När Elin, som då hette Marianne men kallades för det kortare Marie, växte upp i Alfta i Hälsingland på 60-talet fanns det fyra flickor som hette Maria i klassen när hon började i skolan.

– Vår fröken blev alldeles förtvivlad av alla Marior och en Marie och frågade lite barskt om det var någon av oss som kunde tänka sig att kalla sig för något annat. Så jag fick gå tillbaka till Marianne, någon annan blev Mia.

Men helt bra kändes namnet Marianne aldrig. Det var vanligt och kändes lite tråkigt, tyckte hon.

– Namnet var absolut aldrig något problem, det var väldigt modernt. Och alla barn hade moderna namn då. Det vara bara det att jag kände mer för namnet Elin, som jag hade fått som andranamn. Men det hade varit fullständigt omöjligt att byta då.

Varför då?

– Namnet Elin var det bara gamla tanter som hade. Det var så gammaldags att alla skrattade när jag skulle säga alla mina namn. Nej, det hade inte gått.

Namnet Elin hade hon fått efter farmor, hon som dog exakt en vecka innan lilla Elin Marianne föddes. Även mormor hette Elin, men då i andranamn.

– Alla pratade om farmor Elin, som jag hade missat. De pratade så gott om henne och det påverkade mig. Det namnet kändes så kärt för mig, men jag höll det hemligt att jag egentligen tyckte bättre om det och skulle vilja byta, säger Elin.

När hon blev äldre flyttade hon från Alfta för att gå på folkhögskola först i Småland och sedan i Stockholm. Hon började arbeta som fritidspedagog i Gamla stan i Stockholm. Det dröjde ända tills hon var 35 år i mitten av 90-talet innan hon vågade göra slag i saken.

– Jag hade hela tiden tänkt att jag skulle byta när jag flyttade och ändå träffade nya människor, men jag fegade hela tiden ur. Jag var rädd att ta det där steget.

Dessutom kände hon några personer som hade bytt namn och det avskräckte henne.

– De var väldigt udda människor. Skulle jag sälla mig till den skaran och också betraktas som konstig?

Men så fick hon reda på att hennes farfar, som hon alltid hade känt som Hilding, faktiskt också hade bytt till sitt andranamn, troligen gjorde han det i lumpen.

– Och han var ju ingen konstig person, då kan väl jag också, tänkte jag. Jag har fått ärva hans gamla psalmböcker och då ser jag att han har skrivit Per i de allra äldsta.

En dag blev hon av med plånboken utanför skolan där hon arbetade.

– Jag blev tvungen att skaffa nytt körkort och tänkte att nu var det dags. Efter den händelsen gick jag tillbaka till jobbet och sa att från och med i dag heter jag Elin.

Hur reagerade kollegerna? Barnen på fritis?

– Haha, det kändes jättekonstigt. Kollegerna förstod och accepterade det, men sa fel länge. Min chef tyckte inte alls att jag skulle byta. ”Elin är ett mycket mesigare namn”, sa hon. ”Och du behöver inte ett mesigare namn”. Jag kan nog själv tycka att Elin är ett lite vänligare namn än Marianne.

Barnen tyckte inte alls att namnbytet var märkligt.

– De förstod när jag berättade att det var mitt andranamn som jag alltid hade tyckt bättre om. De sa fel ibland och bad genast om ursäkt. Det var ganska gulligt.
Svårare var det för släktingarna. Många envisades länge med att fortsätta kalla henne för Marianne. Även om hennes mamma och pappa godtog namnbytet ganska fort.

– Jag tror att de hade svårt att acceptera. Jag har dessutom en kusin som är fjorton år yngre som fått namnet Elin och jag gissar att många tyckte att namnet liksom tillhörde henne.

Men till slut kunde även hennes gamla mormor säga Elin. I dag är hon Elin för de allra flesta.

Vad hände med dig när du bytte från Marianne till Elin?

– Det var egentligen inte så dramatiskt som jag trodde. Men jag kände att jag fick mitt rätta namn. Jag trivs mycket mer med Elin. Det är roligare att presentera sig!
Och så tycker hon mycket om att det är ett gammalt släktnamn, att det knyter an bakåt.

– Jag har alltid gillat att bo i gamla hus. Jag tycker om att tänka att det har gått omkring människor i rummen före mig, med mitt namn är det på samma sätt. Jag gillar att tänka på historien bakåt, säger Elin.

I dag är Elin Almqvist 51 år och har just flyttat till ett sådant gammalt hus. Hon och maken Stanley flyttade i somras från Stockholm till hans mammas föräldrahem utanför byn Skog utanför Vilhelmina. Ett åttio år gammalt rött hus som ligger mitt ute i skogen.

Elin tror inte att livet sett annorlunda ut om hon fortfarande hade hetat Marianne.

– Nej, däremot skulle jag råda alla som funderar på att byta att verkligen göra det. Hade jag varit förståndig hade jag bytt när jag var 25 år.
Men inte tidigare?

– Nä, hur många barn vill inte byta namn när de är tio år? Man hinner ångra sig många gånger innan man är tonåring. Det måste få mogna fram, säger Elin Almqvist.