Anneli Lundin är 45 år och har nyligen fått tvillingar. Pojkarnas födsel var slutet på en sex år lång kamp för att bli mamma för tredje gången. Efter åtskilliga fertilitetsbehandlingar i Sverige och utomlands har hon nått sitt mål och känner inte lägre att tillvaron är på undantag.

– Det krävs en benhård vilja för att orka hålla på som jag gjorde, jag fick ta reda på all information på egen hand och dra i alla trådar därför att jag ansågs för gammal.

I dag är den övre åldersgränsen för fertilitetsbehandlingar cirka 40 år i Sverige. Är man äldre än så måste man vända sig utomlands. Det är en kostsam process, både mentalt och ekonomiskt. Men det hade Anneli inte en tanke på när hon började.

– Jag träffade min nya man när jag var 39 år och han var 38 år. Vi hade båda barn sedan tidigare men ville ha en sladdis. Att det skulle bli problem kunde jag inte föreställa mig, jag tyckte att jag fortfarande var ganska ung och visste ju att jag kunde få barn.

Inledningsvis blev Anneli gravid flera gånger men fick missfall. Efter en tid inleddes en infertilitetsutredning, hormonbehandlingar och så småningom började Anneli och hennes man med IVF, alltså provrörsbefruktning med Annelis egna ägg.

– Men ingen av IVF-behandlingarna fungerade, troligtvis hade mina egna ägg blivit för gamla redan då och till slut återstod bara äggdonation.

Befruktning genom äggdonation görs på samma sätt som en IVF, men i stället för kvinnans egna ägg använder man donerade ägg från yngre kvinnor.

Fyra äggdonationsbehandlingar tog det innan Anneli blev gravid med tvillingarna. Behandlingarna skedde utomlands. Men mycket av medicineringarna och provtagningarna inför själva äggdonationen var hon tvungen att arrangera själv i Sverige. Bland svenska läkare mötte hon både förståelse och motstånd.

Hur har du mått under de här åren?

– Det har varit ganska slitsamt. Framför allt var det jobbigt varje gång vi misslyckades.

Att behandla infertilitet är dyrt. Anneli vet inte exakt hur mycket pengar hon lagt ner, men vartenda öre har hon och hennes man sparat ihop själva.

Ju äldre en kvinna är, desto större är riskerna med en graviditet, både för mamman och för barnet. Trots det tycker Anneli att åldersgränsen för äggdonation är för låg i Sverige.

– Man är inte slut bara för att man är 44 år. I Europa är åldersgränsen 50 år och det är ju inte för att de är okunniga, slappa eller har låg moral. Känner man att man hänger med, att kroppen orkar och att man verkligen har något att ge, finns det inga skäl att låta bli. Det är ju ingen som opponerar sig mot att en 60-årig karl skaffar barn efter barn. Varför ska det vara så jäkla orättvist för oss kvinnor?

Exponeringen av kvinnokroppen och snedvridna kvinnoideal skapar ett förakt för äldre, menar Anneli.

– Det är synd eftersom ålder ger erfarenhet och kunskap som samhället borde ta bättre vara på. Som kvinna upplever jag att värdet på min kropp sjunker för varje år som går, säger hon.

I dag ser Anneli klara fördelar med att vara äldre mamma.

– Jag känner mig väldigt ung, jag är i fin fysisk form, jag varken röker eller dricker, har god ekonomi och ett flexibelt arbete. Alla förutsättningar för att ge mina barn ett bra liv. Dessutom har jag min livserfarenhet. Visst, det gick bra när jag var 20 också, men nu är hela min person mer mogen.

I dag känner Anneli att hon kan vila i sin roll som småbarnsmamma. Hon tycker att hon får ett bra bemötande från barnmorskor och på barnavårdscentraler. Som 45-åring blir hon inte ifrågasatt på samma sätt som hon kunde bli när hon var 20–25 år.

Mycket av den kritik som riktas mot fertilitetsbehandlingar handlar om att de invaggar kvinnor i en falsk känsla av kontroll och trygghet, att många väntar så länge med att försöka skaffa barn att de till slut hinner bli för gamla. Den kritiken tycker inte Anneli är relevant.

– Jag ser det inte som att jag har fått ökad kontroll över min kropp utan att jag har haft en fysisk åkomma och blivit hjälpt. Men man måste fundera på vilket liv man ger barnet, man ska ju faktiskt orka också. Jag tror inte att folk väntar med att skaffa barn av ekonomiska skäl. Snarare handlar det om att man inte hittar den rätta.

Att genomgå fertilitetsbehandlingar innebär att kroppen utsätts för stora påfrestningar, men det var ingenting som påverkade Annelis beslut eller målmedvetenhet. Och att tvillingarna faktiskt inte är hennes rent genetiskt spelar ingen roll.

– För mig är det vikigaste att jag burit barnen i magen och det känns som om de är mina även biologiskt. Att barnen inte är lika mig känns oviktigt. Mina äldsta barn och jag är faktiskt inte heller särskilt lika.

Familjens övriga barn avgudar sina småbröder.

I Sverige har vi en lag som säger att barn har rätt till information om sitt genetiska ursprung. Vad ska du säga till dina söner?

– Mina barn kom till via en anonym donator i Polen. Jag kommer att berätta att en snäll tant donerade två celler, men att de vuxit i min mage och att jag är deras mamma. Vi dokumenterade hela behandlingen och detta kommer vi att visa dem när de blir mogna för det.

Vad tycker du? Maila insidan@dn.se.