Isak går fram till den runda, gula mattan med långa, ilskna kliv. Han har den arga EQ-dockan Karl-Astrid under armen, och när han vänder sig om och spänner ögonen i sina kompisar ser han ännu bistrare ut än dockan.
- Är det så du ser ut när du är riktigt arg? frågar fröken Åsa.
- Ja!
- Du ser nästan ännu argare ut än Karl-Astrid.
- Jaa!
När det blir Mercys tur att gå fram till den improviserade scenen och visa hur hon ser ut när hon är ilsken, stampar hon hårt med foten och lägger med sträng min armarna i kors över bröstet. Sedan är det Hildas tur, och hon knyter händerna tills de vitnar medan hon gör en ursinnig grimas.
- Ojojoj, ni ser verkligen väldigt arga ut! säger Åsa.
Det är EQ-samling på förskolan Barnens dagis i Huddinge. Här får barnen social och emotionell träning enligt tankarna bakom begreppet känslomässig intelligens (EQ), och som en hjälp i arbetet har förskolan skaffat sex så kallade EQ-dockor. Här på Barnens dagis heter alla sex Karl-Astrid, och som namnet antyder har ingen av dockorna något särskilt kön; både pojkar och flickor ska kunna identifiera sig med dem.
Varje docka har ett särskilt känsloyttryck. Den som Isak håller i famnen är arg. De övriga fem sitter i sina tygfickor på väggen i samlingsrummet. En är glad, en är ledsen, en är lugn, en är sur och en är rädd.
Sexton barn i åldern två till sex år sitter i en ring på golvet tillsammans med förskollärarna Åsa Lindgren och Jessica Engelhart, och på en pall borta vid väggen har förskolechefen Inger Ottosson krupit ihop med fyraåriga Alvin i famnen.
Alvin har just skolats in, så han gråter ofta en stund när pappa har gått.
- Kom till mig, Alvin. Jag ser att du är jätteledsen! sade Inger innan samlingen började.
Hon bekräftade alltså hans känsla och lät medvetet bli att skoja eller plocka fram leksaker för att distrahera honom, för om hon gjorde så skulle hon indirekt säga att han inte fick vara ledsen. Och på Barnens dagis är alla känslor okej - det är bara vissa beteenden som inte är det.
Nu har Alvin lugnat sig lite hos Inger. Han kikar försiktigt på de andra barnen medan hon smeker honom över håret.
- Kommer ni ihåg sången om Kalle som ville ha kola? undrar Åsa.
- Jaa! svarar barnen, och alla börjar sjunga om när Kalle följde med till affären och blev så arg att han kokade därför att mamma bara köpte mjöl och gryn och vägrade ge honom godis.
- Vad skulle ni göra om ni såg Kalle skrika och sparka efter mamma i affären? frågar Åsa när sången är slut.
- Säga stopp! svarar alla med en mun.
- Får man inte skrika och sparkas och slåss när man är arg?
- Näää, då ska man säga stopp till sig själv!
- Vad får man göra, då?
Flera räcker upp handen, och Hilda får svara först.
- Hoppa upp och sen hoppa ner, säger hon.
- Slå i kudden, säger Tofte.
- Tänka, föreslår Felicia.
- Leta efter den lugna känslan, säger Maja.
- Vrida på huvudet, säger Nilas.
- Gå därifrån, säger Isak.
- Stampa i golvet! ropar Mercy och måste genast hoppa upp och stampa igen.
- Bra! Om man väljer att göra så som ni föreslår blir man nog snart lugn igen, säger Åsa och skriver ner förslagen på en gul plansch som ska hänga på väggen som en så kallad känslokarta bredvid liknande planscher om hur man hanterar andra känslor.
- Nu tar vi arga Imse vimse spindel! säger hon sedan.
Alla sjunger den välkända sången med tryck på vokalerna och rullande r.
- Och nu provar vi att vara glada. Kommer ni ihåg vilken sång vi brukar sjunga då?
- Jaa!
- Okej, då börjar vi. Ska vi plocka körsbär i min trädgård ...
Efter samlingen får barnen göra argaffischer. Jessica tar med sig Isak, Mercy, Hilda och Felicia och sätter sig vid ett bord i matrummet. De letar i tidningar efter bilder av ilskna personer och klipper och klistrar.
På väggen hänger teckningarna från gårdagens övning. Då gällde det att visa var i kroppen den arga känslan sitter. Vilgot täckte hela kroppen på papperet med svart tusch och förklarade att det mesta av hans ilska sitter i magen och huvudet. Tilde ritade en bucklig mun, fyllde huvudet med retliga krumelurer och skrev att hennes argkänslor sitter i fötterna och händerna, magen och huvudet. Och Tofte berättade att hans ilska finns i halsen där det gör så ont när man skriker.
Nu betraktar han Se & Hör som på förstasidan meddelar att kärleken är över för Shirley Klamp. Han bläddrar och hittar en bister Christer Björkman som enligt tidningen är "rejält trött på alla bröst" i Melodifestivalen.
Mercy klistrar fast en arg leopard bredvid Christer Björkman, och Isak säger att han brukar gå sin väg när han blir arg, annars blir det bara bråk.
- Man får inte slå sönder sin kompis docka, meddelar Hilda, för då blir hon ledsen.
Ute i samlingsrummet ligger Tofte och Tilde på magen och pratar. De är färdiga med sin argaffisch, och jag frågar dem vad de brukar göra med Karl-Astrid.
- Gosa, säger Tilde. Jag tar oftast den glada, för det känns bäst.
- Fast om man är ilsken kanske man tar den arga Karl-Astrid, för då får man en argkompis, säger Tofte.
Det är EQ-konsulten Maria-Pia Gottberg som har utvecklat EQ-dockorna och utbildat personalen på Barnens dagis. Hon hävdar att både barn och vuxna mår bättre om de lär sig att hantera sina starka känslor och undviker att bli kidnappade av sin vrede. Och det finns en rad vetenskapliga studier som antyder att hon har rätt.
En av dem är gjord av beteendevetaren Birgitta Kimber vid Karolinska institutet. Hon har utarbetat ett program för social och emotionell träning i grundskolan, och enligt hennes forskning kan de barn som har fått sådan träning leva ett sundare liv. De klarar kriserna i puberteten utan att bli så aggressiva, och de har i allmänhet mindre psykiska problem än andra tonåringar.
Nu kan man förstås invända att föräldrar och pedagoger i alla tider har tränat barnen socialt och känslomässigt - vad är det som är så speciellt med EQ-träningen?
Jo, den sker medvetet. Förskollärarna på Barnens dagis har till exempel kommit överens om hur de ska göra när barnen är upprörda och bråkar eller slåss. Först säger de stopp och skiljer de stridande åt. Men sedan säger de inte åt barnen vad de ska göra - nej, de ställer frågor.
Hur känns det? undrar de och hjälper barnen att sätta ord på sina känslor.
Hur tänker du? Och hur ska du göra nu? frågar de sedan. Meningen är att barnen själva ska hitta på en lösning som de kan prova.
- Oj, vad de växer när de upptäcker att de klarar av att lösa sina egna problem, säger Åsa Lindgren. De bygger upp sin självkänsla, och det är ju det som är målet!