- Äsch, det är väl inte så mycket att prata om, säger Solveig Konstenius anspråkslöst när hon slår sig ner i sin gungstol hemma i tvåan i Täby norr om Stockholm.

Att föda barn var inget man talade så mycket om på 50-talet, säger hon.

Solveig Konstenius födde sitt första barn i oktober 1950. Då var hon själv 19 år. Lite väl tidigt, kan hon tillstå, men Lennart, den blivande pappan, och hon hade bestämt sig för att hålla ihop.
- Jag var väl lite stressad först, för jag hade inte trott att det gick så lätt att bli gravid. Men det var ingen stor sak. Att föda barn var ju något naturligt.

Solveig frågade ingen till råds och hon minns inte heller att någon berättade för henne om hur det hela skulle gå till.
- Jag var faktiskt inte rädd, även om jag hade hört att det kanske skulle göra ont.

Vad fick du veta på mödravården?
- Mödravården? säger hon och letar i minnet. Hmm? Då bodde jag kvar i Kungsör och min man - vi gifte oss då - hade flyttat i förväg till Vallentuna där vi skulle bo. Han jobbade vid järnvägen då.

Hon tystnar och säger att hon måste tänka lite, det var ju ändå ett tag sedan.
- Jag minns inte någon mödravård. Jo, nu minns jag en situation. Egentligen är det löjligt, men jag undrar fortfarande varför läkaren som undersökte mig sa till mig att "din man tycker väl mycket om dig". Jag minns att jag inte tyckte att det var så trevligt. Egentligen var han regementsläkare och tjänstgjorde tillfälligt som mödravårdsläkare. Det var inte direkt otäckt, men det var ju fånigt att prata på det viset när man låg där för att bli undersökt.

Minns du hur det var när värkarna kom?
- Jag har faktiskt aldrig pratat med någon om mina förlossningar tidigare (det blev tre till), så det är inte så lätt. Det var ju något som vi kvinnor bara gjorde.

Och så är det ju lite intimt, säger hon ursäktande och gör en kort paus.
- Värkarna? Jo, jag åkte hem till mamma, min styvpappa och lillasyster som då var sju år. Jag följde faktiskt med min mamma till BB när min syster föddes. Då var jag tolv år. Jag minns att mamma var väldigt uppskärrad och rädd och att jag tyckte att det var konstigt. Jag förstod inte varför hon betedde sig så.

Hur gick det för dig?
- Jag åkte som sagt hem till mamma. Vi gick till grannen för att ringa till sjukhuset. Vi hade ingen egen telefon. På sjukhuset sa de att jag skulle komma in. Det var två dagar före beräknad nedkomst.

Solveig ler och säger att jag måste ställa frågor, för hon vet inte vad hon ska berätta. Eller vad jag vill höra.

Berätta det du vill berätta, ber jag henne.
- Jag fick ligga och föda tillsammans med en annan kvinna som låg i samma sal. Vi hade bara ett draperi emellan oss. Hon var väldigt högljudd, så hon var inget kul sällskap precis. Den kvinnan sa efteråt, för vi fick dela rum när barnen var födda också, att jag hade varit så duktig för hon hade inte hört ett ljud från mig. Inte tänkte jag precis på att vara duktig. Det var ju bara något man gjorde.

Hur såg förlossningssalen ut?
- Det var ett stort rum, kalt och högt i tak. Där fanns en klocka på väggen. Det var nog allt. Och det där draperiet förstås. Det var inget vidare mysigt. Det blev ganska långdraget. Jag tror att jag låg där i tolv timmar.

Vad gjorde du hela den tiden?
- Jag bara låg där. Det var egentligen konstigt.

Vad var det som var konstigt?
- Personalen kom och gick. Jag hade inte en aning om vad som försiggick. Ingen hade berättat för mig hur det skulle gå till. Jag tittade i taket, på skynket och på klockan. Jag tänkte aldrig på att det kunde gå illa. Jag blev mer förvånad över att jag hade ont i ryggslutet liksom. Jag sa det till dem, att jag nog behövde gå på toaletten. Men de brydde sig inte. Jag trodde att det skulle göra mer ont här (hon visar med händerna en bit framför magen).

Vad hände sedan?
- En sträng barnmorska kom och sa med barsk ton att "så här är det att föda barn förstår du". Som om jag skulle straffas för att jag var så ung. Jag tror att hon menade att jag skulle passa mig mer nästa gång. Hon visste nog inte att jag faktiskt var gift. Sedan kom en ung barnmorska och viskade i mitt öra att jag skulle andas lugnt. Det kändes jätteskönt att hon fanns där. Hon var liksom en människa.

Och sedan?- Jag fick ligga kvar i en hel vecka.

På förlossningen?
- Nej, nej, efteråt, när Bo var född.

Hur var det när han kom ut?
- Jag minns lustgasen och det där knäppet. Man liksom svävade. Det var helt fantastiskt härligt. Fast smärtorna var egentligen för jäkliga, det kan jag erkänna så här efteråt. Och sen kom han ut. De sa att det var en pojke och försvann i väg med honom. När de kom tillbaka lade de honom som ett färdigt paket och sa att jag skulle amma. Inte visst jag hur man ammade. Tänk om jag hade fått honom direkt på magen, som mammorna får i dag. Det måste vara en helt otroligt upplevelse.

Var fanns pappa Lennart då?- Han kom dagen därpå. Han hade gärna velat vara med hela tiden. Det var ju inte så vanligt på 50-talet. Men han var envis de andra tre gångerna. Då var han med, fast han egentligen inte fick. Det var skönt att honom där.

Efter en vecka på BB tog Solveig sin lille son med sig på tåget hem till pappa Lennart i Vallentuna. Det var en stor stund, berättar hon, för väl hemma fick hon se sin son naken för första gången.
- Vi fick ju inte sköta bebisarna själva på sjukhuset.

Men det blev en jobbig tid hemma. Amningen fungerade inte som hos "alla andra", berättar hon.
- Jag hade inte tillräckligt med mjölk. Och så skulle man passa tider, väga, byta bröst, fylla i viktkurvor ... usch, det var besvärligt. Jag fick ett litet häfte med mig hem där det stod vad jag skulle göra.

Solveig drar en djup suck. Reser sig plötsligt och går ut i hallen. När hon kommer tillbaka har hon ett gammalt nött häfte i handen.
- Titta här, jag hittade det faktiskt när jag skulle rensa i lådorna häromdagen. Inte kunde jag uppfylla alla de här kraven. Jag blev naturligtvis ledsen och kände mig misslyckad. Fast det gick lite bättre med de tre andra. Jag har faktiskt aldrig hört om någon som inte har haft tillräckligt. Jag tror att jag nog är ganska ensam om det.

Solveig slår sig ner i soffan, bredvid den lilla nallen som hon har köpt till sig själv.
- Efter fjärde barnet hade jag mardrömmar om att jag var gravid igen. Jag var alltid lika glad när jag vaknade och det bara var en dröm.

Sista förlossningen var så besvärlig att hon bad läkaren om kejsarsnitt.
- Jag stod bara inte ut längre. Läkaren blev nästan arg på mig. Men jag hade fått nog. Tiden före förlossningen hade jag haft en hemsk havandeskapsklåda och inte kunnat sova ordentligt. Jag ville bara att det skulle ta slut. Till min man sa jag att nu fick det vara nog, inga fler barn, trots att det var jag som ville ha många barn.

Något kejsarsnitt blev det inte. Det var trams, tyckte läkaren.
- När jag minns tillbaka, tycker jag nog att det var ganska jobbigt att föda barn. Det är tur att man inte vet det innan.

Nu har Solveig Konstenius barnbarn, sex stycken.
- Barnbarn är det roligaste man kan få uppleva. Jag tror inte att dagens småbarnsmammor har det så lätt. De ska hinna med karriär och barn och hem. Jag var bara hemma med mina. Det var ju andra tider då. Jag hade ingen speciell yrkesutbildning och behövde inte bevaka någon karriär. Det var heller inget som jag längtade till. Vill du se gamla foton på Bo?

Solveig reser på sig och går till bokhyllan där bilderna av alla barnbarnen står uppradade. Här ska du få se, säger hon och plockar fram ett gammalt fotoalbum.
- Här är en bild på Bo, min förstfödde, säger hon stolt, och tittar leende på den nakna bebisen. Ja, det var länge sedan. Jag hoppas att jag inte har låtit för gnällig, för jag blev nog bra omhändertagen på sjukhuset.