Riktigt van blir man kanske aldrig. Men man lär sig att sortera, att inte ta med sig jobbet hem. Och döden är ju ändå något naturligt, säger obduktionsteknikern Annette Lauritzen, 46 år.
Annette jobbar sedan ett år på bårhuset vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Som obduktionstekniker har hon hand om kropparna som kommer in. Hon öppnar de kroppar som ska obduceras, tar ut organ och väger dem, hon återställer kropparna efter obduktion. Hon håller också i visningar för anhöriga som kommer och vill ta farväl på bårhuset.
– Jag försöker hjälpa dem och stödja dem utifrån vad de själva önskar, och se till att de är nöjda med det sista vi gör för deras närstående. Över huvud taget är det mitt ansvar att allt kring de avlidna på bårhuset sker på ett bra och etiskt sätt.
Annette har tidigare jobbat länge i vården som undersköterska, och för henne är det inget konstigt med döden, säger hon. Jobbet på bårhuset har inte förändrat hennes inställning.
– Alla ska vi ju dö, så är det bara. Men jag tror att det är bra om man har lite livserfarenhet innan man börjar här. Det är inget för unga och oerfarna människor.
Ibland reagerar omgivningen när Annette berättar vad hon jobbar med.
– En del tycker att det låter otäckt. Det är nog för att många är så rädda för döden, den är lite tabu. Man är inte van att prata öppet om den
Vad tycker du är svårast med ditt jobb?
– I samband med själva obduktionen är man yrkesmänniska, fungerar professionellt. Men visst kan man ta åt sig ändå, man känner ju för de anhöriga. Allra svårast är det när det gäller barn som avlidit, säger Annette.