilde vi oss. Men jag saknar fortfarande min tidigare man", skriver Christina.
Signaturen 'En räknenisse' berättar om när han jobbade på finansavdelningen på ett stort svenskt börsföretag. En dag fick de anställda reda på att det försvunnit pengar från ett konto och att de troligen hamnat i en bank i Schweiz. "Våra revisorer började undersöka vad som hänt och polis kopplades in. Det visade sig att en dator jag hade tillgång till använts vid en del av transaktionerna. Jag blev förhörd och förstod av frågorna att jag var misstänkt. När jag kom hem på kvällen skakade jag i hela kroppen. Jag kunde inte sova den natten och var alldeles skräckslagen.
Jag visste att jag inte hade gjort något men fick för mig att alla på jobbet anklagade mig. Och tänk om jag inte kunde bevisa att jag var oskyldig?
Tre dagar senare visade det sig att en kollega utfört manipulationerna. Dagarna innan vi visste var den värsta tiden i mitt liv. Jag tänkte på alla som i politiska processer och rättegångar vet att de är oskyldiga men ändå blir dömda", skriver 'En räknenisse.
Flest läsarreaktioner har intervjun med Bo Edvardsson väckt. Bo Edvardsson, som är docent i psykologi vid universitetet i Örebro, har specialiserat sig på utredningsmetodik och i intervjun var han starkt kritisk mot socialtjänstens utredningar i bland annat barnavårdsärenden.
Han hävdade där att utredarna inte kontrollerar uppgifter, och att utredningarna ofta bygger på subjektiva omdömen och "skvaller". Många gånger strävar man efter att bekräfta en bild som man bestämt sig för redan på förhand, enligt Bo Edvardsson.
Både privatpersoner som själva varit föremål för utredning, psykologer och en rad advokater har hört av sig och instämt i Bo Edvardssons kritik.
Anders Fors, från stiftelsen Pappa-Barn, menar att både socialtjänsten och rättsväsendet i alltför stor utsträckning litar på mammor och deras anklagelser mot motparten i vårdnadstvister. Samhället kör över männen "och grunden för ett personligt helvete är lagd, genom lögner och dåligt underbyggda beslut. Resultatet blir att våra barn kommer i kläm och i många fall blir del av en smutsig vårdnadstvist som kan pågå i flera år. Vilka personer inom rättsväsendet, socialtjänsten, politiskt valda och på advokatbyråer kan känna sig stolta över det? Att barnens bästa är i fokus är bara tomma ord som dessa personer borde ta reda på innebörden av."
Peter Haglund, den advokat som företrädde Ann Hörnfeldt och som har arbetat med liknande fall under många år, anser att dåliga utredningar och bedömningar alltför ofta accepteras i rättssystemet:
"Tyvärr har det bara blivit etter värre med åren. Alltför många domare saknar både grundläggande kunskap och tillräckligt intresse av denna och liknande måltyper."
Men Bo Edvardssons synpunkter har också fått kritik. Titti Fränkel är utvecklingschef på Akademikerförbundet SSR, som organiserar en majoritet av landets socionomer och socialarbetare.
Många medlemmar kände sig kränkta efter att ha läst intervjun med Bo Edvardsson, säger hon. Vi känner inte igen oss. Det handlar om en välutbildad kår, och de som jobbar med utredningar har oftast lång erfarenhet.
Visst förekommer missar i barnavårdsutredningar, men eftersom materialet passerar flera instanser, både chefer och länsrätten, finns det många "spärrar" på vägen som gör att felaktigheter inte släpps igenom, menar Titti Fränkel. Utredningarna har också blivit allt bättre, anser hon:
Men självklart ska vi hela tiden sträva efter att förbättra arbetet. Det finns brister, men i dag ser det inte alls så illa ut som Bo Edvardsson hävdar. Det är också viktigt att komma ihåg att barnavårdsutredningar inte handlar om "anklagelser" mot vuxna personer, de handlar om att skydda barn. I vissa lägen går det inte att vänta på "bevis", man måste väga in barnets behov av skydd.
Även Lotta Persson och Isabel Andersson, ordförande respektive ledamot i Föreningen Sveriges socialchefer, Stockholmsregionen, har reagerat emot Bo Edvardssons kritik av socialtjänsten. De välkomnar både granskning och en debatt om det svåra uppdraget att utreda barns och ungdomars förhållanden på ett så professionellt sätt som möjligt, skriver de:
"I DN den 16 november i står som rubrik att utredningar baseras på skvaller. Rubriken avser de utredningar som socialtjänsten utför framför allt när det gäller barn- och ungdomsvården. Vi välkomnar en debatt om detta ytterst svåra uppdrag att utreda barns och ungdomars förhållanden på ett så professionellt sätt som möjligt för att undvika att, med Bo Edvardssons egna ord, socialtjänsten inte ingriper tillräckligt eller ingriper för mycket. Viktigt är dock att betona att arbetssätt och metoder har utvecklats under senare år och kan naturligtvis utvecklas vidare, precis som all annan verksamhet.
Det är emellertid märkligt att läsa Bo Edvardssons inlägg där han enligt vår mening gör det han tycker att socialtjänsten och psykiatrin gör, genom att uttrycka sig kategoriskt och generaliserande om hur utredningsarbetet går till. Det är lätt att anklaga socialtjänsten med syfte att föra de utsattas talan som en slags företrädare för David mot Goliat. Vi tror inte att vare sig de som arbetar inom socialtjänsten, eller det stora flertalet personer som kommer i kontakt med socialtjänsten, delar den bilden.
Vardagsarbetet består av att träffa barn, unga och vuxna som behöver någon form av stöd och att vara dem behjälpliga. Många av oss som har valt att arbeta inom detta område drivs i allra högsta grad av en önskan att rätta till brister. Inte att skapa dem. Mycket tid i utredningsarbetet läggs ned på att försöka förstå och sortera den information som inhämtas för att se om den är relevant eller inte. Arbetet kräver en stor portion integritet, kunskap och mod att ifrågasätta, härleda och att göra bedömningar.
Arbetsgruppen och den samlade kunskap som arbetsgruppen besitter är ett viktigt stöd i utredningsprocessen. Ambitionen är att dela svåra överväganden med erfarna kolleger, inte för att i första hand bli eniga utan för att bredda och fördjupa bilden ytterligare genom nya frågeställningar och perspektiv.
Socialtjänsten har också i ett flertal kommuner organiserat sig så att man kan fördjupa sig i utredningsarbetet, och på så sätt göra än mer professionella utredningar. Evidensbaserade metoder finns, används och utvecklas, men det krävs tid och kunskap för att kunna arbeta på detta sätt i större utsträckning än vad som sker i dag. Utveckling på området är viktigt och nödvändigt, men att generellt säga att utredningar baseras på skvaller är ett stort steg bort från verkligheten.
Det utförs ett gediget och engagerat arbete dagligen på ett socialkontor. Det är ofta osynligt för omvärlden eftersom det sker i samarbete med dem det berör och leder till överenskommelser som för det mesta förbättrar livsvillkoren. När socialtjänsten inte når fram till ett samarbete ställs myndighetsutövningen på sin spets. Att till exempel behöva skydda barn mot sina föräldrar innebär nästan alltid en förlust och ett misslyckande för alla inblandade, inte minst för barnet. Dessa svåra ärenden ska med all rätt tåla domstolsprövningar och granskningar av andra myndigheter för att få besluten prövade och genomlysta, men de utgör fortfarande en mindre del av arbetet på ett socialkontor.
Vi välkomnar granskning och debatt om socialtjänsten och medverkar gärna till att nyansera beskrivningarna av arbetet som bedrivs där, skriver Isabel Andersson och Lotta Persson.