Det var på våren för fem år sedan. Helene var ute på promenad i skogen tillsammans med tre andra föräldralediga mammor. Alla barnen låg i sina barnvagnar. Helenes son skrek och skrek såsom alla spädbarn kan göra ibland. Men Helene kände att hon inte orkade mer. Hon ville verkligen lämna honom där i skogen om han inte tystnade och hon skrek det rakt ut. De andra mammorna som var med blev vettskrämda av utbrottet.
Sonen var fyra månader gammal då och Helene kunde inte känna någon glädje över tillvaron. Hon skötte sonen men hon orkade inte göra något utöver det mest nödvändiga. Hon ville helst bara ligga under ett täcke.
Hon var ständigt "dödstrött" men under en period kunde hon inte sova alls. När hennes man kom hem var det oftast han som fick ta allt ansvar för pojken.
Helene kände att hon inte ville vara ensam med sin son, hon ville inte ha honom där och hon ville inte ha huvudansvaret. De dagar hennes man tränade efter jobbet och var borta en och en halv timme längre kände hon panik. Samma känsla infann sig på söndagarna när arbetsveckan närmade sig. Nu skulle hon och sonen vara ensamma i fem arbetsdagar.
Eftersom Helene inte ville vara ensam med sonen såg hon till att planera in mycket aktiviteter. Hon kände sig trygg när någon annan vuxen var med. Men det gick inte alla dagar och när de var för sig själva gjorde hon, så långt det gick, ingenting. Just därför trivdes hon med att amma.
- Då fick jag sitta still i soffan.
Problemen började när sonen var nyfödd och pågick tills att han var nio månader gammal. Att bli mamma var inte som Helene tänkt sig.
- Jag föreställde mig att allt skulle vara fantastiskt och underbart. Jag skulle ha en bubblande känsla i magen och gråta av lycka.
Men Helene var inte ens vid medvetande när hennes son föddes. Efter flera dagar med värkar förlöstes hon med katastrofsnitt, som kejsarsnitt kallas när det är riktigt bråttom och barnets eller moderns liv är i fara.
När Helene slog upp ögonen kom hennes första fråga: "Vad blev det?" Någon sprang ut och kontrollerade och gav henne besked. Helene hade fått en dotter.
- Jag låg där och fantiserade om min tjej och tänkte att hon har det nog bra med sin pappa.
Det dröjde nästan ett helt dygn innan Helene fick träffa sitt barn som vårdades för problem med lungorna på avdelningen för nyfödda. Helene var för svag för att sätta sig i en rullstol och det gick inte att flytta hennes sjuksäng till neonatalavdelningen. Ett polaroidfoto fick ersätta den första kontakten mellan mor och barn. Helene fick en chock.
- Kortet föreställde ett barn som låg där med en massa slangar och som hade något mellan benen som jag vet att flickor inte har.
Hon hade fått en son och inte en dotter. Personalen hade misstagit sig.
Helene kände sig förvirrad och desillusionerad. Hon krävde gång på gång att personalen skulle springa och kontrollera att numren på hennes och barnets armband verkligen stämde överens. Hon hade ju fått en dotter, inte en son.
Under resten av tiden på sjukhuset hade mor och son väldigt lite kontakt. Mot slutet blev Helene visserligen flyttad till sonens avdelning men hon fick mest ägna sig åt att pumpa ut bröstmjölk som sonen sedan blev matad med av sin pappa. Personalen och Helenes man skötte gossen och när Helene blev tillfrågad om hon ville ha barnet hos sig sade hon nej. Hon ville inte ha honom utan den flicka som hon hade legat och fantiserat om i flera timmar efter sin förlossning.
Förlossningsdepression, eller post partum depression, drabbar ungefär var åttonde kvinna som får barn i Sverige. Symtomen är desamma som vid en depression. Den drabbade är nedstämd och känner ingen glädje inför något. Andra symtom kan vara ändrad vikt, sömnproblem, brist på energi, förändrade kroppsrörelser, trötthet, känsla av skuld, obeslutsamhet och i enstaka fall självmordstankar.
- Det här kan drabba vem som helst. Orsakerna kan vara många, säger Ann Josefsson, överläkare som har doktorerat i ämnet förlossningsdepression.
När det gäller Helene tror Ann Josefsson att förlossningen och det hon fick uppleva den närmaste tiden därefter varit en bidragande orsak till att hon drabbades. Förmodligen hade Helenes förlossningsdepression inte blivit så svår och långvarig om personalen på BB varit mer uppmärksam på hur hon mådde och om hon hade fått hjälp att bearbeta sin svåra förlossning tidigare.
Hälften av alla kvinnor som föder barn går igenom en kortare period av humörsvängningar. De känner sig gråtmilda, nedstämda, trötta och ängsliga. Det tillståndet inträffar ganska snart efter förlossningen och går över snabbt och ska inte förväxlas med förlossningsdepression.
- Många kvinnor söker inte hjälp för sin förlossningsdepression eftersom det är tabu att inte må bra som nybliven mamma, säger Ann Josefsson.
Därför måste man inom mödravården berätta om förlossningsdepression och att det finns hjälp att få.
Helene säger att hon gång på gång försökte berätta om sina problem för personalen på barnavårdscentralen utan att få gehör. "Det brukar vara så här. Det ordnar sig ska du se", var det svar hon fick.
- Jag önskar att någon hade sagt: "Det här lider du av och så här ska vi göra". Att någon tagit ett beslut åt mig eftersom jag själv inte kunde fatta något, säger Helene.
Vändningen kom när sonen var nio månader. Helene tog sig äntligen samman och gick på efterkontroll på mödravårdscentralen. Barnmorskan upptäckte snabbt att Helene drabbats av förlossningsdepression och berättade vilken hjälp hon kunde få.
- Hon var en räddande ängel. Jag vet inte hur det skulle ha gått annars. Det var skönt att någon sa att så här ska det inte vara och att det finns hjälp.
Helene träffade en socialsekreterare som filmade mamma och son i olika vardagliga situationer. De tittade sedan på videofilmen tillsammans och lade vikt vid allt det positiva som fanns där. Kontakten med kommunens socialsekreterare fortsatte per telefon i några månader.
Helene fick också möjlighet att bearbeta sin svåra förlossning. Hon fick träffa en barnmorska på Aurorakliniken, där man tar hand kvinnor som har förlossningsrädsla, och de pratade i timmar.
- Då började det vända och jag kände att det här kommer att ordna sig, säger Helene som önskar att hon hade fått hjälp tidigare.
- Jag känner mig snuvad på konfekten när jag tänker på vad fint vi kunde ha haft det. I stället kände jag många gånger att det var ett helvete.
Helene och hennes man har pratat om att skaffa fler barn. Men de är tveksamma på grund av allt de gått igenom.
- Jag vill inte ha ett barn till. Jag vill att min son ska vara liten igen så att jag får göra det rätt, säger Helene.
I helgen som kommer ska hon och sonen vara ensamma eftersom Helenes man är bortrest.
- Nu är det skönt att det bara är vi två ibland. Vi har planerat en massa mysigt som vi ska göra.