Sommaren år 1965 hade Anna och hennes dåvarande man fått sitt första barn. Bara några månader senare, på senhösten, upptäckte Anna att hon var gravid på nytt. Både hon och maken var trötta, de kämpade med sina utbildningar och extrajobb, och med att få ekonomin att gå ihop.
– Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, säger Anna. Att jag skulle kunna få abort här hemma i Sverige kändes som en omöjlighet, jag var ju ung, gift och ”frisk”, även om jag var slutkörd. En kurskamrat till mig gissade hur det låg till, jag var så blek och glåmig. ”Jag har en adress”, sa hon. Och så fick jag en lapp med en adress i Krakow i Polen.
I början av januari 1966 reste Anna och hennes man till Polen. De hade inte haft någon kontakt med kliniken i Krakow innan, men Anna kände på omvägar till att en annan kurskamrat genomgått en abort där.
– Och hon hade ju överlevt, säger Anna. Men visst var jag rädd, man visste ju inte alls vad som väntade. Fast framför allt var jag rädd för att polisen skulle komma på mig på något sätt. Jag hade inte berättat för någon, men jag tänkte på kvinnan som gett mig lappen, tänk om hon hade talat om det för någon?
– Det låter ju löjligt nu, men hela vägen ut till flygplatsen satt jag och oroade mig för att jag skulle bli stoppad av polisen. Jag var rädd både för att åka och för att inte komma i väg.
Efter en natt i Warszawa åkte Anna och hennes man med ett skrangligt plan till Krakow, där de sökte sig fram till adressen de fått.
– Det var väl en privatklinik, men det såg inte ut som en klinik, mer hemlikt. De var vänliga där, men vi kunde ju inte kommunicera särskilt bra. Allt gick väldigt snabbt, jag blev nedsövd nästan direkt och när jag vaknade var det klart.
Genom kliniken fick Anna och maken flytta in hos en familj i Krakow, där hon skulle ligga nedbäddad i fem dagar. Det ingick i priset för aborten. Hur mycket det kostade minns Anna inte i dag, men det var inte särskilt dyrt, tror hon.
– Jag kände mig väl omhändertagen i familjen, men vi kunde inte heller kommunicera alls. Jag minns i alla fall att jag mådde bra då, jag kände mig lättad och glad.
När Anna varit hemma i Sverige några veckor gick hon till sin vanliga gynekolog på kontroll, som kliniken i Polen rekommenderat att hon skulle göra. Gynekologen blev chockad när Anna berättade vad hon varit med om.
– Han sa någonting om att det kanske skulle ha gått att ordna här hemma i stället. Jag vet inte om det verkligen var så.
Det dröjde länge innan Anna berättade för någon annan om aborten i Polen.
– Man pratade inte om sådant då, det var allmänt mycket hysch-hysch kring aborter. Och jag ville att så få som möjligt skulle få veta det. Så småningom berättade jag för min mamma och för min bror, de tyckte båda att det var hemskt. Långt senare har jag berättat för en del kompisar.
Anna har aldrig ångrat aborten, men det har hänt att hon har funderat över hur det skulle ha blivit om hon fött sitt barn den gången.
– Skulle det ha blivit en pojke eller en flicka, hur skulle vår relation ha varit? och så vidare. Det är sådant man kan tänka, men ändå vet jag att det inte skulle ha funkat att få ett barn till då.