”Sitter på huk framför henne och ordnar med blöjan i kalsongen. Det här kan inte vara min mamma. Det är något som inte stämmer. Det känns konstigt.” 

Orden är Birgittas. Hon är den medelålders huvudpersonen i Karin Flygares roman ”Det är så konstigt nu för tiden” (Alfabeta). Birgittas 86-åriga mamma har drabbats av demens och blir mer och mer sin dotters barn i stället för tvärtom. Birgitta kämpar för att få bra hjälp från samhället till sin mamma, men också med sina egna känslor – oro, sorg, skuld, ömhet, ilska och saknad. Samtidigt har hon sitt jobb och sin egen familj att ta hand om. 

Karin Flygares egen mamma, som avled i början av året, hade också demenssjukdom. I boken finns spår av det som Karin själv upplevt, säger hon, men berättelsen bygger också på erfarenheter från många andra i liknande situation. Karin har arbetat som socionom i många år och har mött många döttrar som fått bli sina mödrars mammor, både i jobbet och i privatlivet. 

– Många har också berättat att de har känt igen sig i boken. Bland kvinnor i min ålder är det här med gamla, sjuka mammor ett kärt samtalsämne. Det kändes som en viktig fråga att skriva om, säger Karin. 

I romanen reflekterar Birgitta över hur hon bara ett år tidigare varit sin mammas vuxna, medelålders dotter som småpratat med sin mor i telefon några gånger i veckan, gått och fikat med henne, gått på museum ibland. Båda var vuxna och klarade sig själva. Men i och med sjukdomen blir Birgitta så otroligt viktig för sin mamma.  

Man blir lika viktig som småbarnsföräldrar är för sina barn, säger Karin. Det ställer stora krav på dottern, både praktiskt och känslomässigt, men måste inte enbart vara något negativt. 

– När man är liten tar mamma hand om en, står för trygghet, visar vägen i en kaotisk värld. När mamma blir gammal och sjuk blir det tvärtom och cirkeln sluts. Det är jobbigt och smärtsamt, men det kan också bli en tid för en ny närhet, ett nytt närmande mellan de två.  

Men att ha en behövande, allt mer dement mamma är något annat än att ha ett litet barn. Det finns förstås en väldig sorg och saknad i att se sin mamma bli så annorlunda, som en främmande person, säger Karin.  

Bokens Birgitta hade naturligtvis insett att hennes mamma skulle bli gammal, och så småningom dö av hjärtinfarkt eller något annat. Det är ju livets gång. Men hon var inte beredd på det som skedde. ”Jag hade aldrig tänkt mig att min kloka, förståndiga, bildade, intelligenta, ängsliga och försiktiga mamma skulle få demens och göra konstiga saker.” 

En mamma ska stötta, och finnas där för en. Att acceptera att ens ”vanliga mamma” är borta trots att hon lever är en lång process, säger Karin. Man hamnar i en kris, och många olika känslor kan komma upp. 

”Förbannade skit. Jag är trött på kärringen. Hela kvällen går åt till henne. Hela mitt liv går åt till henne!” tänker Birgitta när hon fått lämna den trevliga middagen med sina vänner för att rycka ut till mamma. Hon beskriver också hur hon periodvis blir ”immun”, hon säger ”nej” till sin mamma och det känns bara ”tomt och skönt” inombords.  

– Det kändes väsentligt att berätta om sådana känslor, säger Karin, och visa att de inte är förbjudna. De skapar lätt skuld, men att tillåta dem, och kunna tala om dem, är en del i processen att acceptera hur det är. 

För Birgitta väcker mammans sjukdom också tankar om den egna framtiden. Kommer hennes egna barn att få uppleva henne som en jobbig främling, som de behöver avskärma sig ifrån? 

– I den nya situationen finns insikten att livet inte är oändligt, säger Karin Flygare. Också det ingår i processen. När relationen till ens mamma försvinner, då undrar man hur länge man själv ska få gå där och vara frisk och kunna betala sina räkningar.