Anna blev bara drygt 30 år. För två och ett halvt år sedan dog hon, och ingen vet säkert om det var en olyckshändelse eller om Anna inte orkade leva längre.
- Men hur det än gick till så ser jag det som att hon dog på grund av att hon hade förlorat hoppet, säger Lisa. Hoppet om att få leva ett värdigt liv, hoppet om att kunna göra det som hon ville göra i livet.
I början var Annas symtom diffusa, berättar Lisa. Hon hade perioder då hon var handlingsförlamad, hon låg mycket hemma i sin säng. Så småningom började hon också ha psykotiska episoder, och Lisa har senare fått veta att det ibland blev akuta situationer.
- Anna ville själv inte tala så mycket om det. Hon fick mediciner, och på ett sätt fungerade hon bra, hon hade någon praktikplats och gick på ett par folkhögskolekurser. Men hon kunde aldrig börja på den konstnärliga utbildning som hon hade begåvning för, som hon hade velat.
I slutet av 1990-talet blev Anna sämre och var sedan dess inlagd på sjukhus i perioder.
- Anna ville inte se sig själv som sjuk. Hon värjde sig mot sjukrollen och ett stående uttryck hos henne var "jag är inte i vården".
Hon tyckte att hennes värdighet förminskades i psykiatrin. Anna hade en mycket stark personlig integritet som omgivningen hade att förhålla sig till, säger Lisa.
Anna hade ett par kontaktpersoner i den psykiatriska öppenvården, men eftersom hon var negativ till psykiatrin ville hon oftast inte ha någon kontakt. Några gånger ordnades nätverksmöten, men det fungerande inte så bra som det var tänkt, berättar Lisa. Anna kände sig nedtryckt av att sitta där med en massa människor som pratade om henne.
Det kan vara svårt och komplicerat att nå människor som värjer sig mot kontakt, säger Lisa. Många ville säkert väl, både i sluten- och öppenvården. Samtidigt är det så viktigt hur man bemöts i vården, och att man där kan se och förstå individens speciella svårigheter, känslor och behov.
- Anna hade intellektuella intressen, hon hade sin konstnärliga begåvning och ville utveckla den, hon ville ha ett arbete. Alla borde få stöd att komma in i någon form av verksamhet som passar dem som individer, utifrån den individuella förmågan.
Som många med psykossjukdom blev Anna mycket ensam. Vissa dagar kunde hon ha svårigheter med att uttrycka sig, vilket gjorde det ännu svårare både att skapa och behålla kontakter, berättar Lisa. Anna behövde få komma ut i "friska" sammanhang.
- Det fanns aktiviteter för psykiskt funktionshindrade, men Anna ville inte gå dit, där alla var sjuka. Utslussningen från slutenvård till öppenvård borde planeras noggrant, tycker Lisa, exempelvis skulle kontakter inför någon form av sysselsättning tas redan tidigt under slutenvårdstiden.
- Sammanhanget runt varje person, det som de ska leva i, är så viktigt. Det behövs en vård som inser det - och som lyfter männi-skor, som ger hopp och som motiverar till positiva saker, inte bara till att man ska ta sin medicin. Ett sådant tänkande fanns i öppenvården, men bara begränsat i slutenvården.
Anna hade egen lägenhet, men fick svårt att klara av att bo ensam. Några veckor innan hon dog hade hon, motvilligt, varit och tittat på ett stödboende för psykiskt funktionshindrade.
- Jag tror att hon blev väldigt nedslagen av det. Det är inte så konstigt om hon, en tjej på 30, kände att hoppet inför framtiden rasade ännu mer. Man talar om valfrihet i boendet för de äldre, men för den här gruppen finns ingen valfrihet, de får ta det som finns, säger Lisa.
När Anna dog strax före jul för drygt två år sedan var hon inlagd på en psykosavdelning, dit hon flyttats från en annan klinik några dagar tidigare. En bidragande orsak till inläggningen var Annas motvilja mot att ta medicin, som var ett återkommande dilemma de sista åren. Som Lisa förstått det var Anna inte i akut psykos, men hon var mycket ledsen och nedstämd, vilket hon uttryckt till personalen, och till en början fick hon ha ext-ravak.
- Hon hade nog börjat ta in det här med sjukdomen mer och mer, säger Lisa. Hon hade sett så många möjligheter gå förlorade, jag tror att hon kände stor sorg.
Anna och hennes familj bad om permission över den kommande julhelgen, men fick nej. Tidigare samma dag hade dock en läkare fattat beslut om att Anna fick ha så kallad frigång, hon kunde få lämna avdelningen en stund efter överenskommelse med personalen. På eftermiddagen gick Anna ut, hon skulle vara tillbaka efter en halvtimme. Lisa ställer sig frågande till att de lät Anna få gå ut ensam när hon fått avslag på permission samma dag.
- Vår familj hade inte fått någon information om frigången innan. Personalen ringde oss efter två timmar och berättade att Anna var försvunnen. Vi åkte till orten där sjukhuset ligger och gav oss ut att leta, berättar Lisa.
Vårdpersonalen hade inte letat själva, men bett om hjälp från polisen. Framåt natten förstod polisen hur allvarlig situationen var, och satte in större insatser, bland annat helikopter. Det var en kall vinternatt. Nästa förmiddag hittades Anna drunknad i ett vattenfyllt dike.
- Senare kom det fram att Anna pratat med en kvinna ute på stan, och bett att få följa med henne hem, berättar Lisa.
- Det finns så många frågor. Man undrar till exempel hur mycket som hade gått fram till läkaren om hur Anna mådde. Säkert var det tidspress den dagen, med många permissioner och andra ärenden att ta ställning till. Hur mycket kunde de på avdelningen lyssna in Annas signaler? Hon hade varit på kliniken flera gånger tidigare, hon var inte ny för dem.
Annas familj har tyckt att den bristande kommunikationen från vårdens sida har varit ett stort problem under Annas sjukdomstid. Bemötandet av de anhöriga efter Annas död var under all kritik, säger Lisa.
- Jag tycker att det är talande för synen på anhörigas betydelse att vi inte fick något som helst stöd från psykosavdelningen efteråt. Man hade kunnat tro att de skulle vilja få hjälp från oss också, för att förstå vad som hade hänt. Men de hörde inte av sig över huvud taget, vi fick ringa själva och be om ett möte. Vi fick mycket bättre stöd från polisen och kyrkan. Annas kontaktpersoner från öppenvården har stöttat oss, men läkaren där har inte hört av sig personligen, säger Lisa.
Familjen funderade på att anmäla det inträffade till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, men avstod till sist.
- Det kändes som om det var svårt att veta vem man skulle anmäla, det var en kedja av saker, kanske snarare en hel vårdkultur. Om det var fastställt att Anna tagit sitt liv, då hade sjukhuset varit tvungna att anmäla sig själva.
Nu, när ingen vet hur det gick till, är det svårare att få en utredning om ansvaret. Det viktiga för mig är att något sådant här inte händer igen. Att man funderar mer över hur kommunikationen med patienter och anhöriga fungerar i den psykiatriska vården, säger Lisa.