I går kväll bänkade sig cirka en halv miljon svenskar för att titta på fjärde avsnittet av ”183 dagar” i SVT. Serien handlar om vad som händer fem ungdomar efter att de varit med i en dokusåpa där tittarna bjudits på våldsam fylla och ocensurerat sex.

I serien spelar skådespelerskan Sasha Becker den unga Mandy som drömt om kändisskap i hela sitt liv. Om man inte når framgången genom att vara sig själv så får man väl helt enkelt ändra på sig, resonerar hon.  

Kan du känna igen dig i henne?

– Både och, svarar Sasha Becker. Alla skådespelare vill bli uppmärksammade och har nog ett exhibitionistiskt drag inom sig. Jag har ännu inte så mycket erfarenhet av att vara en offentlig person. Men jag hoppas givetvis nå framgångar. Fast jag skulle aldrig kunna förändra mig för att nå dit, som Mandy i tv-serien. 

I tonåren såg Sasha Becker ofta på dokusåpan”Big brother”, som har likheter med ”183 dagar”. Både då och senare i livet har hon reflekterat över vad som lockar männi­skor att försöka bli kända – nästan till vilket pris som helst.
 

– I dagens stressade samhälle hinner många inte med sina pojkvänner, flickvänner, familjen …Men längtan efter att bli sedd och lyssnad till finns alltid där. Och då tror jag att kändisskapet lockar för att det verkar innehålla den status, kärlek och uppskattning som saknas i vardagen. 

Skådespelerskan Tuva Novotny har en annan av de ledande rollerna i ”183 dagar”. Hon är känd från flera filmer, som ”Tic Tac”, ”Dag och natt” och ”Smala Sussie”.  

– Efter serien berättade jag för Tuva att jag varit nervös inför mitt första möte med henne med tanke på att jag vuxit upp med hennes filmer och tv-serier. Hon var känd, nästan overklig i mina ögon, men jag var också rädd att inte motsvara de förväntningar som fanns på min rolltolkning.  

Just nu har Sasha Becker en roll i ”Apberget”, en ungdomspjäs på Angeredsteatern i Göteborg. Och nyligen fanns hon med på tidningen Aftonbladets lista över 2009 års stjärnskott – hon blev jätteglad. 

– Självklart blev jag smickrad och glad, men vad det betyder för min karriär vet jag inte. Det är spännande att fundera över vilken roll uppmärksamhet i medierna spelar för om man som artist eller skådespelare ska nå framgångar. 

I ”183 dagar” spelar skådespelaren Jonatan Rodriguez rollen som Tarek. Redan som 17-åring var han med i dramaserien ”Tre Kronor” som visades i TV4.

 – Många tittare följde serien och jag blev igenkänd på stan. Men jag ställde inte upp på så många intervjuer och en massa kringgrejor. Vet inte riktigt varför, men jag tyckte att det var coolt att låta bli. 

Jonatan Rodriguez har arbetat flera år som skådespelare. Han är utbildad på Teaterhögskolan i Stockholm och spelar just nu med i ”Fem gånger Gud” som visas på Stockholms stadsteater.
 

– Teatervärlden har förändrats under de år jag upplevt den på nära håll. För tio år sedan var det nästan lite skamligt för en skådespelare att medverka i exempelvis reklamfilmer. I dag känns det snarare som en språngbräda i karriären, man kan bli mer känd på en reklamfilm än på en roll på bioduken eller scenen. 

Jonatan Rodriguez tror att om inte kändisstatusen bygger på vad man åstadkommit uppstår det lätt en tomhet, ett glapp i det inre. Uppmärksamheten står inte i proportion till det man faktiskt uträttat.
 

– En forskare som arbetat länge för att lösa cancergåtan och får Nobelpriset står på stadiga ben. Han eller hon vet att berömelsen beror på något verkligt. Att dricka tequila och bada bastu ett halvår i en dokusåpa är inte precis samma grej. 

För två år sedan vann Martin Lidberg tv-programmet ”Let’s dance” tillsammans med danspartner och nuvarande sambon Cecilia. Tidigare var han mest känd som en av landets bästa brottare genom tiderna. Som idrottsman var Martin Lidberg stolt när det gick bra och folk kom fram för att gratulera.

– Nu skrivs det så mycket om privatlivet. Mycket stämmer inte, som att jag ska gifta mig och att vi väntar barn. Situationen är märklig. Tidigare hade medierna fokus på vad jag uppnådde på brottarmattan. Nu handlar det om var jag synts någonstans – och med vem.
 

– Och i dag är jag mer känd än jag var som idrottsman. 

Martin Lidberg är uppfostrad i en arbetarsport där det var raka puckar som gällde. Kändisvärlden upplever han mer ytlig; man ska även vara på ett visst sätt privat för att passa ihop med sin image.  

– Jag känner flera kända personer som blivit skygga, som inte vill att den offentliga rollen och privatlivet ska glida ihop. De undviker folksamlingar, sätter på sig solglasögon och klär sig lite sunkigt. De vill inte bli igenkända. 

Själv har Martin Lidberg fått vänja sig vid att folk vänder sig om när han går förbi. Han kan höra tisslet och tasslet bakom ryggen. Och när han är ute på restaurang är det ofta någon som kommer fram för att prata eller kramas.  

– Visst är det roligt att bli uppmärksammad. Men jag saknar att kunna glida in på en fest eller på bion utan att bli igenkänd. Jag har märkt att jag mer och mer uppskattar ensamheten, och att vara med mina vänner och mina nära.
 

I dag arbetar Martin Lidberg som hälsocoach och ju mer känd han blir, desto fler uppdrag får han.Det är ett dilemma; han vill bli uppmärksammad, och samtidigt kan det vara jobbigt att bli igenkänd. 

Just att bli igenkänd är inget den som vill vara med någon av Ruben Östlunds filmer bör sträva efter. Den hyllade regissören använder hellre okända ansikten i sina filmer. I hans senaste film, ”De ofrivilliga”, spelar dock skådespelerskan Maria Lundqvist sig själv.  

– Den typ av realism som jag jobbar med kräver att en person som är känd och offentlig i verkligheten även är det i filmen. Det skulle bli ”på låtsas” om Maria plötsligt dyker upp som affärsbiträde. 

Ruben Östlund berättar att han valde henne främst för att hon är en mycket skicklig skådespelerska, men också för att den offentliga bilden av henne är kopplad till trovärdighet. Hon verkar vara en ärlig människa. 

I filmen råkar Maria Lundqvist ut för ett missöde – som hon inte erkänner att hon bär skulden till.  

– Det finns ett ögonblick där hon har möjligheten att erkänna, men hon tar inte den chansen. Därefter blir det allt svårare att erkänna ju längre tiden går. 

– Att filmens ”kändis” Maria Lundqvist inte vågar stå för att det var hon, tycker jag understryker det allmänt mänskliga. Vår rädsla för att tappa ansiktet är mycket starkare än våra värderingar. 

”De ofrivilliga” blev hyllad av kritiker och publik både i Sverige och utomlands. Och Ruben Östlund blev själv en kändis i filmbranschen.
 

– Det märks inte minst på att journalister vill att jag skall ha en åsikt om vad som helst, oavsett om jag är insatt i ämnet eller inte. Som nu, kändisar. Hahaha.