Jan Nordström ville ha en "tvätt­brädemage" för att bli lika snygg som fotomodellerna på reklamtavlorna, i tidningarnas annonser och på bioduken.

Det har gått sexton år sedan hans ätstörningar började. Han var sjutton och åt allt kalorisnålare mat - och han åt allt mindre. Han tränade som besatt och läste allt om bantning han kom över. Allt fett på kroppen skulle bort, allt godis, snabbmat och annat onyttigt var bannlyst. Han kunde springa upp till femton kilometer veckans alla dagar när det var som värst. Detta pågick år efter år.

En lunch kunde bestå av några blad isbergssallad, en tomat och morotsstavar. Middagen av framför allt bönor, så att han skulle få i sig proteiner. Men det var genom att göra situps som han skulle få den där magen som såg ut som en tvättbräda. Han gjorde inte femtio, inte hundra utan minst ett tusen situps varenda dag. Men han blev aldrig nöjd.

- Att göra det gick ganska fort, tjugo till tjugofem minuter. Löpningen tog längre tid. När jag tränade tänkte jag på den där hägrande tvätt­brädan, säger han.

Berättelsen om fotografen och skribenten Jan Nordströms anorexi och kroppsfixering, och inte minst växande oro, kan starta julen 2005. Han var "nednött in på bara benen". Han hade kommit till ett vägskäl: antingen träna och svälta ihjäl sig, eller sluta tvärt. Kroppen lydde honom inte längre. Han var rädd.

Men berättelsen kan lika gärna börja för sexton år sedan när en kärleksrelation till en jämnårig flicka i Karlstad tog slut. Hon lämnade honom och Jan Nordström tog det som ett bevis på att han var "fet, ful och finnig". Och inte älskansvärd.

- Innan dess hade jag inte tänkt särskilt mycket på mitt utseende. Men nu upptäckte jag att jag inte såg ut som männen och killarna i annonserna och i filmerna. De var snygga. Det spelade ingen roll att knappt några killar såg ut som foto­modellerna. Jag tog inte in det.

Jan Nordström trodde att flickvännen skulle komma tillbaka om han bara blev lite "snyggare". Och "snyggare" var detsamma som manligare.

Och hur såg en snygg man ut? Allvarligt säger han att en man inte bara skulle ha "tvättbrädemage" utan även ett ansikte som hugget i granit. Skinnet skulle strama över kindknotorna och hakan. Det visade på karaktär.

- Det där med ansiktet hörde jag en tjej i gymnasiet säga till en annan tjej. Denna enda mening bet sig fast i mig.

Anorexin och träningsmanin började leva sitt eget liv. Han tränade maximalt och åt minimalt. Kilona rasade. I stället för att bygga upp kroppen bröts den ner. En tjejkompis som inte träffat honom på några år fick en chock när hon såg honom.

Först nu när han är 33 år, efter sexton år av ätstörningar och överdriven träning, börjar han släppa på självkontrollen och på fasaden av att var en trevlig, glad och högpresterande person som alltid är på sin egen framsida.

Jan Nordström är uppvuxen i Hovmantorp inte långt från Kalmar. Han beskriver sin uppväxt som "bullerbyaktig". Men idyllen tog slut när familjen flyttade till Karlstad. Jan var sju år och blev uppryckt ur en miljö där han var trygg. I Karlstad fick han en kompis, men han var bara kompis när de var hemma.

- Egentligen var han elak och jag borde ha sagt ifrån, men jag svalde och dolde hur illa jag mådde. I hela mitt liv har jag varit expert på att inte visa hur jag mår. För att inte såra, för att vara till lags. Bakom ytan av duktighet och trevlighet har det varit kaos.

- Så där har jag varit, både övertrevlig och översjälvkritisk. När jag tog bilder som människor berömde mig för tyckte jag själv att de inte var särskilt bra. Samma sak med kroppen, den har inte dugt vad folk än sagt.

En sak till, säger han och ser ut genom fönstret, han har nog inte tillräckligt starkt filter mot omgivningen, det där filtret som man måste ha för att hantera tillvaron.

- Jag har svårt att värja mig för elände och orättvisor.

I dagarna har Jan Nordström kommit ut med den tunna diktsamlingen "innanför". Han skriver om känslan att inte se ut som en riktig man, och om att strida mot en demon.

men en demon får aldrig nog
den visar bara mer och mer
du duger inte
du är inte nog
du ser inte ut som en riktig man ska
du är så ful
du måste vara perfekt
pumpa din kropp till ett skimrande skal
ingen mat
tusentals sit-ups om dan
ingen mat
tiotusentals steg om dan
ingen mat
men en demon får aldrig nog
den viskar bara mer och mer

Demonen har följt Jan Nordström i många år. Fortfarande "hackar och hugger" den och säger att han är tjock och inte tillräckligt bra. Det är den han har försökt tysta med träning och minimalt med mat. Men sedan några år går han i psykoterapi, och han har stöd av vänner och familjen. Just nu är han sjukskriven. Även om han inte mår bra, mår han bättre än på länge.

Det kanske viktigaste är att han äntligen kan sätta ord på det han känner, och att han har börjat berätta. För sin bror och syster, för sina föräldrar, för de närmaste. Och i diktsamlingen.

I dag väger han omkring sjuttiofem kilo och är fortfarande smal. Han upplever det som en befrielse att ha slutat träna. Han promenerar för att det känns skönt, inte för att bränna kalorier. Han lyssnar också mycket på musik "för att läka, och känna hopp".

- Det känns bra men samtidigt tomt att inte träna, tomt att inte ständigt ägna sig åt kroppen som jag gjort i sexton år nu. Men ytterst handlade träningen inte om att fylla ett tomrum utan om kontroll. Och om självbestraffning.

På bordet står en skål fruktsallad med kiwi, jordgubbar, päron, äpplen, apelsiner, bananer och vindruvor. Jan Nordström äter lite av fruktsalladen och säger att han anstränger sig för att njuta av smaken, doften och färgerna.

- Precis som ett litet barn tar jag smakportioner. Jag lär mig att tycka om mat igen och att jag är värd det som smakar gott. Men hade det varit wienerbröd, eller ännu värre tårta, på bordet skulle jag ha fått en fruktansvärd ångest. Förr kunde jag ta en löprunda mitt i natten efter att ha ätit efterrätt när jag varit på middag hos vänner.

Jan Nordström har inte blivit frisk från anorexin. Hans berättelse är hans, men han hoppas att den kan vara till stöd för någon annan. Han tror att det är viktigt att förstå att också unga pojkar kan drabbas av ätstörningar och utseendehets, inte bara flickor.

- Vi lever ju i en tid när det är kroppen som räknas. Man är sin kropp och ska vara cool och vältränad. Se bara på alla unga som bränner fett på gym. Och det är inget fel i att träna och vara noga med maten. Men kroppen är bara skalet.

Hur tycker han i dag att en "riktig" man ska vara och se ut? Först svarar Jan Nordström att han inte vet. Men efter en tankepaus säger han att en riktig man ska må bra i sig själv och inte skämmas för sitt utseende. Och att vad som är "snyggt" kan ingen annan bestämma. Inte andra killar, inte tjejer och inte medierna.