Nyligen tog Elin Olson flyget från Stockholm till Berlin för att hälsa på sin bror. Hon ville gärna åka tåg, men då skulle resan bli mycket dyrare. Under den ganska korta flygturen hade hon dåligt samvete. Hon tänkte att nöjestrippen kostat så lite - och att hon bidrog till ökade utsläpp av skadliga växthusgaser.
- En enstaka flygresa betyder kanske inte så mycket i det stora hela. Men om många åker flyg ofta blir påverkan på klimatet väldigt stor. När jag reste till Berlin hade jag "roligt" på någon annans bekostnad - i det här fallet drabbas kommande generationer av ett sämre klimat, säger Elin Olson.
Hon är 28 år och vikarierar som institutionssekreterare på Södertörns högskola. I gymnasiet skrev hon en rapport om hur vi ska kunna skapa en hållbar ekonomisk utveckling som inte förbrukar ändliga naturresurser och hotar miljön på jorden. I bakhuvudet fanns också tanken på klimathotet.
- Mitt engagemang sitter nog mer i huvudet än i kroppen. Jag har läst mycket och försökt förstå sammanhangen, för mig är det en bra strategi för att förhålla mig till omvärlden.
- Det går inte att låta alla larmrapporter - oavsett om det handlar om vad vi äter eller om klimatet - påverka mig känslomässigt. Att drabbas av panik leder ingenstans, är inte fruktbart.
Eva, som inte vill att vi nämner hennes efternamn, är drygt 30 år. Hon har nyligen börjat arbeta som tandsköterska igen efter att ha varit hemma med sina två små barn.
När Eva tidigare läste om klimathotet i tidningarna eller såg ett inslag på tevenyheterna fick hon en klump i magen. Hon mådde illa och kände en stor olust. Känslan satt i under flera timmar och hon tyckte att familjen och kollegerna på tandkliniken där hon arbetar blev lidande när hon var så okoncentrerad.
I slutet av förra året hade flera tidningar stora reportage och längre artikelserier om klimathotet. Då kände Eva att ett band spändes över hennes bröst och hon fick svårt att andas.
- Jag orkade inte längre ta in mer information. Sedan ett par månader läser jag inte längre tidningarnas nyhetssidor och jag ser inte på tevenyheterna. Jag vet att det verkar korkat, men jag reagerar så starkt på allt som rör klimathotet.
Men vad är det då som gör dig upprörd och påverkar känslorna så starkt?
- Jag har funderat mycket på det. Jag flyger ytterst sällan och min familj släpper nog ut väldigt lite koldioxid, i alla fall om det jag läst stämmer. Men vad hjälper det? Om inte andra ändrar sitt beteende och utsläppen fortsätter att öka så spelar det ingen roll vad jag gör.
Hur känner du inför klimathotet?
- Om jag blundar kan jag föreställa mig öknarna breda ut sig i Afrika och att miljoner människor är på flykt. I Bangladesh leder stigande havsnivåer till svåra översvämningar som drabbar en stor del av befolkningen. Jag vet att Sverige inte kommer att drabbas så svårt, men alla andra som om det inte är nog med elände på jorden. Jag tänker ofta på vilken framtid mina barn kommer att få, då blir jag orolig.
Eva tror att det är hennes möjlighet - eller snarare brist på möjlighet - att påverka framtiden som gör att hon mår dåligt. Men hiv, aids, fågelinfluensan det finns andra stora hot som medierna rapporterar om.
- Jag har bara sex med min man, svarar Eva. Och vi äter inte kycklingar och föder inte heller upp några fåglar. Om grannen har oskyddade samlag med många partner berör det inte mig, inte heller om hon äter kycklingfiléer.
- Jag vet att rädslan och ångesten inför klimathotet inte är ett rationellt beteende, men känslan finns där vare sig jag vill eller inte.
I sitt yrke möter Eva ofta patienter som är rädda när tandläkaren ska sätta borren i deras tänder, ett fåtal har så stark ångest att de måste sövas före behandlingen.
- När jag läste till tandsköterska fick vi en rad tips på hur patienternas oro kan stillas. Ofta handlar deras ångest om att de är så rädda att förlora kontrollen över sig själva och sina reaktioner
Så du som kan lugna andra känner att du inte har någon kontroll över klimatet?
- Ja, så är det ju. Mina föräldrar var jordbrukare och tittade hela tiden upp mot himlen. Skulle det äntligen komma ett stilla vårregn? Eller skulle molnen hålla sig borta tills allt hö var inne på skullen? Vädret, klimatet, hade stor betydelse i mitt barndomshem. Kanske finns det en orsak där.
Men nu bor du i en stad där vädret inte har samma betydelse i ditt dagliga liv?
- Visserligen, men rationella argument biter inte på mig. Min man har försökt, han tycker att jag är naiv och ganska knäpp. Jag har sökt hjälpt hos en psykolog, men väntetiden är lång. Klimatångest är ju inget högprioriterat område.
Elin Olson, som tidigare studerat statsvetenskap på Södertörns högskola, tycker inte att klimathotet behöver vara en komplicerad fråga. Problemet är väldefinierat och det finns redan lösningar.
- Det gäller bara att rätt beslut fattas, dels av oss som individer, men framför allt av politiker runt om i världen. Vill vi ha en lösning är det bara att sätta i gång att jobba för den. Jag har en begränsad livstid och då går det inte att gräva ned sig i sina känslor.
Kunskap är nog det som hjälper de flesta som känner oro inför klinmatförändringarna, tror Elin.
- Det är den klassiska rädslan inför det okända. Om man vet mer är det lättare att förhålla sig till det farliga.
Själv har Elin Olson försökt skaffa sig kunskap. Hon vet att man inte ska köpa miljöfarlig tandkräm och miljöfarligt schampo, inte äta utrotningshotad fisk Att tänka på hur man reser blir bara en punkt på en redan lång lista för att skydda natur och människor.
- Jag kan bli lite stressad av alla miljömåsten. Kanske lider jag av ett duktighetssyndrom; jag vill vara så bra och veta att jag lever på ett sätt som inte skadar klimatet och miljön.
Elin är sedan länge intresserad av samhällsfrågor och hon är engagerad i en organisation som strävar efter att åstadkomma en rättvis världshandel. För henne verkar steget från tanke till handling inte vara särskilt långt.
Hon nämner den uppmärksammade dokumentärfilmen "An inconvenient truth" som nyligen vann en Oscar. I filmen målar förre amerikanske vicepresidenten Al Gore upp en mörk framtidsvision som visar vad som händer om vi inte tar itu med växthuseffekten.
- Filmen får folk att gråta och att bli känslomässigt engagerade, och det är kanske bra. Men inte förrän eftertexten rullar får tittarna förslag på vad de kan göra för att åstadkomma en förändring - då har många rest sig och gått ut, säger Elin Olson.